jag är anhörig och jag går sönder
Jag flyttade från sverige till Canada för 3 år sedan, då jag träffat min man härifrån. Min Man. Mitt Allt. Hittills har det varit han och jag……så nära o starka och kärleken fullständig.
Men för två veckor sedan skulle han göra en rundtur I tjocktarmen med kamera och de fann cancer. Operation den 28 april för att ta bort det. Men de gjorde oxå en liten catscan och fann en liten flack på levern. 0.6 cm. Imorgon är det dags för ultraljud för att se om det är något naturligt eller tillhör tumörbilden. Hans tjocktarmscancer hittades tidigt. De gissar att den högt är 5-6 månader gammal. Jag ber till Gud att ultraljudet imorgon ska visa något ofarligt på levern.
Men det är så svårt att vara anhörig. Han är mitt allt. Jag är hans allt. Hela min familj bor I Sverige. Och hans familj här vill att jag ska bita ihop för att stötta honom. Men jag grater. Jag grater när läkaren visar färgbilderna av cancern. Jag grater när de sager att det inte finns några garantier. Min man är mer den samlade sorten. Men jag ser honom. Det har blivit som att vi turas om att vara den starka. Jag tar hand om all omställning I matlagning. Jag blir som Biggest loser tränarna o pusher honom….då han är överviktig o har dåligt flås. Så läkarna har vädjat att han ska träna upp sig så mycke han kan den här tiden innan operation.
Allt var så lyckligt. Jag skulle få mitt permanenta uppehålltillstånd efter tre års arbete med det…..och dagen innan detta, fick vi då veta. Min älskade dotter hemma I sverige väntar mitt första barnbarn den 3 Maj…….och jag hade planerat att åka hem och var inbjuden på förlossningen. Min man och jag lever ganska ute I vildmarken I Kanada och hade längtat så efter att sommaren skulle komma, så vi kunde ge oss ut I nature som alltid.
Jag är så fruktansvärt rädd. Han är mitt allt. Så jag äter lugnande som godis för att alls kunna hålla ihop. Allt som ska planeras. Ekonomin. Är inte alls som I Sverige. Jag är förtidspensionär med mina 8000 I månaden……dessa ska räcka till allt första månaden för oss båda till allt…..sen kommer han få ca 3000 kr var 14 dag I 15 veckor. Men vi räknar o kalkulerar. Vi ska klara det. VI SKA.
Ja jag vet att det är han som är sjuk. Men det känns som att vi båda är det. Jag grater……och blir stark och gör en massa…..sen grater jag….blir stark o gör en massa igen. Allt för honom. Så känslig. Men jag tror jag skulle sprängas om jag inte släpte ut mina tårar o trycket. Men samtidigt så känns det som om jag skulle vara den starka hela tiden. Hur har det varit för er andra….ni anhöriga?
Hej Kenopeno, välkommen hit!
Jag ska börja med att säga att det finns en hel del anhöriga på sajten. Det finns en del gamla trådar som du kan leta rätt på om du vill. Man kan aktualisera dem med frågor eller kommentarer, eller bara läsa. (Jag säger det för att jag ser att du är ny på forumet. Det kan ta ett tag innan man känner sig hemma på ett nytt forum.)
Jag känner igen skräcken från när min mamma fick cancer. Särskilt den första tiden, innan man visste hur allvarligt det var. Jag trodde att cancer betydde att man skulle dö. För så var det ju en gång i tiden. Idag finns det fungerande behandlingar, som kan bota eller bromsa cancer. Och oddsen är bättre ju tidigare det diagnosticeras.
Jag tror de flesta anhöriga är som du. Man alternerar mellan att vara den starka, som fixar och räknar och planerar och hoppas, och den rädda, som inte kan hålla tankarna i styr.
Det blir bättre när man väl vet lite mer. Väntetider är påfrestande. Innan man vet hur allvarligt det är slår man så kraftigt mellan hopp och förtvivlan. Håll ut!
Du ger en fin bild av ditt liv i Kanada och kärleken till din man. Jag blir djupt berörd av det du berättar. Och jag håller tummarna för att operationen och fortsättningen går bra.
Kram!
Mvh Lena
Sajtvärd på Cancer iFokus
Jag fick diagnosen tarmcancer i början av augusti 2013 och hade då gjort en koloskopi som visade tumören. Jag med hade i ett tidigt stadium och läkarna opererade bort den 14 augusti. De såg också på mig 2 skuggor på levern och jag fick gå på ultraljud och det visade sig vara 2 cystor, helt ofarliga och så kan det vara med din man med.
De tog med lymfkörtlar som visade sig ha 8 av 24 som var angripna och då blev det cellgifter också för säkerhets skull.
Det kan vara cancer celler som flyter runt i blodet och då ska det förebyggas med cellgifter.
Du ska inte "måla fan på väggen förrän han är där, om han nånsin kommer "
Jag vet hur det är att vara anhörig och rädd om sin man. Min man fick yrsel och så 2005 och de hittade förträngning i halspulsådern på vänster sida.
Han opererades i Umeå 2006 och det gick bra och gav inga men..Jag var tvungen att vara stark och jag grät bara ett par gånger.
Du måste vara stark och visa det för din man blir inte hjälpt av ditt gråtande men missförstå inte mig för jag förstår precis hur du känner.
Så till cancern som jag hade, jag är tacksam att min man är stark och positiv för om han inte varit det då hade jag inte suttit här.
Med att kunna vara positiv och hoppas på det bästa och ha det gott tillsammans i väntan på operation med mera så går det bättre, jag lovar dig det.
Jag har fått 10 cellgiftsbehandlingar och har bara 2 kvar så är jag klar och ska då vara frisk men vem vet. 3-6 månader efter avslutad behandling ska jag röntgas och då får vi se.
Men du jag tänker inte gå och grubbla utan njuta av livet nu och här.Var glad för varje dag du får vara med din man och att du ska få barnbarn är toppen att tänka på.
Vi har 3 barnbarn och jag saknar dem nu då jag inte får träffa dem ofta nu då jag är så infektionskänslig. Men till sommaren ska jag träffa dem och njuta av dem i fulla drag.
Du ska veta att jag var inte bara positiv i början jag heller men med min familjs positiva inställning och stöd och hopp så vände min deppighet till att jag blev optimist.
Jag hoppas det går bra men jobbigt är det, ta en dag i taget och njut av varann och älska varann…kärlek kan övervinna mycket!
Lycka till och en styrkekram till er båda 🤗
susiemicelind fd JereMina 
![[Mustangcab]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Min man fick ett malignt melanom 2007 som jag upptäckte i tid och det operades bort och man tog även en lymfkörtle som visdae sig var frisk. Nu är han firksf örklarad från det.
29909 fick han feber och blev inlagd på infektion och då upptäckte de att han hade kronisk lymfatisk leukemi. Som tur var så hade han inga andra besvär eller mediciner så de satte upp honom för en stamcellstransplantation som skedde 2010. Idag är han frisk.
Min syster hade tjocktarmscancer i slutet av 1960-talet hon opererades och den kom aldrig tillbaka.
Min man fick munhålecancer 2010 och jag bor heller inte i Sverige, men i Danmark. Jo - det är betydligt närmare än Canada, men man har inte den vardagliga kontakten med sina nära vänner. Facebook hjälpte mig en del, just med kontakten.
Som anhörig slängs man mellan himmel och helvete, och man måste vara stark och ta hand om allt hemma (bilen, ekonomin, ungarna, huset, handla…).
Jag var väldigt arg på min man som "lämnade" allting till mig. Det är ok att tänka så. Jag var också arg på honom för att han skulle dö (det gjorde han inte) och jag skulle stå med allt problem med att sälja huset osv.
Det är MASSOR med känslor som dyker upp, och iblend får man dåligt samvete för det (det där med att bli arg). Jag pratade med sjukhuspersonalen om det, och de sa att det är HELT normal, man är inte konstig på nåt sätt. Alla anhöriga upplever nåt liknande.
Det är viktigt att du tänker på dig själv också. Väldigt viktigt.
Hatar cancer och älskar vårlökar.