Annons:
Etikettbearbeta
Läst 21942 ggr
[mia-38]
2011-12-03 16:03

Sorgens fyra faser

När det ofattbara sker i livet genom sjukdom och död, så går man i genom fyra faser i sorgen. Dessa kommer jag att beskriva här nedanför.

När någon nära anhörig eller någon bekant går bort i cancer, eller bara att få reda på att någon har cancer kan vara chockartat.
Man blir ledsen, förbannad och tycker allt är orättvist. Och det med rätta.

Jag har nästan nyss förlorat min pappa och nu Efteråt så vet jag att vi alla gick i genom faser i sjukdomsförloppet. Även den sjuke går i genom dessa faser.

Det kallas för sorgens fyra faser och man går i genom dessa steg för steg och i den ordning som jag nu kommer att skriva om.

Den första fasen är:
Chock:
Denna fasen kan vara i några ögonblick, några timmar upp till flera dagar.
Man stänger in sej och man känner sej känslolös, man är varken förtvivlad eller rädd.
En del reagerar med att gråta och upprepa samma mening om och om igen. En del är tysta och som paralyserade.
Man stänger av just för att skydda sej själv mot smärta och starka känslor. Man kan se oerhört lugn ut men i ditt inre är det fullständigt kaos.

Andra fasen är:
Reaktionsfasen:
Denna fas kan pågå i en eller flera månader.
Man reagerar mycket starkt i denna fas av överväldigande omsorg. Känner påträngande känslor av rädsla och ångest. Man öppnar sej lite mer och mer och man ställer sej frågan om "Varför". Man försöker finna en mening i det som hänt. Man blir rastlös och söker kontakt med andra.
I detta skede tar en del till alkohol eller tabletter för att hjälpa de att glömma eller komma i genom detta hemska. (vilket inte är bra)
Har man en förstående person i sin närhet kan detta underlätta genom att prata ut.

Tredje fasen är:
**Reparations/bearbetningsfasen:
**I denna fas börjar den drabbade kunna se lite mer framåt. Man blickar framåt och börjar ta upp gamla kontakter och fritidssysselsättningar igen. Men denna fas ska man inte skynda på.

Fjärde fasen är:
**Nyorienteringsfasen:
**Denna fas pågår livet ut. Krisen finns där som ett ärr i själen och minnerna gör sej påminda ibland.

Detta är bara lite av vad som sker med en människa i kris efter traumatiska händelser.
När jag tänker efter så har jag vart i dessa steg för steg. Inget av de går att skynda på. Utan det är bara att följa med och gå i genom dessa.

Tänkte detta kunde vara matnyttigt då detta berör många med cancer eller de med anhöriga/vänner som gått bort i detta.

(*informationen är hämtad från Barn- och utbildningsnämndes kansli.*)

Annons:
signemo
2011-12-04 18:02
#1

Stämmer bra. Psykoterapeuten Lennart Björklund föreläste om det. Han var också noga med att poängtera att vi människor är olika och tar faserna i olika ordning. De olika faserna håller på olika länge for oss också.

Detta gör att det som helt utomstående kan vara svårt att hänga med.

En person kanske miss en familjemedlem. Man märker att personen sörjer, sen tycker man kanske att det verkar fungera bra för den efterlevande. Och så helts plötsligt kanske många år senare. Ja, då har sorgen hunnit ifatt den arhörige som då hamnar i fas ett.

Och ingen fattar någonting.

Har själv misst vänninor o arbetskamrater som var alltför unga när de dog. Och jag kan garantera att man går igenom alla faserna

Var rädda om varandra

kerstinjo
2011-12-08 19:09
#2

Oj, vilken fin bild.

Sorg och kriser drabbar oss alla någon gång under livet. En närståendes död, arbetslöshet, sjukdom, ekonomiska problem. Anledningarna kan vara många.

Genom mitt arbete inom palliativ vård så har vi stor kännedom om dessa fyra faser.

Men när jag själv drabbades av min cancer, som hade spritt sig mer än vad läkarna trodde först. Då accepterade jag situationen och var inte rädd, mina anhöriga var räddare än vad jag var.

Jag fick någon slags sinnesro i kroppen; Jaha, så här är det, men jag hade inga större bekymmer med min diagnos.

Det är jag tacksam för!

När sedan min make mycket hastigt avled, så borde jag hamnat i en enorm kris. Jag kämpade fortfarande med min cancer och så avlider min make i en inre blodförgiftning, som slog ut alla hans organ blixtsnabbt.

Saknad, vemod och ömhet för den personen jag älskade mest här i världen och att han dog fick mig att ändå glädjas över det fina vi hade ihop och att vi kom varandra så närma under min sjukdomstid.

Det är jag tacksam för!

Livet blev inte som jag/vi ville, men han slapp lida och såg så otroligt rofylld ut när han dog.

Det är jag tacksam för!

Kvar i mitt liv fanns min älskade Amos, men jag fick inse att jag inte kunde/orkade ge honom det liv och den stimulans han behövde. Han fick komma till syrran Bellas mattes son och har fått ett toppenliv.

Det är jag tacksam för!

Så kris- och sorghantering kan se otroligt olika ut. Men jag försöker se glädjen över det som en gång fanns, en ömhet men också ett vemod.

 Kerstin 

 

Halvdansken
2011-12-12 23:04
#3

Du måste ha en styrka av stål Kerstin, jag klarar knappt av att läsa allt det du varit med om. Hoppas att du finner lyckan igen. På ett eller annat sätt.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

kerstinjo
2011-12-14 11:23
#4

#3 Antagligen så har jag det eftersom så många säger det. Nä, jag vet att jag har en otrolig inre styrka.

Cancern bekymrade mig inte speciellt och barna hade ganska roligt åt sin vimsiga mamma. Klart jag skulle bli bra och vad 17 kvittar ett bröst mindre? Nu har jag i alla fall fyra stycken. De du! Skrattande

Staffans hastiga död fanns det inget jag kunde göra åt, det enda jag kunde/kan göra, det är att göra det bästa av min nuvarande situation.

Om jag skulle gräva ner mig totalt i Sorg och ilska, vem skulle jag skada mest? Jo, mig själv!

Livet går trots allt vidare, jag lever och det är bara att acceptera det jag ändå inte kan förändra.

 Kerstin 

 

Upp till toppen
Annons: