# Min man kommer att lämna mig Author: MdeW Vi förstår nu både min man och jag att det inte längre finns något hopp att han ska bli bra. Det har vi i och för sig vetat redan från allra första början (24 maj 2010) men hoppet har ju trots allt funnits där ändå. Han har cancer i bukspottkörteln med metastaser i levern. Att det inte går att operera fick vi ju veta. Men vi trodde väl lite naivt att det skulle gå att få bukt med det ändå. Under sommaren genomgick han en cellgiftsbehandling som var jobbig på det sätt som sådana är. När hela behandlingen var klar och han röntgades visade det sig att den inte hjälpt ett dugg. En ny, tuffare behandling sattes genast i gång i september. När den var klar i slutet av november visade det sig att en tumör hade stoppat upp och t o m gått tillbaka något. Det betydde att han fick två månaders uppehåll från en behandling som doktorn sa att han ändå inte skulle ha överlevt, han var i så dålig kondition då.  Men beskedet gjorde ju oss jätteglada. Vad härligt - en riktig jul! Han kan äta sill och skinka o s v. Och umgås med barn och barnbarn. Men vi bedrog oss, han har knappt kunnat äta någonting alls under den här tiden. Blev fort trött och biverkningarna fanns kvar hela tiden. Nu är det dags igen. I går (fredag 14 jan 2011) röntgades han igen och på onsdag ska vi få beskedet. Vi känner oss dock säkra på att det denna gång inte alls kommer att bli något bra besked. Han är sämre - tröttare, mattare, håglös, ledsen. Och det värsta - han har själv tappat hoppet. Vilket jag automatiskt gör också fast jag inte vill. Vi som båda i alla lägen alltid har varit av enorm positiv natur i vanliga fall. Ser mer möjligheter än svårigheter. Men nu ... Det som är svårt som nära anhörig är ju att se honom lida. Och inte veta hur svårt detta kommer att bli för honom. Plus förstås att veta att jag kommer att förlora honom. Vi har varit gifta i 20 år. 20 helt underbara år. Vi har båda andra äktenskap bakom oss. Jag lyssnar gärna till vad andra har att berätta. Och gärna råd hur jag ska hantera detta. Jag har gått hos en kurator ett tag men slutade tillfälligt under december. Båda vi får ju förstås börja gå igen. Det är första gången jag gått in på en sån här sajt. Vill väldigt gärna ha kontakt med andra som har erfarenhet av detta. Så skriv gärna. Hälsningar Margaretha ## Comment 1 Author: Halvdansken Åh herregud, din stackare. Du lever mitt i min mardröm. Min man fick konstaterat cancer i munhålan i mars 2010, och blev opererad i apríl där de tog tumören och 7 lymfkörtlar, med efterföljande strålning under sommaren. Ett par månader senare upptäcker de spridning i en ny lymfkörtel, så det blev en operation till och ny strålning nu fram till jul, så även vi hade en trist jul då han inte kunde äta mer än proteindricka. Hans humör svänger våldsamt mellan "nu har de nog fått allt" till skräck för att de ska upptäcka mer. Han har själv sagt att han inte vet om han klarar av mer. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Ibland blir jag arg på honom, ibland känner jag det som om jag vill flytta och bara glömma allt (haha, som om...). Men det är svårt att bevara optimismen just nu när vi ännu inte vet nåt. Min pappa dog också i cancer, från besked till det att han dog tog 2 månader. Hur mamma överlevde det fattar jag inte. Mesta tiden fixade pappa med papper o bank och testamente o sånt så att allt skulle vara ok. När min man börjar prata om det får jag nästan panik och går ut och gömmer mig i trädgården. Hur du ska klara detta vet jag inte. Jag vet inte hur jag skulle klara det. Jag har blivit så nojjade på allt att jag knapp vill gå in här på Cancer i Fokus och läsa, fast att alla här inne har varit så snälla och uppmuntrande unde de tuffaste perioderna. Mega förnekelse på gång hos denna Halvdansken alltså. Här inne har folk erfarenhet av dessa problemen, och du kommer att höra fler berättelser. Du är inte ensam, kom ihåg det. ## Comment 2 Author: Lena1971 Margaretha, jag ska börja med att hälsa dig välkommen hit, trots de sorgliga omständigheterna. Jag tror vår underbara Halvdansk sagt det viktigaste: du är inte ensam! Det finns många fina människor härinne som säkert kan hjälpa dig klara den här svåra situationen. Själv har jag inte varit i din sits, och jag kan bara komma på en sak som jag skulle ta fasta på. När någon rycks bort hastigt finns alltid en risk att man får ångra de saker man skulle sagt och gjort, de frågor man skulle ställt, m.m. Det slipper ni, du och din man. Det finns tid till att säga de viktiga saker som så lätt tappas bort, och att visa din man din stora kärlek. Det är kanske inte mycket tröst, men i alla fall något att vara glad över. Stor styrkekram! ## Comment 3 Author: Lena1971 PS Ska hålla tummarna för er på onsdag! ## Comment 4 Author: Maria Vilken eländig situation![Gråter](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Ja, det mesta har väl blivit sagt här i tråden och jag håller tummarna för er på onsdag också. ## Comment 5 Author: AusaBausa Välkommen hit och jag håller oxå tummarna för er! Min pappa dog 24 september 2010 i skelettcancer... så är mitt i sorgearbetet efter honom... Säger som andra sagt..vad skönt att ni hinner prata och gör verkligen det..om allt, så man inte sen känner att att man ej sa tillräckligt... men den känslan finns väl knappt heller: att känna att man sagt allt.. Många kramar till er! ## Comment 6 Author: MdeW Tack alla ni omtänksamma! Det känns mitt i sorgen skönt att höra att ni finns därute. Ja, det är ju bra att man hinner vänja sig så smått. I vårt fall - vi träffades sent i livet efter varisitt äktenskap - vi har alltid varit så otroligt kära, har ständigt visat uppskattning för den andre, alltid sagt att vi älskar varandra. Så på den fronten är jag helt lung. Men det jag känner nu är att han inte längre orkar vara rar och omtänksam mot mig. SJÄLVKLART förstår jag det, men det känns extra tungt att märka att han inte ser mig längre som han gjorde tidigare. Det får jag finna mig i, och vad jag förstår kommer det aldrig någonsin att bli som förr igen. Men samtidigt känner jag mig så egoistisk! Han är svårt sjuk och jag sitter här och längtar efter den kärleksfulle man han alltid har varit. Det tynger att jag inte kan vara den osjälviska, vårdande hustrun i alla lägen. Är det här en känsla som någon känner igen? Kramar till er alla. Margaretha ## Comment 7 Author: Lena1971 Jag känner väl igen känslan, och när du beskriver den kan jag se precis hur DUMT man tänker. Det är väl självklart att du vill att din man ska vara så glad och kärleksfull som han varit. Inte är det egoistiskt att sakna den sidan av honom? Är det inte de minnena som ger dig styrka nu? Du har höga krav på dig själv. Och det kan vara bra, för det gör dig säkert stark. Men du ska komma ihåg ta hand om dig själv också! För den här svåra tiden är en kris för dig också, inte bara för din man. Får du någon avlastning, från kommunen eller så? Om inte så tror jag att det kan vara något att titta på. Det kan din kurator i så fall hjälpa till med. Jag önskar dig all styrka du behöver! Kramar! ## Comment 8 Author: Halvdansken Det är ju så frustrerande att stå brevid och inte kunna göra nåt för att han ska bli frisk. Och då blir man arg. På sig själv, på sjukvården, på sjukdomen, på honom som blivit sjuk och "sabbar" planerna om ett långt och lyckligt liv tillsammans. Klart man blir egoistisk. man orkar heller inte stötta, lyssna, fixa osv utan att man går ner på knäna ibland. Det är så enormt många känslor på en gång att man är helt förvirrad. Och så tycker man så hjärtskärande synd om sin man hela tiden. Mitt i det hela. ## Comment 9 Author: MdeW Tack för era svar. De kändes fint och värmande att läsa. Man blir ju så besviken på sig själv - trodde att jag var en stark person som för det mesta alltid sa och gjorde de rätta sakerna. Men kommer på mig själv med tankar jag inte trodde fanns plus att jag kan säga saker till min man som sårar. Självklart är jag ju medveten om att det här är minst lika jobbigt för en anhörig som för en som är sjuk. För oss är ju sorgen dubbel - dels är det synd om honom som är sjuk (naturligtvis!!). Men jag ska ju leva vidare med dels saknaden efter en oerhört älskad person och dels med min egen sorg. Det tänker jag mycket på. Men just nu går vi bara och väntar. På onsdag får vi veta. Och Lena, när det gäller avlastning: Jag är oerhört favoriserad med två egna barn plus min mans tre. Dessutom har jag fyra syskon och flera vänner. De vill inget hellre än att hjälpa. Så bortskämd och egoistisk känns det som man är. Kramar Margaretha ## Comment 10 Author: Lena1971 #9 Det är gott att du har så många människor omkring dig. Det måste bero på att du funnits där för dem förut? ![Glad](http://www.cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")  Vet du en sak, världen är full av människor som är både bortskämda och egoistiska, men vad jag kan påminna mig beskriver de aldrig sig själva på det sättet. De pratar snarare om vad de har rätt till. Därför tror jag inte ett dugg på den beskrivningen av dig. Däremot förstår jag att det kan kännas så, tyvärr.  En kris kan riva upp ens självbild. Men jag kan se på det du skriver att du har både klokhet och styrka. Det finns kvar, även när den här krisen ger dig svackor. Margaretha, hur gick det med röntgen? Fick ni något besked idag? Kramar! #8 Extra kramar till dig också! ## Comment 11 Author: MdeW Ja, vi fick besked i dag. Tumören i bukspottkörteln (huvudtumören) och metastaserna i levern hade blivit något större. Ändå tyckte läkaren att det var lönt att försöka sig på en ny behandling. Hon trodde på det. Den tidigare cellgiftbehandlingen hade ju stoppat upp tumörerna och vi ska nu göra ett nytt försök. Vi blev lite lättade av beskedet. Det var alltså inte helt kört ännu. Men faktum kvarstår att min man är sämre nu än han var när han började den tidigare behandlingen. Hur som helst så måste man ju försöka. Annars skulle man ju för evigt gå och undra vad som skulle ha hänt om man inte försökt. Men beslutet var ju först som sist min mans förstås. Men han hade redan tidigare sagt att om läkaren trodde på en ny behandling så skulle han inte tveka. Så nu sätter vi igång igen. Med allt vad det innebär i illamående, frossa m m. Jag hör av mig igen. Kramar till alla er omtänksamma! Magaretha ## Comment 12 Author: Halvdansken Hur gamla är ni, om man får fråga? Min man fyllde 50 mitt i strålningen, och jag kommer ihåg när min pappa fyllde 50, då var han "gammal gubbe", men nu när man själv är där så är det ju ingen ålder alls. Jag brukar tänka på Michael Douglas, han har - vad man läst - klarat av en hård fajt med sin cancer. Skriv och berätta, vi tänker på er och vill veta hur det går. Du får en kram, fast att jag inte känner dig. ## Comment 13 Author: izabella3 Känner så väl igen oss i er situation. Till oss och till vår pappa som var läkare sa de att där finna 3-4 olika behandlingar. Så det lät ju bra tyckte vi. Tar den ena inte, så testar vi en annan.... Men hur värdigt blir ens liv med alla dessa biverkningar. Kroppen tar enorm skada. Pappa dog av biverkningarna , inte själva cancern. Han förlorade 30kilo under hehandlingen och fick stora komplikationer. Varför jo för att läkarna insisterar på behandlingar för att kanske förlänge livet 1,2,3 månader med smärta/biverkningar m.m När han påbörjade behandling nr 2 så var han så svag, men endå skulle de sätta in en dräpare som gjorde att han strök med...... han skulle dött endå  men jag är övertygad om att han skulle levt längre och utan sådan smärta om de inte skulle behandlat honom den sista gången...  men jag hoppas verkligen att läkaran har informerat er om alla risker och smärta ni ska behöva genomlida ..... Tycker så synd om er! Kram ## Comment 14 Author: MdeW Svar till "halvdansken". Vi är 65 år och har relativt nyligen pensionerat oss. Hade tänkt göra så mycket roligt, men så blev det ju inte ... Som tur var har vi ändå hunnit resa väldigt mycket genom de 17 år vi varit gifta. Härligt att tänka på nu. Men samtidigt vemodigt då det ju är slut med det nu. (Som så mycket annat ...) Izabella. Ja, man kan verkligen undra hur mycket man ska gå med på när det gäller behandlingar. Min man sa redan innan läkarbesöket i går att om läkaren föreslår behandling så kommer han att säga ja till det. Men självklart inte till vilket pris som helst. Vi kommer att vara mycket  uppmärksamma på tillståndet och inte köra tills vi slår i väggen. Vi VET ju att tumörerna aldrig någonsin kommer att försvinna, bara stoppas upp en kortare period, så då får man, som du säger, överväga om ett par månader extra i ett förnedrande tillstånd är det som kallas humant liv. Detta är ju förstås ett av de svåraste beslut man någonsin ställs inför  i sitt liv. Att säga ja till att försöka att leva ett tag till (om än dåligt) eller ja till tidigare avslut av livet. Besluten tas hur som helst av min man. Kramar Margaretha ## Comment 15 Author: Lena1971 Betyder det inte en hel del bara att få fatta beslut själv, och inte bara presenteras för faktum? När jag fick cancer tyckte jag att det var ytterst jobbigt att behöva slåss med läkaren för att få veta vad det fanns för alternativ. Som tur var fick jag en ny onkolog som förklarade för mig vilka behandlingar som var nödvändiga och varför. Tänker på dig och din man, Margaretha. Kram! ## Comment 16 Author: MdeW Vad jobbigt att höra att man själv måste vara på alerten och föreslå alternativ. Eller ständigt kolla om läkarna själva tänkt på det. Vi hade en bra onkolog från början som vi var mycket nöjda med. Men sen bytte de och henne vi har nu är vi lite osäkra på om hon är riktigt intresserad av oss. Kanske lite orättvist men det känns lite så. Just nu känns det som om man har helt andra saker att lägga sin kraft på än att kolla om man får rätt behandling. De som är utbildade inom ett område borde ju vara de som vet bäst och själva kan föreslå alternativ. Orkar inte ens tänka på att det kanske, när det är för sent, kommer fram att "ni borde ha gjort det eller det". Just nu försöker vi hålla näsan ovanför vattenytan och kämpar på. Min man blir sämre och sämre. Nästa vecka börjar behandlingen. Vet inte ens om han orkar med den. Kramar till er som ger mig stöd. Margaretha ## Comment 17 Author: Halvdansken Vet inte vad jag ska skriva, men jag tänker på er lite då o då. Vi ska till sjukhuset den 10 feb, första kontrollen efter scanningens avslutning (2 månader). Förra gången vi var på en sån 2-månaders koll, så upptäckte de en ny knuta på halsen, så min man är ju supernojjad för vad som händer denna gången. Visst är det jobbigt att man själv ska håll koll på allt. Jag har själv efterfrågat en sk PET-scanning och då sa läkaren att "ja, det kanske skulle vara en bra ide!". Alltså... ## Comment 18 Author: Maria Jag har följt denna tråden och jag vet inte vad jag ska skriva...![Gråter](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") mer än att jag tänker på er alla emellanåt och önskar er allt gott och att ni ska orka. ## Comment 19 Author: MdeW Svar till Halvdansken. Har tänkt mycket på dig och din man. Försökte gå in på din privata sida men lyckades inte skriva något där. Har undrat hur det gick men nu skrev du ju det ändå. Håller tummarna för er den 10 februari att det inte har utvecklats något obehagligt. Alltid denna väntan och undran. Slitningar mellan hopp och förtvivlan. Hur ska man orka? ## Comment 20 Author: Halvdansken Margareta, om du vill skriva till mig på min sida, så hoppas jag att det går bra i 'Gästbok' eller 'Meddelande'. Annars kanske Lena kan hjälpa till (sajtvärd)? Er historia påminner om mina föräldrars, förutom att de varit gifta längre. Pappa blev sjuk och hade det sådär allmänt dåligt, och till sist fick mamma honom till sjukhuset. Det gick fort som fasen - 2 månadet från diagnos till att han dog, och han var 66 och mamma 57. Precis som ni - nu ska vi slappna av och resa och njuta av pensionärslivet.   Jag vet inte hur man klarar det, om min Ken får nya metastaser så tror jag att jag tar en flaska whiskey och lägger mig under en björk (stor trädgård) i fosterställning och skriker. Jag vet inte. Hela min värld skulle rasa. Plus att man ska börja tänka ekonomi och banker och pensioner och vad gör jag med huset o katterna osv osv. Jag är på nåt sätt i fullständig förnekelse. Vägrar att acceptera faktum. NIX. Icke en chans. Hur mamma överlevde begriper jag inte. Jag måste erkänna att jag inte var till stor hjälp. Tack o lov hade de vänner som ställde upp och hjälpte till. Jag vet inte hur du ska orka. Men det gör du. Var egoistisk också. Ha inte dåligt samvete för det. Man brukar ju säga "The show must go on". Som om man hade ett val? Problemet är att "The show DOES go on". Jorden slutar inte att snurra. Folk går på jobb, man ser på TV, äter, sover, överlever. Förhoppningsvis. ## Comment 21 Author: MdeW Ja, man måste orka och man gör det nog också fast man inte tror det. Förnekelse är ju något vi har ägnat oss ända sedan vi fick beskedet den 24 maj. Men nu börjar verkligheten komma ifatt oss. Visserligen ska min man börja en ny behandling men det är inget som säger att han kommer att orka. Och faktum kvarstår att han blir sämre för varje dag. Det är noll överlevnadsprognos på den här cancern. Så det är kanske dags att inte förneka utan fatta att det kommer att hända. Men det finns ändå en slags spärr som gör att jag inte riktigt tar in det. Det stoppas upp liksom. Det är där med pensioner, lån m m tror jag att jag har kläm på. Det är mycket annat praktiskt som jag inte riktigt vet. Jag lämnar det tills vidare, kommer nog att ha annat att tänka på när den tiden kommer. Jag har två underbara döttrar och min man har tre barn. Plus det har jag mina syskon, så nog klarar jag mig på det viset. Men ensamheten, saknaden, sorgen ... ## Comment 22 Author: Lena1971 #17 Förlåt mig Margaretha, jag menade inte att göra dig orolig. Det är klart personalen på onkologen, med all sin erfarenhet och utbildning, kan ge er de bästa alternativen! När jag skrev tänkte jag på det du sa om hur svårt beslutet mellan att behandla och inte behandla är. Jag ville bara säga att jag tror det betyder mycket att man får göra sina egna val, istället för att bara presenteras för faktum: så här gör vi nu. Men min situation var så annorlunda från din mans. Det är kanske inte relevant alls. Styrkekramar! ## Comment 23 Author: MdeW Tack för kommentaren. Nej, jag blev egentligen inte orolig bara lite förskräckt att det ständigt är en massa beslut man ska fatta när man dels inte är så insatt i vad det innebär och dels att tankarna och förståndet inte känns riktigt pålitligt just nu. Känslorna har tagit överhanden. Jag blir så tacksam för alla som skriver till mig, så fortsätt gärna. ## Comment 24 Author: Lena1971 Jag läste nyligen om känslor kontra förnuft i beslutsfattande. Förnuftet är jättebra för att fatta kortsiktiga och enkla beslut. Ju mer komplicerade besluten blir, desto bättre är det att förlita sig på känslorna. Men jag förstår vad du menar. Man kan känna att man drunknar under all ny information. Kanske är det bäst att lyssna på magkänslan? Jag vet inte. ## Comment 25 Author: izabella3 Vi fick ju också hur mkt info som helst hela tiden gällande alla provresultat, behandlingar m.m Det jag menar är bara att läkare som jobbar med cancerpatienter ibland glömmer bort ordet livskvalite.... De är så insnöande på olika behandlingar, dennna kan vi prova, eller denna om den andra inte fungerar och så vidare. Alla som låg på pappas sal (4st) svävande mellan liv och död varje gång en behandling sattes igång..... Pappa fick 4st följdsjukdommar pga av dåligt imunförsvar... Pappa som själv är läkare kan ju inget om cancer/behandlingar m.m när han jobbar med små barn.... Han fick fel medicin med sig hem, de glömde honom i duschen. Fick åka sjuktransport i över 4 h för chaffören hade många patienter som skulle hämtas/lämnas. Fast att han bor 15 min därifrån. Vi kunde inte hämta då han behövde komma hem med bår :( Hela sjukhuset (LUND) är så dåligt organiserat. Vi ringde varje dag innan vi besökte honom. Ingen hade koll på om han ätit. När han hade fått sista behandlingen kom de in med ris och grillad kyckling . Han kunde inte ens dricka fil. Hur ska han då kunna få ner kyckling? Skulle jag jobbat skulle jag motiverat/erbjudit patienterna  milkshake/ Energidryck m.m Men inte många brydde sig. Sura och trötta och underbemannde klagade de jämt på att de var.... Sorry, var tvungen att skriva av mig lite... Så besviken på vår sjukvård... Så glad att jag hoppade av mina studier. Skulle inte klarat av att jobba i vår dåliga sjukvård som vi har. Fruktansvärt frustrerande.... Kram på er alla :) ## Comment 26 Author: [Borttaget] #26 Vad tråkigt för er när det blev så mycket problem. Sånt bär man ju med sej efteråt.  Min mamma låg några veckor på USÖ och det var en helt underbar personalstyrka. Dom  ställde upp på alla våra frågor och förslag. Aldrig omöjliga. Sånt bär man också med sej. Nu har mamma hemtjänst och även där är dom jätte bra. ## Comment 27 Author: MdeW Men oj. Jag blir alldeles förskräckt över det du skriver Izabella. För vår del så har vi kontakt med onkologen på Södersjukhuset i Stockholm som har hand om behandlingarna. Det är också de som tar röntgen och fattar de beslut som behövs med anledning av det. Men min man är också ansluten till ASIH (Aktiv sjukvård i hemmet). Det är som vårdar. De tillsammans med SÖS kommer fram till vilka mediciner som ska vara och det är också de som kommer att ha hand om honom mer och mer ju sjukare han blir. Vi är väldigt imponerade över sjukvården. Speciellt ASIH. De som jobbar är där är otroligt proffsiga, vänliga och tillmötegående. På SÖS är det väl lite mer ett jobb. Vi hade först en onkolog-läkare som vi var verkligt nöjda med men nu har vi bytt och jag vet inte vad jag ska tycka om henne ... Lite ointresserad faktiskt. Men det kanske är orättvist. Så hittills är vi i alla fall nöjda med den sjukvård vi har kommit i kontakt med. Har kanske annat att berätta när det väl blir allvar. Kramar Margaretha ## Comment 28 Author: Jima Hej Margatetha och ni andra som skrivit i denna tråd. Jag blir djupt berörd av era liv. Nu var det ett tag sedan ni skrev här, kanske har ni kontakt med varandra... Jag hittade den här sidan först idag. Jag vet inte om det finns något jag skulle kunna bidra med. Jag ville bara framföra mitt deltagande men kanske också någon omvårdnadshjälp eller tips om ni behöver? Man känner ju sin käraste bäst av alla men när man (jag) arbetat som sjuksköterska både inom onkologin och på hospice har jag fått ganska stor kunskap om enkla saker som underlättar vardagen. Jag berörs alltid av de familjer jag möter. I all den stora katastrof man hamnar i när en familjemedlem blir sjuk, kan man oftast bara gå till sig själv för att finna lösningar. Men jag har också märkt att det anhöriga formulerar i sitt kaos är enkla frågor som medmänniskor och personal faktiskt kan hjälpa till med, som tex hur man orkar med när ens älskade bara vill vila, "Jag lagar hans älsklingsrätt men han vill inte äta!", han börjar bli förändrad, tycks ointresserad av omgivningen och sitt eget öde... Tankar som man som anhörig kanske kan hantera lättare om man får råd av andra. Jag önskar er allt gott. (Svensk sjukvård blir bättre ju sjukare man är), vilket är bra men ändå förskräckligt. ## Comment 29 Author: Halvdansken #29. Om du har några goda råd från din erfarenhet i vården som kan hjälpa oss anhöriga, så är du välkommen att skriva ner dem. Det skulle vara till stor hjälp. ## Comment 30 Author: Jima Hej. Ska försöka. Börjar med mat. Dryck: Fråga vilken smak personen är sugen på och vilken temperatur, börja smått. Tex kaffe, juice, öl, coca-cola kan tex frysas i isbitar och krossas, ges med sked. Energidrycker kan äckla en del men kan spädas och frysas/värmas. Stora glas med mkt innehåll kan verka avskräckande.  Mat: Små portioner. Kanske behöver favoritmaten mixas och drickas? Kan göras i flera omgångar och serveras i små koppar för olika smaker. Behöver du hjälpa att skära maten, gör det lite i taget så det inte ser ut som en barntallrik. Tänk på att aptitet kommer och går, ibland mkt snabbt. Låt personen sitta upp. Finns medicin mot illamående, ta dom en halvtimma innan maten.   Duka fint. Ät med varandra. Ha humor. Har man cancer i levern har man svårt att ta hand om alkohol och blir således inte sugen på det på samma sätt som tidigare. Alkohol kan ges i små mängder i stort sett ihop med alla mediciner, görs på hospice men fråga en läkare eller läkemedelsupplysningen om ni är osäkra. ## Comment 31 Author: Jima Det finns oändligt många frågor. Och när jag skriver idag kanske jag har ett annat fokus än jag kommer ha imorgon. Nu när jag skrev om mat kanske det verkade banalt men jag hoppas att det kanske kan hjälpa ngn. Jag svarar gärna på frågor. Jag kommer inte skriva "hur det brukar vara" eller "hur det brukar gå". Jag vill bara försöka tipsa om "vad man kanske kan prova" utifrån min egen erfarenhet och kunskap. Se mig gärna som en medmänniska som kanske har fler tips då jag har träffat fler sjuka och fler svårt sjuka än människor utanför vården. ## Comment 32 Author: Halvdansken Kanon! Trevligt att du hittade hit, Jima. De flesta av oss har ju hanmat i en helt ny situation och vet inte vad man ska göra ibland. ## Comment 33 Author: Lena1971 Kul att du hittat hit, Jima! Det låter redan som att vi kan ha nytta av dig här. ![Flört](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 34 Author: [Borttaget] Jima, du kommer som en skänk från ovan![Flört](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Jag hittade också den här sajten alldeles nyss och det känns jätte bra. Det är en mycket fin sajt med mycket stöd och fina människor. Kan man inte skapa en särskild tråd för den här sortens frågor. Då kan fler hitta de här råden. ## Comment 35 Author: Jima Hej :) Ska försöka starta en tråd under flik 8. Om jag inte lyckas hoppas jag att Lena kan hjälpa till att flytta den dit. MVH /Jima ## Comment 36 Author: AusaBausa #26 känner tyvärr precis igen oss på din beskrivning o det passar in även på Kristianstads sjukhus..för exakt så var det..fruktansvärt att hela tiden påpeka allt för de som var arbetandes där..typ: -nu har ni ej gett honom sin medicin, -nej men han ska ha den var 3:e timme -ja o det är nu 5h sen han fick den o det är smärtstillande så han måste ha den i tid för att han ska slippa ha ont.. etc etc. MEN när vi kom t hoscpice var det som natt o dag... vilken underbar personal! Så goa o trevliga o koll på allt o även på oss så att Vi åt!! De fixade tom telefon nr t pizzerior i nräheten bara för att vi skulle äta..småsaker men ändå helt underbara!!! Så glada att vi fick en vecka där innan pappa somnade in på deras stora fina balkong ute i solen bland alla deras pelargonier o vattenfall.. MEN så fruktansvärt att man ska behöva bli så illa behandlad på ett sjukhus...Usch!!! ## Comment 37 Author: MdeW Min man avled i hemmet den 10 februari kl 09.25 av sina tumörer i bukspottkörteln och levern. Han hade leverkoma vilket gjorde att han somnade in utan större smärta. Jag och hans tre barn satt bredvid honom när han somnade in. Sen ville jag att han skulle ligga kvar i sängen tills efter lunch då de kom och gjorde honom i ordning. Därefter bad jag att de inte skulle hämta honom förrän efter 16.00 och så blev det. Hela dagen var jag hos honom och fick på så sätt i lugn och ro ta farväl. När de hämtade honom var det förstås jättesorgligt men det kändes helt rätt. Nu är jag i djupaste sorg men har många omkring mig och det känns bra. Och jag har bara goda ord att säga om Ersta ASIH i Stockholm. De gjorde precis allting rätt under hela den här tiden. De var ett enormt stöd. Mvh Margaretha ## Comment 38 Author: Maria #38 Men käre nån....jag vet inte vad jag ska skriva![Gråter](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Så starkt av dig att orka berätta detta här. Jag tror att dagen hemma med din man var viktigt ändå som du beskriver. Att du i lugn och ro fick ta ditt eget farväl. Skönt också att ni var samlade hela familjen när han dog. Det kan ändå ge en viss tröst i framtiden som måste kännas sååå långt borta för dig nu. Många kramar till dig och att du ska orka. Att sörja är ju en slags process. ## Comment 39 Author: AusaBausa ![Gråter](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") många tröstekramar till dig.. ...tror också det är viktigt att få ha varit med personen man älskar till slutet och att själv få välja när det är dags att ta farväl sen.. ## Comment 40 Author: Halvdansken Stackare. Vet inte vad jag ska säga. Skönt att han dog lugnt och stilla och att du var med. Både för dig och honom. Usch. ## Comment 41 Author: miia Kram på dej! Pappa somna också in hemma. 23.00 på långfredagen, Vi gjorde ordning honom själva, mamma jag o min bror,kändes bra att få bestämma själv när vi var redo för hans hämtning. De kom 11 på påskaftonen. Då har man möjlighet att ta ett farväl i lugn o ro. O alla närmaste kund komma, inte minst för mammas skull. ## Comment 42 Author: Jima Ville bara säga att jag tycker du varit så fin vid hans sida ![Glad](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad"). ## Comment 43 Author: [Borttaget] En stooor kram till både dej och barnen. Det är tungt att sitta bredvid och se när livet slutar. Ändå kan det kännas som en lättnad då även lidandet och kampen är slut. Fint att få sluta sitt liv i hemmet bland alla hemvana ting och familjen hos sej. Jag tror att sorgearbetet blir normalare på något vis då man hela tiden blir delaktig på ett sätt som man inte blir på sjukhus. Och man får som en del skrivit, ta farväl i sin egen takt. (min mamma gick bort 16/2 i hemmet) ## Comment 44 Author: Lena1971 Åh, Margaretha.  Eftersom du har berättat så pass mycket om dig och din man är det extra tungt att läsa. Så fint att familjen var samlad. Och att du kunde bestämma hur länge han var kvar hemma, så ni fick tid att ta farväl. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar dig att du kommer igenom sorgen så glad och stark som din man skulle vilja se dig. Tack för att du berättade! ## Comment 45 Author: Halvdansken Nu är det en massa saker du ska igenom, men begraving och bouppteckningar osv. Men skriv gärna när du orkar. ## Comment 46 Author: izabella3 Vet så vad du går igenom. För mig är det som att tiden står stilla. 1år senare och man kan fortfarande inte förstå det. Så mkt man ska planera inför begravningen m.m Sen kommer du märka att ditt liv står stilla ett tag och att dina vänner inte hör av sig lika mkt för deras liv går ju vidare..... Kan tycka att det är super jobbigt när vänenrna ibland ringer och bjuder på fest och de inte har ett enda beskymmer i värden.  Enda så klagar de, De tror att bara för att det gått en tid så blir det bättre. Helt plötsligt ska allt vara som vanligt. Men det enda jag kan råda dig till är att göra de saker som du mår bra av. Håll dig sysselsatt. Tänk inte för mkt på gamla minnen. Blicka framåt! Njut av dina barn och barnbarn( om du har några) Vi tog bort många av pappas saker på direkten. Gjorde för ont att ha framme. Gör vad som känns rätt för dig. För oss blev räddningen när vi sökte upp ett medium. Hon visste inget och endå så berättade hon saker och gav oss starka bevis om pappa som bara vi och pappa kan känna till. Då fick vi lite tröst och en starkt känsla av att vi kommer ses igen. Vår tid är här och nu och vi ska njuta så mkt det bara går. Jag min mamma och min lillebror. Styrkekramar till dig. [www.vimil.se](http://www.vimil.se) är en jätte fin sight. Vi som mist någon mitt i livet. Där kan du läsa om andra som är i våran sits, eller bara skriva av dig om du har lust. ## Comment 47 Author: izabella3 Halvdansker. Skulle inte  din man på ny kontroll? Har glömt var jag läste om dig sist så därav min fråga? ## Comment 48 Author: Halvdansken Vi var på en den 11 februari och då såg allt ok ut. Det var jätteskönt att höra, så nu ser vi framåt. Nu är vi inne i den vanliga 5-års kontrollperioden. Så om 5 år kan jag slappna av ![Tungan ute](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") ## Comment 49 Author: Maria #49 Det låter helt underbart.![Glad](http://cancer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 50 Author: izabella3 Halv dansker. Så härligt för er. Var det toncil cancer din man hade?