10 Allmänt, övrigt

Återkommande, benign tumör.

2013-05-07 18:59 #0 av: Ginseng

Hej!

Egentligen hör jag väl inte hemma här i cancer-forumet, men jag hittar inget ställe att skriva på och söka folk i samma sits. Känns som att det är störst chans för respons här, har någon förslag på forum eller andra sidor där jag platsar bättre så vore jag mycket tacksam om ni berättade för mig. 

Jag är en sådan som aldrig får vara riktigt, riktigt frisk. Har gått igenom utredningar som dragit ut på tiden flera gånger, ibland har det inte lett någonstans utom att jag fått reda på att orsaken till mina symtom inte kan fastställas - "Du har inget som är farligt, var glad!" ungefär.. Ibland har det visat sig vara något litet skitfel, min utredning för glutenintolerans tog ett par år och mängder av sjukhusbesök. Man blir uppgiven till slut, även om det inte är några stora, farliga fel på mig så har det blivit ganska mycket med åren och orken tryter.

Nu skriver jag här för att höra om någon vet något, själv varit med om eller har något liknande att berätta lite om. Eller bara lite... vad som helst.

Sommaren 2010 hittade jag en knöl inne i låret, jag hade flera år tidigare haft kontakt med sjukvården för smärtor lite längre ner i benet men det hela var överdrivet av mig, inbillning och inget gav sådana symtom. (Sådan respons på mina problem fick jag ständigt från min dåvarande läkare, jag hade haft kontakt med BUP en period och efter det avskrev han allt som hypokondri. Jag tror själv att jag bara inbillar mig vissa saker än idag på grund av detta och söker inte gärna vård, trots att jag tas på allvar och har fått en del svar sedan jag bytte läkare.) 
I alla fall. Efter en lång process fick jag hösten 2011 operera bort knölen, som visat sig vara ett schwannom på ischiasnerven. Operationssåret läkte fint och jag har efteråt inte haft några problem, förutom förändrad känsel i benet, inte så konstigt med tanke på att de skalade av nervskidan för att plocka ut tumören. I efterhand är det ju självklart att de smärtor jag haft i benet under tio år berott på denna tumör..

Hur som helst. Inga efterkontroller behövdes, godartade tumörer av det slaget får man inte mer än en gång helt enkelt. Förutom i väldigt sällsynta undantagsfall, tydligen. Och jag är undantaget verkar det nu som. Upptäckte en liten knöl på samma ställe för knappt två veckor sedan, och hade märkt av lite samma symtom som tidigare i benet. Igår var jag på Sahlgrenska för att prata med min kirurg där om det och bli undersökt, och ja. Något finns där inne som inte ska vara där. Jag ska få komma på MRI och så tar vi det därifrån. 

Jag är inte orolig för vad det kan vara, det är inget som skrämmer mig alls. Jag är bara så trött på det. Innerligt trött på att det alltid är något fel. Och det här fick det att rinna över än en gång. För det SKA inte hända. Jag orkar inte med all väntan, orkar inte vara den där som aldrig är helt frisk men som det aldrig syns på att hon är sjuk heller. 

Som sagt, jag förstår att jag inte frågar på rätt ställe, jag har något helt ofarligt i benet, finns ingen anledning till oro och jag känner mig frisk ändå. Men kanske någon har något att säga? Jag vill höra om andras erfarenheter, tankar och funderingar. Jag behöver få prata av mig med någon som kan relatera till det här.
Ingen verka orka lyssna på någon som är relativt frisk, men som beklagar sig för de skitsaker som är fel ändå. Och jag förstår dem som tröttnar på det, så jag tiger om mycket för vänner och familj. Jag skulle nog inte gnälla om något heller om det bara vore en sak, eller två.. Men det har varit så mycket, så länge, som felat, jag blir aldrig färdig med sjukvården. 

Ja, ursäkta att det blev så långt, men ville få med det som jag tycker spelar in i det hela. Även om det just nu är mest tumörerna som bekymrar mig.. Någon?

Anmäl
2013-05-08 08:14 #1 av: [Mia-Li]

Hej.Sol

Klart att du får skriva här inne. Du är hjärtligt välkommen.
Det brukar alltid kännas lite lättare när man skrivit av sej och här inne lyssnar vi.

Det är bra att tumören inte skrämmer dej. Men jag förstår att du är trött på eländet som återkommer.
Ska de operera en gång till eller?
Bra att du ska på MRI för att kolla upp det. Och så att skiten inte spridit sej..

Hinner inte skriva mer men skriv gärna om hur det går. Och du får skriva ner dina egna tankar här inne. Så kan vi bolla lite fram och tillbaka.

Kram på dej. Blomma

Anmäl
2013-05-08 18:18 #2 av: Ginseng

Tack för svaret :) 

Är det en likadan tumör som sist får jag antagligen bestämma själv om det ska opereras eller inte, de växer mycket långsamt och håller sig avgränsade från annan vävnad. Men det trycker emot nerven så jag vill bli av med det vad det än är, det blir mycket smärtsamt när något trycker emot liksom. 

Vet inte om de resonerar annorlunda när det återkommit heller, om de kollar upp mer med efterkontroller och sånt. Är bara så trött på alltihop just nu, skulle vilja prata av mig med vänner eller familj men endera så tröttnar de ju direkt eller också får jag sitta och dra fakta för dem så de ska slippa oroa sig.. Det blir nästan tyngre ju mer jag pratar med anhöriga om det på något märkligt sätt. 

Anmäl
2013-05-08 18:24 #3 av: [Mia-Li]

Hej igen.

Kan du inte prata med någon utomstående då? Någon slags kurator eller psykolog?
Sjukhuset borde veta vart du kan vända dej.

Dina vänner och anhöriga borde stötta dej. Jag vet själv hur pass viktigt det är att de lyssnar.
Men de kan bli rädda och inte vågar prata om det heller.
Jag vet med hur det är när man ska vara försiktig och inte göra de oroliga. Då skippar man att prata om det man är rädd för.
Det blir lätt en "ond" cirkel av det.

Jag hoppas att de gör något åt din tumör snabbt så du slipper ha ont av den.

Hjärta

Anmäl
2013-05-08 19:20 #4 av: Lena1971

Jag förstår om du blir frustrerad, Ginseng. Det är inte roligt att bli avfärdad som hypokondriker, särskilt när det sen visar sig att de symtom man hade faktiskt hade grund. Och det är förstås jobbigt att gå med små symtom och inte få känna sig frisk.

Jag undrar som Mia om du inte kan få kontakt med kurator? För det känns som du kan behöva någon att prata av dig med. Du får förstås använda oss för det också! Glad

Kram!


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Anmäl
2013-05-09 20:00 #5 av: Ginseng

Känns bra att veta att det finns folk som på något vis förstår en i alla fall :) 
Kurator har jag funderat på själv förut, och varit på vippen till att ta kontakt med när det varit som värst med denna vårdkarusell. Det som tar emot är dels det att det blir ännu en vårdkontakt, jag känner mig så tjatig som aldrig slutar ränna på sjukhuset/vårdcentralen.. Dels känns det som att jag än en gång sätter mig i sitsen att de kan avfärda mig som hypokondriker eftersom jag går hos kurator..
Antagligen skulle det inte bli samma problem med det nu inser jag ju, men "spärren" finns ju där ändå. Senast igår när jag fick veta att det blivit något felvärde i blodproven jag lämnat till allergikliniken, som då visade på högt allergivärde men inga allergier, så nästan ursäktade jag mig att jag nog kanske inbillar mig allergibesvären.. Det sitter djupt kvar att ha blivit så avfärdad. Visserligen är väl också det något jag behöver hjälp med att ändra i mitt tänkande.. Får nog ta tag i det där!

Men ja, tack för era svar. Det värmer verkligen!

Anmäl
2013-05-09 20:09 #6 av: [Mia-Li]

Fy så fruktansvärt att bli kallad för hypokondriker!
De som gör så har aldrig vart sjuka eller haft anhöriga som vart sjuka.
Förstår att du känner som om ingen lyssnar på dej och att du tror att alla tycker du överdriver.
MEN du har ju faktiskt en sjukdom.
En kurator kanske kan hjälpa dej med att vända dessa tankar. 

Det finns ju sjukdomar som inte syns utanpå. 

Kram på dej och tveka inte att skriva här inne när du vill och känner att du behöver få ur dej en massa.

Blomma

Anmäl
2013-07-02 15:19 #7 av: Ginseng

Har nog kommit över det hela någorlunda igen nu. Det svänger snabbt för mig, jobbar alltid för att hålla det goda humöret uppe :) 

Nu har jag i alla fall varit på magnetröntgen och väntar svar i slutet av nästa vecka, hoppas på att det är "ingenting" men att de kan ta bort det då jag har ont av den lilla knölen. Men det är bara att vänta och se. 

Håller samtidigt på med hyposensibilisering, och allergiläkaren var rätt tveksam till hur/om vi ska fortsätta behandlingen om det nu är en ny tumör. Vore just typiskt om jag fick sluta med den när upptrappningen precis är klar, men jag tror att det kommer gå bra. Och oavsett hur det går är livet ganska fint såhär i sommartider :)

Anmäl
2013-07-04 13:23 #8 av: Halvdansken

" Det blir nästan tyngre ju mer jag pratar med anhöriga om det på något märkligt sätt. "
Det känner jag igen. Nu har inte jag haft cancer, men min man har. Vi pratade givetvis om det massor eftersom det ju påverkade vår framtid, och han var också tacksam för att folk på jobb kom fram och undrade hur det gick, men till sist så ville han hels prata fotboll eller väder... 
Det blir till sist ett jäkla tjatande, på nåt sätt.  Tror att man som utomstående ska säga "jag har hört vad som hänt dig, kan jag hjälpa till med något så säg till". De andra cancerpatienterna vi träffade på sjukhuset pratade vi aldrig sjukdom med, mer är "var sitter din?", sen var det vardagshändelser och nyheter. Lika viktigt med anhöriga - man har ju en vanlig vardag mitt i eländet också. Inte bara sjukdom.

Min man kunde bli arg på mig ibland när jag bekymrade mig för mycket "Ja ja, jag ska nog säga till om jag mår dåligt, vad är det på TV?". Man måste kunna tänka på annat också.

PS. Min man lever och är frisk och glad och har precis köpt en MC. Skrattar

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.