# Min älskade mamma dog i cancer hösten 2005 Author: [Borttaget] Hej, ville bara dela med mig av min berättelse om min mamma. Lätta på trycket till människor som kanske vet vad jag pratar om. Här kommer den: Våren 2005 hade jag och mamma bråkat väldigt mycket, hon hade alltid haft problem med sitt psykiska mående och jag hade fyllt 14. Vi bråkade väldigt ofta och det var stora bråk. Många gånger när jag kom hem låg mamma och sov och jag fick laga mackaroner och korv flera gånger i veckan. På sommaren berättade mamma att hon mådde så dåligt så hon orkade inte att ha mig hemma längre, jag skulle flytta till min dåvarande kontaktfamilj över sommaren så mamma kunde återhämta sig. Jag blev väldigt arg och besviken och pratade inte med henne när hon ringde under några veckor. I augusti kom pappa hem från att han avtjänat ett 3,5 års fängelsestraff. Han och mamma hade inte varit gifta på många år men de var bra vänner. Under sommaren hade mamma blivit sämre och sämre, vilket jag som inte var hemma längre hade märkt och trodde hon klagade mer än vanligt. En dag sent i augusti när jag var påväg hem till min kontaktfamilj i stan ringde min halvsyster och grät, hon sa att mamma hade cancer. Jag som satt i en buss hade fullt upp att hålla tillbaka tårarna, jag misslyckades och satt och grät på bussen. Jag hade hört att folk dog som flugor av cancer, och nu hade mamma det. Jag visste inte vilken cancer eller hur allvarlig den var. Jag åker in till sjukhuset så fort som möjligt och när jag kommer in i salen där mamma och min halvsyster är så börjar jag storgråta. Jag hade varit arg på henne jättelänge men i den stunden grät jag som ett litet barn och sa förlåt om och om igen. Mamma bodde efter det på sjukhuset i några veckor, och pappa sov inne hos henne varje natt. Han har berättat att han vaknade många gånger mitt i natten av att hon låg och grät. Efter några veckor igen så fick jag reda på att hon skulle "flyttas till gläntan". Det var min morbror som sa det till min pappa, jag visste inte vad det betydde men pappa berättade att det var en avdelning där människor med cancer som inte kunde överleva fick vara. Läkarna kunde inte ange alls hur mycket tid hon hade kvar att leva, vi visste inte alls hur länge vi hade på oss innan hon skulle lämna oss för alltid. Jag förstod aldrig att hon faktiskt skulle dö, visst de sa det. Men vad visste jag om hur det är att ens förälder dör? Jag visste inte vad det innebar att någon dog och aldrig kom tillbaka, iallafall inte ens egna mamma. Därför mådde jag ändå rätt bra under tiden, eftersom jag aldrig tog till mig den hemska verkligheten. Mamma blev drastiskt sämre och sämre, ena dagen kunde hon gå, andra dagen satt hon i rullstol. Hon skämdes för att gå ut på samhället eftersom folk tittade. Den sista veckan av mammas liv var den värsta jag varit med om. Pappa som är missbrukare tog händelsen väldigt hårt, han orkade inte längre med och började missbruka mammas tabletter och var inte närvarande. En kväll jag kommer ihåg, den värsta kvällen faktiskt. Jag satt inne i stora rummen där mamma låg i sängen och såg på tv. Mamma som inte kunde gå eller knappt röra sig ur soffan började försöka resa på sig, som hon inte hade gjort på länge. Jag blev orolig. Eftersom pappa låg helt borta i sovrummet så var jag rädd att hon skulle ramla ner på golvet och jag skulle inte kunna hjälpa henne eftersom jag var för svag. Jag frågar mamma: Mamma, vad gör du? ska jag hjälpa dig? vad vill du ha? Mamma var så svag så hon orkade inte ens svara mig vad jag skulle göra för att hjälpa henne. Hon satte sig långt långt ut på sängkanten och jag var livrädd att hon skulle ramla i golvet. Sen hör jag hur vätska träffar golvet och förstår att hon var kissnödig och ville inte kissa i sängen. När jag skriver det här gråter jag fortfarande väldigt mycket eftersom jag var så maktlös att hjälpa henne i den stunden. Jag har fortfarande dåligt samvete och det var så påtagligt i den stunden att hon var så fruktansvärt svag och hade inte många dagar kvar att leva. Två dagar innan mamma dog, den 14 november 2005! Jag kom hem från skolan och fick se pappa sitta i köket med en hel näve tabletter i handen, säkert 10-15 st. Han slänger in dem i munnen och sväljer, han är helt borta. Jag sätter mig mitt emot honom och ser när han gör iordning en smörgås och börjar äta på. Jag går in i rummet bakom honom och sätter mig vid datorn. Efter en stund hör jag hur han snarkar. Jag går ut och tittar, han har somnat medan han höll på att äta sin smörgås, han håller smörgåsen i handen och snarkar. Jag går in igen och hör efter en stund att han ramlar ner på golvet. Jag försöker gå ut igen men märker snabbt att han ligger och blockerar dörren till rummen som jag befinner mig i. Jag ropar och försöker väcka honom men han vaknar inte. Jag ringer runt eftersom jag inte kan komma ut och hjälpa mamma som ligger halvdöd i vardagsrummet. Min morbror kommer och min barndomsväns mamma. Aston, som min morbror heter säger att han är trött på att vi inte kan ta hand om mamma och att hon skall köras in till sjukhuset, pappa vaknar och går in till mamma och frågar: Anette, vill du in till sjukhuset? Mammas sista önskan var att få dö hemma och vid denna stund så kunde hon knappt prata, hon hade luggit nästan medvetslös i flera dagar innan. Mamma använder sina absolut sista krafter och säger: Nej! Alltså hon vill fortfarande dö hemma. Aston lyssnar inte och kör in henne till sjukhuset medan jag och pappa blir utslängda från lägenheten och får sova hos min barndomsvän under den kommande natten. Dagen därpå träffar jag inte mamma, jag är i skolan och får ett samtal från pappa som säger att han skall skjuta ihjäl sig själv. Så jag springer från skolan och letar upp honom i centrum där han är kraftigt berusad och gråter som ett barn. 16 november 2005 dagen efter pappa ringde så ringer min halvsyster och säger att mamma inte har långt kvar. Hon säger att jag måste förbereda mig på en hemsk syn. När jag kommer in till rummet där mamma ligger så är det mörkt i rummet och folk står runt hennes säng. Mamma ligger med öppna ögon men jag tror hon var medvetslös, man ser hur hon anstränger sig och kämpar i varje andetag, det ser riktigt tungt ut. Jag sätter mig brevid henne och håller henne i handen. Jag sitter där tyst i 50 minuter, det känns som 3 minuter. Jag ville säga massor av saker till henne men vågade inte eftersom det var fullt med folk i rummet. två minuter efter jag gått ut ur rummet så avlider hon 17.58. Efter mamma dog fick jag flytta till ett familjehem och jag var livrädd för att pappa även skulle dö, så jag sprang från skolan varje dag för att försäkra mig om att han levde Idag bor jag i egen lägenhet och pappa lever fortfarande, även om han super väldigt mycket. Jag gråter fortfarande ibland, speciellt när jag tänker på incidenten när hon var kissnödig, då storgråter jag varje gång.   Tack för att ni tog er tid att läsa, fråga om ni undrar något. Kom gärna med respons ## Comment 1 Author: Fridaybrew Hej välkommen till cancer ifokus! Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! ## Comment 2 Author: LaSadie Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, förstår att det inte kan vara lätt att skriva så åter igen tack ## Comment 3 Author: Maria Men lilla du, vad du har gått igenom.![Gråter](http://cancer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Inte nog med att din mamma dog när du var så ung så har du haft (och har) stora problem och oro för din pappa. Det är tungt. Den här händelsen när din mamma kissade på sig tror jag har fastnat hos dig som en slags "sammanfattning" av allt det hemska som hände den tiden. Människan fungerar ofta så. Man hänger upp sig på någon detalj som egentligen kanske är ganska obetydlig i det stora sammanhanget men just den detaljen står för alla minnen. Jag tycker det är starkt av dig att skriva ner denna berättelsen. Dessutom så hade din mamma sina nära omkring sig den sista tiden och det betydde säkerligen väldigt mycket för henne. De här 50 minuterna som du sitter med din mamma och inget säger är också viktiga tror jag. Både för dig och henne. Man behöver inte alltid säga något. Det räcker med att bara finnas vid sidan. Kramar till dig. ## Comment 4 Author: AusaBausa Så starkt av dig att skriva o berätta om du har haft det väldigt tungt! Kramar till dig! ## Comment 5 Author: [Borttaget] #3 Hej jo du kan säkert ha rätt om händelsen när hon kissade på sig, det var ju så påtagligt hur min livssituation såg ut då. Jo jag hoppas att hon visste att jag satt där, och det kanske var mig hon väntade in eftersom hon dog precis efter jag hade gått ut ur rummet.  Kramar dig till med, tack för ditt svar. ## Comment 6 Author: Lena1971 Lilla vän, vad du har upplevt. ![Gråter](http://cancer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Vissa människor får växa upp snabbt. Det är inte lätt att bli förälder till sina föräldrar vid någon ålder, och förstås särskilt inte för ett barn. Men det finns fördelar med att lära sig ansvar och omtanke vid unga år. Det blir så gott som alltid fina människor av dem som haft vuxenansvar barndomen. Det var synd att ingen tänkte på att ge dig en stund ensam med din mamma. Antagligen var det ren omtanke. Alla ville vara där. Jag tror din mamma var glad att få hålla din hand, att du och hennes närmaste fanns där. Det viktigaste blir ändå alltid osagt. Tack för att du delar med dig. kramar till dig! ## Comment 7 Author: [Borttaget] #6 Tack för din omtanke.  Tyvärr är det många många som växer upp i liknande situationer 20% av sveriges barn växer upp med en missbrukande förälder, ja det är extremt mycket jag vet. Jag hoppas och tror att jag någongång kommer få träffa mamma igen, och då skall jag berätta allt jag ville då och så ska jag ge henne den längsta kramen någonsin. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Du måste vara en enormt stark person. Jag blev så ledsen över att läsa ditt brev och om allt du tvingats gå igenom.![Gråter](http://cancer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Din mamma kände och hörde dej säkert och även om du inte sa något till henne så kände hon din hand i sin och kände garanterat din energi. Din mamma fick sluta fint. Gå till din mammas grav och sätt dej och prata med henne. Säg allt det du ville säga och som du funderar på. Det lättar och min tro är att hon finns omkring dej hela tiden. Livet har varit väldigt tufft mot dej, men det låter som om du är en väldigt fin och stark person. Var rädd om dej Lilla Vän.. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #8 tyvärr har hon ingen grav, hon ligger i minneslunden. Men kvällen då hon dog så tog pappan i kontaktfamiljen mig till sibylla så jag skulle få mig något att äta, detta va precis efter att mamma hade gått bort. bara en halvtimme efter då köpte jag ett kidsmeal och fick med ett häfte som jag har skrivit till henne i. Det har varit en dagbok fast att jag har skrivit till henne istället. nu längre skriver jag inte i det men gjorde de två första åren.  Livet har varit tufft men jag är glad att jag fått uppleva det. Om jag inte hade varit med om så mycket så skulle jag nog aldrig kunna uppskatta livet så mycket som jag gör idag, jag kan verkligen känna total lycka för så lite idag. Jag har kommit på meningen med livet, där är att leva. Det låter väldigt simpelt men det krävs en del innan man verkligen verkligen förstår innebörden med orden, att det krävs faktiskt ingen större mening med livet än det. ## Comment 10 Author: [Borttaget] Att skriva dagbok är också ett sätt att prata av sej. Du är en mycket positiv person som tagit ditt tuffa liv till något positivt i stället för att gräma dej över hur livet varit. Jag förstår dej när du säger att de tuffa åren gjort att du uppskattar livet mycket mer. Jag har själv haft några tuffa år när jag var i tjugoårs åldern och bodde ihop med en fel karl. Så jag uppskattar också livet när det är som enklast. ## Comment 11 Author: chik lilla  Postmortum..Vet du? har inte några ord o skriva.... Men jag hoppas att du känner att det hjälper dig o skriva.. O sen att nu har din Mamma ro.. O du!!!! Din Far""" Han är ingen Baby.... Hoppas att livet blir lättare för dig.... Många tankar till dig....... ## Comment 12 Author: [Borttaget] Tack ska ni ha för ert stöd och era råd. #11 Jag har äntligen lärt mig att min pappa inte är något barn, jag har släppt taget om honom och ärligt talat skiter jag i honom i dagsläget, om han super, fine jag orkar inte bry mig. Alla barn till missbrukare kommer nog till en period då man faktiskt inser vad alla pratat om när de sagt "det är inte ditt fel". Folk hade alltid sagt dessa ord till mig, och jag höll med men innerst inne förstod jag inte vad som menades. För jag tog alltid på mig det ansvaret som pappa egentligen hade och gav mig skulden om jag inte klarade av att hantera det. som med mamma grejen. Jag hatade mig själv för att hon fick åka till sjukhuset. Men för ett år sedan hade jag en riktig kris, jag hade flyttat till eget och började få tid för mig själv att tänka och fundera, då ändrade jag mig oerhört och förstod att det vad ju inte mitt fel, det var ju faktiskt pappas fel att hon var tvungen att åka till sjukhuset. Jag kom till insikt med mycket annat den perioden också och jag tog mig månader till att ösa skit på pappa som jag hade gömt inom mig i hela mitt liv. Jag ringde och skrek på honom och grät och berättade hur illa han hade gjort mig genom att missbruka. Nu mår jag bra, jag har inte samma relation med pappa längre, och den kommer aldrig bli densamma som för två år sedan, då jag fortfarande var hans mamma. Nu får han klara sig själv, och det vet han. ## Comment 13 Author: Lena1971 #12 Bra för dig! Det går inte att ta ansvar för någon annan än sig själv. (Och små barn förstås.) Jag hoppas att dina erfarenheter, hur sorgliga de än är, hjälper dig skapa ett bra liv. Kramar! ## Comment 14 Author: Mitralis ![Gråter](http://cancer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Nämen, å så sorgligt \*Tårarna rinner\*. ## Comment 15 Author: chik Post.....Hoppas att livet är snällt mot dig. Du har kommit en bra bit på väg om du kan släppa din Far"""(_För är han en Far?)_ Du har så mycket lättar om du bara har dig själv, o de dina som  du kan lita på o även få hjälp av... jag hoppas att du kommer till insikt med hur du vill att livet skall bli..Då blir det så mycket lättar.-Livet är ju så jobbigt ändå..... O så som jag läser. Så verkar det som det går bra. Hejjar på dig..... Lena...Som bara skriver...