05 Familj, vänner, berörda

Återförening med cancersjuk fader.

2016-04-05 23:08 #0 av: Leon1973

Min far och jag hade en brusten relation, vi tappade kontakt efter ett missförstånd för mer än tjugo år sen.

För ett tag sen så ringde min syster, Det var den tredje och jag var på jobb. Hon berättade att farsan är sjuk bara så att du vet, nu är det upp till dig (typ). Hon berättade att det var Cancer och att han är sjuk, allvaret i rösten sa mig "riktigt sjuk". 

Efter samtalet så satte jag mig ner och fortsatte jobba, eller jag vet inte, jag satt nog mest och kollade in i datorskärmen. Jag skickade ett SMS till henne och bad om hans telefonnummer och kort där efter fick jag han nummer och jag skickade ett SMS till honom, min första kommunikation med min far på över tjugo år...

Hej far,

Jag har hört de tråkiga nyheterna. 

Det är svårt att sätta ord på vad jag tycker och känner. Vår relation har ju inte varit den bästa, men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig.

Med omtänksamma hälsningar

Jyddelöv.*

* Jyddelöv är smeknamnet en granne till oss gav mig när jag var 4-7 år gammal och detta namnet har hängt med sedan dess, för min del ett hatat öknamn men för mina föräldrar och alla våra bekanta har jag alltid varit Jydde eller Jyddelöv och detta var väl ett försök från mig att poängtera att det är din son som skriver.

Att skriva detta SMS till honom tog mycket kraft och fokus och mina kolleger märkte att det var något som inte stämde och jag talade med min teamleader och vän och berättade för henne vad som hänt och hon ville skicka hem mig, men jag kan inte komma ihåg om jag gick hem eller stannade på jobb, allt är som en grå dimma i mitt minne. 

Men innan jag avslutar för ikväll så lämnar jag er med en cliffhanger med beskedet att min far svarade på mitt SMS efter en timme.

Jag känner redan nu att detta kommer bli en följetång och klockan börjar bli mycket så jag lämnar er med ett "to be continued".

Anmäl
2016-04-06 00:28 #1 av: Tarotstollan

Fint av dig att ta första steget. Hoppas att ni kan prata ut med varandra innan det blir försent.

Anmäl
2016-04-06 06:11 #2 av: Maria

Jag ser fram emot att höra hur det går med er relation.

/Maria

 

Anmäl
2016-04-06 18:49 #3 av: Aleya

#0 så vackert! Jag har en liknande historia med min far. Min mamma kunde aldrig förstå hur jag kunde förlåta han. Men jag ser inte varför jag ska gå och vara arg.

Jag hoppas att allt löser sig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-04-06 20:37 #4 av: Tarotstollan

Att prata ut och få förklara sig, kan lösa många problem och bekymmer för framtiden. Vilket gör att de efterlevande kan få må bättre.
 Att förlåta är en annan sak.

Anmäl
2016-04-06 20:44 #5 av: Leon1973

Då fortsätter vi...  

Som sagt, min far svarade på mitt SMS, känslan av detta kan jag endast beskriva som en lättnad, att han överhuvudtaget svarade.

Tack. Jörgen det värmde .vi är nog lika envisa båda två hoppas allt löser sig innan min tid är förbi 


.farsan


Efter att jag fick detta SMS så satte jag mig och jobbade, och nu så här i efterhand, varför jobbade jag vidare? Varför tog jag inte bara en anhörigdag och kilade hem eller till sjukhuset där farsan fanns och träffade honom? Jag vet inte men jag är min fars son och har hans egenskaper i mig och han slutade aldrig jobba trots att han nått pensionsålder, vi är beroende av att jobba.

nu är allt ett virrvarr, detta var i början på februari och det har gått två månader och jag minns knapp något av vad som hände då, men jag vet att jag talade med ett par personer som jag ser upp till och berättade hur det var osv och de sa att oavsett vad som har hänt så tycker jag att du ska träffa honom, det är din pappa och du vet inte vad som kommer hända, ge er en chans att försonas. En av dessa herrar (W) förlorade sin pappa förra året och den andra herren (RH) har nyligen själv gått genom en cancerbehandling, när jag stod där och talade med W så blev samtalet så pass emotionellt att vi båda två till slut var tvungna att bryta och säga, nej nu måste jag jobba, detta funkar inte, vi förstod båda två vad vi menade med detta, det var jobbigt och tjockt i halsen. RH är mer en lättsinnig person och tyckte det var kul att jag tagit kontakt med honom och för fan, träffa gubben, det värsta som kan hända är att du inte träffar honom och sen är det kanske för sent..  

Men självklart så slutar det inte där, jag skriver ju tillbaka till honom.



Stolta och envisa är nog något vem som helst kan skriva under på att vi är. Jag hoppas också på att allt gammalt groll löser sig inom en snart framtid.

Hans svar löd:


Tack


:) Ja, inga större meningsutbyten men jag fick höra i efterhand av min syster som besökte honom samma dag att han var väldigt glad och rörd över att jag kontaktat honom och att vi äntligen kunde kommunicera. Dagen efter var det en vanlig arbetsdag igen och självklart så var jag på jobb, jag gick och hade honom tankarna hela tiden och jag snackade mycket med min teamleader som är mer en vän än teamleader, jag bestämde mig för att skicka ett SMS till..


Skulle vilja träffa dig, det är länge sen vi sågs.


Detta var inget lätt SMS att skicka, jag har gått i mer än 20 år och varit förbannad, besviken, arg, ledsen och fylld med hat mot just denna man som jag nu säger att jag vill träffa. Jag och min far är envisa och vägrar erkänna att vi har fel, eller jag måste säga att jag är lite bättre på det än honom för han gör det bara inte. Men men... Jag personligen tror att både W och RH hjälpte mig i detta beslutet, själv är de alldeles för ödmjuka och tycker att de inte gjort så mycket. 

Han svarar på detta SMS bara 10 minuter senare: (jag återger hans SMS ordagrant i alla lägen med stavfel och allt, det känns fel att korrigera honom).


Va roligt kommer nog inte att känna igen dig och du inte du mig ihäller


Du är hjärtligt välkommen men du måste ringa först dom är på väg att flytta mig till en annan avdelning


Ha det.


Dagen efter så förberedde jag mig att besöka honom men blev avrådd eftersom han då varit iväg på behandling och var väldigt trött vilket jag fick veta efter att ha skickat detta SMS till honom.


Hej, hörde att du flyttas till parkmöllan om en stund, jag tänkte komma till dig i helgen. Behöver du något? Ska jag ta med något?


Inget svar av anledningen jag nämnde innan. Dagarna på jobb är som en dimma, jag är där men jag gör inte så mycket, jag försöker jobba men tankarna är överallt och ingenstans.

Dagen efter så skickar jag ett nytt SMS till honom:


Hej far, jag kommer och hälsar på idag, vi ska bara göra oss iordning. 


Svar från honom: 


Ok


Obs! Detta är den 6 Februari och det var för 3 dagar sen jag fick veta att han var sjuk.


Jag och min äldsta dotter (16) tog en taxi dit och tar hissen upp till rätt våning, blir insläppta och visade till ett rum. Jag kikar in genom dörren och där ligger min far och jag har inga problem att känna igen honom, vi går in och han tittar mot dörren och på oss och på mig och jag säger Hej far..

PAUS

När jag säger detta förstår han vem jag är, men han känner inte igen mig, jag är en helt annan människa än vad jag var du, ung och tanigt byggd och knappt anlag till skägg, nu står jag här, 42 år gammal, stor kroppsväxt och ett stort skägg. Jag kramar om honom där han ligger i sjukhussängen. Vi drar fram vars en stol och sätter oss och vi börjar prata med varandra, precis som att allt annat inte existerar. Jag presenterar hans barnbarn för honom och vi pratar om lite olika saker och jag säger till honom att allt gammalt skit lägger vi bakom oss, vi pratar inte om det överhuvudtaget, men nu vill jag veta vad du har gjort de senaste 20 åren.. Det blir ett långt samtal mellan oss och han får veta allt om sina barnbarn, jag har två döttrar men jag tror inte min yngsta dotter (9) hade mått bra av att se honom. Mannen framför oss är inte den stolta och resliga man han en gång var. Han väger bara lite mer än vad har jag i övervikt och ser ut därefter också, många av er kan nog förstå vad jag menar. Han är vithårig och ansiktsdragen är de samma som jag minns från min ungdom och uppväxt med honom.

Jag ser på honom att han börjar bli trött, han har även fått morfin under tiden vi satt där för han hade ont så jag sitter mentalt och förbereder mig för att avrunda vårt besök när dörren öppnas och in i rummet kommer två personer, en yngre kraftig version av min far men ändå kan jag inte placera honom men jag vet vem han är, vår familj är inte speciellt bra på att ha kontakt med varandra så jag har fastrar, kusiner och farbrödrar som jag aldrig träffar. Men jag att detta är en av mina farbrödrar. Den andra personen är inte släkt utan jobbar för honom och tillsammans med min far.

Jag förklarar att vi är på väg ut och att farsan behöver vila lite för han har nyligen fått morfin min farbror vill inte schasa bort oss och menar på att vi kan hämta fler stolar det är ingen fara men vi har redan suttit hos far i tre timmar och bara pratat så vi går men jag lovar att komma tillbaka. Jag går fram till far och ger honom en kram och en puss på pannan och säger att jag älskar honom oavsett allt som hänt och att jag kommer tillbaka igen, jag ser att han blir ledsen och jag kan se i ögonvrån att min farbror också blir ledsen och vänder sig och kollar på utsikten istället, vi säger hejdå och går.

Mötet kändes underbart, jag känner en enorm lättnad att ha fått träffa honom efter så många år och att vi har fått uppdatera varandra med allt som hänt under tiden vi inte haft kontakt och det händer en hel del på mer än 20 år.

En stund efter att ha träffat honom skickar jag ett SMS till honom:


Det var skönt att efter så många år äntligen få träffa dig igen, kommer gärna upp igen, kanske efter jobb nästa vecka fungerar.


Sex timmar senare svarar han:


Hej igen jörgen. Har samma känslor som du angående vår träff idag. Har nannat lite nu efter besök av Lilleman (min farbror) och Steewe (min bror) du är alltid välkommen.

Fassan.


Jag svarar direkt


Tack, detta hade vi behövt göra för länge sen, men det är en enorm lättnad att ha fått träffa dig igen. Ser framemot att träffa dig snart igen.


Det går några dagar och jag är på jobb som vanligt och kämpar mig genom vardagarna, får inte mycket gjort men jag är hellre på jobb än hemma, jag har ett bra stöd på jobb i form av mina vänner och kolleger som har överseende med att jag är kanske inte mycket till hjälp just nu.

Den 10 februari klarar jag inte av tänka längre, allt som snurrar i huvudet är far så jag skickar ett nytt SMS till honom:


Hej far, hur är det med dig idag? Orkar du med ett besök idag?


Två minuter senare svarar han:


Du får gärna komma


Jag lämnar jobb och beger mig dit.

Vi sitter och snackar länge och när jag sitter där och snackar med honom så dyker plötsligt min bror upp också, han har också lämnat jobb för att komma och hälsa på, farsan vill ut och röka och vi ser till att han får komma ut för att suga på dessa giftpinnarna, han drar i sig cigg efter cigg och jag och brorsan står där och lider i tobaksröken, men visst, självklart ska du ha en cigg till farsan, varför inte…?! Han drar i sig tre cigg på knappt 40 minuter och för min del är bara komiskt, rök på…  vad ska hända?! Ska du få cancer?

Några dagar senare åker jag och min bror åker upp till farsans lägenhet och fixar lite saker som behöver ordnas en helg och ser till att papper som behöver styras upp tas hand om osv. För min del är det en chock att se hur han bor, detta är inte min fars bostad, min far har alltid varit pedant och prydlig, vad har hänt?

Jag drar på mig en tråkig förkylning som gör att jag inte kan besöka far på ett par dagar men jag får höra den 15 februari från min bror att farsans tillstånd är sämre, den 14 var han okej och pigg men den 15 var han väldigt svag, han har också vägrat att acceptera sondmatningen för han gillar det inte.

Jag skickar SMS till honom den 15


Hej far, hade gärna kommit upp och hälsat på idag men jag har dragit på mig en förkylning och jag vill inte dra upp den till dig.


inget svar.

Skickar ett nytt SMS till honom


Hur är det med dig?


Den 17 hälsar jag på far igen, jag har inför detta besöket rakat av mig skägget för att han ska få se mig och känna igen mig som jag var förr och det gör han, han är pigg och alert och när jag sitter där så kommer min ena syster och vi sitter där och snackar med honom, en stund senare så kommer min andra syster och nu är det vi tre som sitter där, vi kivas och jävlas med varandra precis som vi alltid gör och jag kan se på far att han verkligen njuter av att se oss så här, man kan nästan läsa hans tankar… Ja, så här var det när de var små..

Den 19 februari har jag ett missat samtal i min telefon, jag ringer upp numret och får tala med en sjuksköterska. Hon förklarar att min fars tillstånd inte är bra, han har andningsuppehåll osv. 

Ska jag komma in?  -Ja det tycker jag men kör försiktigt, stressa inte.

Jag går ut ur samtalsrummet och min vän som är teamleader ser på mig att något har hänt, jag säger bara att det är dags nu, jag går in till min chef och säger att jag måste sticka, läget har förvärrats…  Han frågar om han ska köra mig, ja tack..  Min vän har försvunnit från sin plats och jag vet inte vad jag sysslar med för jag går och plockar undan efter mig, tar undan kaffekoppen osv, hon kommer ut från toaletten och jag ser att hon gråtit, hon blev väldigt tagen av det som hände också, förlåt, det var inte meningen att du skulle bli ledsen.

Kommer till Parkmöllans palliativa vård, frågar dem hur läget är osv och de berättar kortfattat att hans tillstånd är försämrat och har andningsuppehåll, han har fått morfin så att han inte ska ha ont. 

Jag går in i hans rum och ser honom ligga där, helt stilla, inte en rörelse, inte ett ljud…  Jag tänker för mig själv att jag kom för sent och hänger av mig jackan… eller lägger den på golvet.. Farsan drar ett ljudligt andetag och jag hoppar till, han skrämde mig rejält där…

Drar fram stolen och sätter mig bredvid honom, tar hans hand i min och där sitter jag… Mina systrar kommer en stund senare och där sitter vi, pratar, tittar på honom, skämtar lite med honom och om honom för att hålla stämningen positiv, vi tar hans telefon och från våra egna mobiler ringer vi lite olika personer som borde veta vad som händer, kom om ni kan..   vår bror är på väg ner från fars lägenhet, men va fan…  han och jag skulle ju kolla på skidorna idag på TV, säg till honom att han får fan se till och vänta på mig.

Vid 11:00 19/2 somnade min far in, men han slapp att somna ensam. 

Min far blev sjuk tidigt förra året, sen maj månad levde han på sondmatning. 

Jag hann träffa min far tre gånger innan han somnade in, jag ångrar idag att jag inte tog ledigt från dag 1 för att träffa honom varje dag, men båda jag och far är arbetsnarkomaner, jobb har alltid varit prio 1, när jag var liten så var han väldigt frånvarande på grund av jobb och detta är ett beteende som jag tydligen bär med mig då jag var frånvarande i denna situationen, jag tror inte att han klandrade mig för detta, han var in i det sista själv aktiv med arbete, han hade inte en lugn stund. Jag tänker även att om vi hade träffat varandra mer så hade vi kanske börjat prata om de sakerna som kom mellan oss och vi hade kanske börjat bråka igen. Jag är glad att jag fick träffa honom dessa tre gångerna och att vi fick klarat upp de sakerna som var viktigast.

Det gick alldeles för snabbt.


sov gott far, jag älskar dig.

Anmäl
2016-04-06 20:48 #6 av: Leon1973

alla dessa

var jag tvungen att lägga in för sidan gillade inte mina radbrytningar

Anmäl
2016-04-06 21:07 #7 av: Tarotstollan

GråterBlomma Glad för din skull att du fick träffa din pappa innan det var för sent.Kramas

Anmäl
2016-04-06 21:13 #8 av: Maria

Du har berättat så rörande fint om din återförening med din far innan hans död.Hjärta

/Maria

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.