Annons:
Etikettallmänt-övrigt
Läst 2061 ggr
Honestyisdead
2015-07-24 19:04

Mjälte och lever

Har fått veta att min mormor på 83 har cancer som började i mjälten och nu har spridit sig till levern. Har växt en del på en månad. Läkaren kunde inte göra mer än att se till att det kommer komma hjälp hem till henne och skriva ut smärtstillande :(

Änsålänge har hon inte ont. Men hon har förlorar massor med vikt under två år. Läkaren kunde inte säga hur långt hon har kvar. Eftersom  viktnedgången skett under lång tid trodde hon att cancern kan vara långsam. Men samtidigt hade det ju växt en hel del på en månad. 

Hur stöttar jag min mormor? Hur stöttar jag min mor som är bästa vän med sin mamma? Vet inte alls hur jag ska bete mig.

Annons:
[[Boris Sager]]
2015-07-24 19:18
#1

Så tråkigt:( Hur stöttar man en människa med en livshotande sjukdom? Jag tror framför allt att man lyssnar på vad hon själv vill prata om. Ibland behöver man inte säga så mycket, bara finnas. När tumören väl finns I levern, brukar det finnas stor risk att den sprider sig. Att hjälpa henne med dagliga bestyr, när hon inte orkar själv. Försöka undvika att hon är ensam så mycket som möjligt. Ffa lyssna!

Maria
2015-07-24 19:24
#2

Jag gissar att din mormor kommer att få palliativ vård (vård i livets slutskede) när sjukdomen har kommit såpass långt.

Det är väldigt svårt det här med att stötta och beror alldeles på hur nära kontakt man har och hur livet har sett ut innan diagnosen.

Det bästa är att vara med på läkarbesök och liknande för då får man bra information. Det vill säga om din mormor vill…) och om din mamma vill…

Jag personligen tror att man mår bäst av att prata öppet om både elände och sjukdom men alla fungerar ju så olika så det beror kanske lite på hur familjen fungerat innan för övrigt…

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Honestyisdead
2015-07-24 20:40
#3

Tack för era svar!

Maria
2015-07-24 20:48
#4

Min mamma gick bort i äggstockscancer och hon var 78 år. Hon pratade inte så mycket om det men jag var med henne på de "viktigare" läkarbesöken (inte bara provtagning) och det kändes bra för då hade jag koll på sjukdomsförloppet och ville hon inte prata så var det hennes beslut men jag var ändå informerad så att säga….

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Honestyisdead
2015-07-24 20:53
#5

Det jobbiga är att hon bor i Helsingfors och vi i Skåne.  Mamma är där nu och var med när mormor fick besked att inget kan göras. Och nästa vecka ska hon ordna med dom som ska komma hem till mormor för att hjälpa till.

Tycker det är så konstigt att hon inte redan mår dåligt när den redan spridit sig. Men tur!

Jag ska dit i slutet av nästa månad. Blir kanske sista gången jag träffar henne. Känns inte bra alls.

Maria
2015-07-24 20:56
#6

Fy vad tråkigt.😕

Hoppas bara att hennes sista tid blir så bra som möjligt. Jag har en vän som dog i "spridd cancer" för någon tid sedan och hon jobbade in i det sista. Det var bara de två sista månaderna hon var sjukskriven.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
Honestyisdead
2015-07-24 21:08
#7

Det är så orättvist att hon ska dö på detta viset.

Hon har haft bröstcancer, hål i tarmen, opererat bort tarm vilket resulterade i att hon inte längre kan hålla sig, haft godartad hjärntumör som opererades bort och hon fick lära sig prata och skriva igen. Tumören har nu kommit tillbaka och växer. Och nu detta.

Maria
2015-07-24 21:13
#8

Åh fy vad hon har råkat ut för mycket😕

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Honestyisdead
2015-07-24 21:32
#9

😭

Maria
2015-07-24 22:20
#10

Usch vad livet är orättvist ibland.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Honestyisdead
2015-07-24 22:24
#11

Ja det är ju det. Du vet ju det tyvärr. Men du lyckades :) Det blev jag glad över!

Maria
2015-07-24 22:25
#12

Tack❤️

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Honestyisdead
2015-07-24 22:34
#13

🌺

Annons:
Aleya
2015-07-28 16:41
#14

Hoppet är de sista som överger en människa. Har haft många nära och kära och även patienter som avlidit av denna hemska sjukdomen. Prata med din mormor. Om allt eller inget. Eller vad hon vill prata om. Umgås med henne om det är möjligt. Känns från min sida som att jag egentligen inte har något vettigt råd att ge. Alla är vi så olika i dessa situationer.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Loris M
2015-08-01 15:26
#15

#7 Cancer är aldrig rättvis. Förlorade min pappa för 6 år sedan i lugn cancer. Han skulle fylla 65 år och gå i pension det året. Mamma och han köpte en lägenhet utomlands och planerade ett lugnt och långt pensionärs liv tillsammans. Han var alltid helt frisk och fysiskt aktiv. Insjuknade snabbt och märkte knappt att något var fel, förutom att han hostade och var lite ovanligt trött. När han vände sig till läkare för att få hostmedicin och detta upptäcktes var det redan för sent. De gav honom två månader. Han levde i 8 månader till. 

I börjar reagerade vi som du. Vad gör man, vad säger man? Ska man prata om dumma cancern eller låtsas som ingenting? Pappa var stark och fullt medveten om att hans dagar var räknade. Men höll hoppet kvar. Och vi hjälpte honom. Vi pratade som vanligt om allt möjligt men också skrattade och grät när vi kände för det. Jag brukade inte börja prata om cancern utan väntade att pappa tog det initiativet. Då lyssnade jag och bara fanns där för honom. Jag tog även hand om allt det praktiska och följde med till hans besök så ofta jag kunde. Jag var med när han tog sina sista andetag och det är tacksam över. Båda fick ett fint och fridfullt avsked. 

Nu är det lite olyckligt att din mormor bor i Finland och att du inte kan hälsa på hur som helst. Men du kanske kan ringa och prata med henne (om hon orkar med det) för att visa att hon betyder mycket för dig. Hoppas att du är stark och försök tänka positivt. Din mormor fick ändå ett långt liv och fick se sina barn och barnbarn växa upp och bilda familjer. Känner verkligen med dig! Kram 🌺

Honestyisdead
2015-08-01 15:29
#16

Tack ska ni ha ❤️

Honestyisdead
2015-11-02 10:58
#17

Min mormor har blivit en person jag aldrig trodde hon kunde bli. Redan när jag var där hade hon svårt att gå. Orkade inte laga mat och sov mest.

Inatt blev det så illa att min morfar fick hjälpa henne till toaletten. Hon kan alltså inte ens resa sig från sängen  mer. Men hon vägrar lämna sitt hem. Och innan detta vill dom inte ha hjälp med mat eller annat heller.

Vad får en människa att inte ta emot hjälp när dem verkligen behövs?

Loris M
2015-11-02 11:44
#18

#17 Stolthet! Precis som du känner att du inte känner igen din mormor så känner inte hon heller igen sig själv. Viljan finna men inte orken. Sådant är jobbigt, speciellt med tanke på att det oftast går rätt så fort, att man förfaller. 

Jag känner igen det du beskriver från min pappa. På bara några månader gick från att vara en mycket aktiv, frisk, rörlig, glad och positiv person.  Till att mest sitta, knappt prata, röra sig och andas med stor ansträngning. Han vägrade ta emot hjälp, t.o.m. en så simpel sak som att jag skulle skjutsa hem honom när han var och hälsade på hos mig, blev jobbigt. Han ville gå hem. Flera gånger var han nära att ramla ihop och svimma redan i hallen, men han envisades med att han skulle gå. Jätte jobbigt att se när människor förändras så fort! 😕

Honestyisdead
2015-11-02 12:38
#19

#18 Ännu jobbigare är det att jag aldrig kommer träffa henne igen. Var hemskt att säga Hejdå. Men jag fick sagt allt jag ville.

Honestyisdead
2015-11-11 17:23
#20

Mommo gick vidare i fredags. Som tur är. Hon blev riktigt dålig och ville dö. Hoppas verkligen att hon vilar i frid!

Annons:
Aleya
2015-11-11 17:27
#21

#20 beklagar verkligen. :( Men det var nog skönt för henne. Men skönt att du hann träffa henne. Och igen, jag beklagar förlusten.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Honestyisdead
2015-11-11 17:49
#22

#21 Ja jag är oerhört glad att jag hann och fick säga att jag älskar henne. Tack så mycket!

Maria
2015-11-11 17:56
#23

Så ledsamt att höra😕

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Loris M
2015-11-11 18:10
#24

Beklagar sorgen! Säger som Aleya, tur att du hann träffa henne. Det gör att man känner sig lugnare inombords.

Honestyisdead
2015-11-11 23:37
#25

Kram på er!

Upp till toppen
Annons: