Annons:
Etikettbearbeta
Läst 27814 ggr
Lena1971
8/3/09, 3:46 AM

Faser i sorg- och krisbearbetning

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Den här artikeln är skriven av DavidE, sajtvärd på pyskologi i fokus. För att lära sig förstå sina egna och andras reaktioner i sorg eller kriser av olika slag kan detta kanske vara till hjälp?

Det här är samma indelning som sjukvården och präster/diakoner använder vid svåra krisreaktioner.

Sorg och kriser drabbar oss alla någon gång under livet. En närståendes död, arbetslöshet, sjukdom, ekonomiska problem. Anledningarna kan vara många.

Chockfasen

Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas - en del kan skrika ut sin Sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.

Reaktionsfasen

Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan "Varför?" upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt".

Projicering - någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Bearbetning och Nyorientering

I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt.

Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter.

Under nyorienteringen klarar man sedan så sakta att ta in sin Sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.

Olika faser i sorg- och krisbearbetning


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Annons:
Lena1971
8/4/09, 12:38 AM
#1

Inne på Psykologi finns den ursprungliga artikeln och tråden, med en bra kommentar från KerstinJo om bemötande.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

SusanneStromstedt
8/4/09, 6:18 PM
#2

För mig, som hade två barn på 15 och 5 år blev det Undertryckande helt enkelt. De såg ju hur jag förändrades och jag ville inte göra dem ännu mera oroliga. Idag kan de berätta hur trött jag såg ut att vara hela tiden, och det syntes desto mer efter håravfallet, och svullnaden i kroppen.

När jag mådde som värst, önskade jag att jag inte vaknade upp igen efter nattsömnen… Psykiskt mådde jag jättedåligt, och det blev inte bättre av de oförstående lärarna på den storas flickans skola. De skickade barnavårdsnämnen hem till oss, med förklaringen "Gabriella verkar så frånvarande. Hon och lillasyster Rebecca blir psykiskt misshandlade" av sin mor (mig)  Rynkar på näsan 

När socialsekreterarna ringde på dörren var det min mamma som öppnade. Hon hade bott hemma hos oss sen dag 1 och det fanns bevis på detta. 

De blev förvånade för de hade, av lärarna på skolan, fått veta att barnen var ensamma hemma när jag var inlagd på sjukhuset. Socialsekreterarna hjälpte mig att anmäla dessa två lärare och jag satt med på deras "möte" med lärarna för att höra vad de hade för försvar.

Jag har funderat många gånger på hur de var funtade. Trodde de verkligen att Gabriella skulle bete sig som om inget hänt där hemma? Ja men  herregud! Hennes mamma var dödssjuk och de begrep ändå inget! Skrikandes

Lena1971
8/5/09, 12:03 AM
#3

Jisses… Vilken brist på förståelse hos lärarna!

Ja, föräldrar gör nog vad de kan för att skydda sina barn. Men det är klart ungarna märker ändå vad som pågår. Vad skönt för dina barn att de har sin mamma hos sig!

Slutet gott allting gott?


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Denna kommentar har tagits bort.
Lena1971
8/7/09, 1:31 AM
#5

Läser man amerikansk facklitteratur, så brukar de göra indelningen av sorg-/krisfaser på ett annat sätt. De räknar fem faser som ser ut så här:

  • Förnekande: man förstår över huvud taget inte vad som händer, eller tänker att det här kan inte hända mig.  
  • Ilska, och känsla av orättvisa: varför händer det här mig? Risk för avundsjuka på icke drabbade i den fasen.
  • Köpslagande: ett försök att förhala processen genom att avstå från något, eller betala sig fri på något symboliskt sätt
  • Depression: eller rättare sagt apati. Vad spelar det för roll egentligen?
  • Accepterande: jag kan inte ändra situationen, så jag får göra vad jag kan av den.

De fem faserna kallas 'sorgecykeln', men kan lika gärna appliceras på en kris.

Det är samma process som David berättar om, bara indelad lite annorlunda.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

[mia-38]
8/10/09, 11:01 AM
#6

Bra tråd.

Tänkte just på dessa faser och vilka stadier man går igenom. Både som cancersjuk och anhörig.
Jag tycker att själva chockfasen är värst av allihop.

Jag har nog hamnat i isolering av känslor just nu. Jag skjuter det framför mej och vågar inte släppa in tankarna så långt i mitt medvetande.
Jag kan prata sakligt om det med olika personer. Men jag visar inte några som helst känslor. Jag stänger av.

Min pappa har nog hamnat i denna med. När man frågar honom om cancern så säger han att det spelar ingen roll. Att han inte bryr sej.
Men det gör han. Jag vet. Men han stänger av han med.

Bra eller dåligt?

Annons:
mongu
8/10/09, 7:41 PM
#7

# 6 Jag tror att det är både på gott och ont att din pappa stänger av.

Dels så tror jag att man är tvungen att stänga av ibland för att orka. Men samtidigt så är det viktigt att man trots allt inte stänger av helt  utan att man är med. Vet inte om ni fattar vad jag menar.

Har själv varit med om dels cancer som tagit flera familjemedlemmar men också andra direkt livshotande sjukdomar. Vet att jag och de har stängt av i vissa lägen. Men ändå varit med.

Om jag går till mig själv så hade jag aldrig klarat av när min man var mycket allvarligt sjuk om jag inte stängt av. Jag var bara med utan att se varken framåt eller bakåt.

Ha en bra dag! Mongu.

Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!

[mia-38]
8/10/09, 7:44 PM
#8

mongu: Jag tror han är med.

Men han stänger av just detta med att bara tänka på cancern. Han lever för nuet men vet ändå att han är sjuk.
Till oss säger han att han inte är nån sjukling och att han är pigg.
Men vad vet vi? Tror han sätter upp en fasad bara.

Lena1971
8/10/09, 8:07 PM
#9

Det där att stänga av hör ju till den första chockfasen. Hur länge sen är det din pappa drabbades, Mia?


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

[mia-38]
8/10/09, 8:08 PM
#10

Lena: För ca en månad sedan.

Lena1971
8/10/09, 8:29 PM
#11

Då är ju han, och du, i början av krisarbetet fortfarande.

Det låter som ni bryr er väldigt mycket om varandra. Och det betyder mycket för återhämtningen! Väldigt mycket.

Jag kan också säga att under i princip hela cytobehandlingen, nästan ett halvårs tid, så var jag i stort sett nollad. Min onkolog sa att det var helt normalt. Depressionsfasen kommer efter avslutad behandling.

Det är nog likadant för anhöriga. De olika faserna tar längre tid att ta sig igenom ju allvarligare krisen är.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

[mia-38]
8/10/09, 8:33 PM
#12

Vi är nog det Lena.

Och allt är ju inte utrett än hur stor spridning han har. Om han nu ens har det. Hoppas verkligen inte.

Vi bryr oss om varandra. Det är väldigt viktigt i vår familj.

Lena1971
8/10/09, 8:54 PM
#13

Håller tummarna för att allt går bra!


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Annons:
[mia-38]
8/10/09, 9:06 PM
#14

Tack Lena! Skrattande

[Norum]
8/10/09, 9:07 PM
#15

*8 Hur konstigt det än låter så är uppfattar man sig inte som sjuk "bara" för att man har cancer, jag gjorde inte det. Sjuk det var jag när jag fick cellgifterna men jag var inte sjuk i cancern. Den gjorde inte ont, den var inte i vägen, den kände jag inte ens att jag hade. Så jag förstår din pappa helt och hållet.

SusanneStromstedt
8/10/09, 9:30 PM
#16

15, det var samma för mig. Jag blev inte "sjuk" förrän cellgifterna härjade i kroppen

Upp till toppen
Annons: