# Hur kan jag hjälpa? Author: Roo Hej, allesammans! Min mamma har nyligen fått diagnosen lungcancer. Jag är fortfarande i chock, pendlar mellan hopp och förtvivlan. Vi bor ganska långt ifrån varandra, men nu tänker jag vara hos henne så ofta och länge jag bara kan. Min fråga till er på forumet: vad kan jag göra för att hjälpa henne? Hur tar jag hand om henne på det bästa sättet? Råd? Tips? Vill verkligen göra allt för att ge henne så mycket stöd och hjälp mot sjukdomen jag bara kan. Jag uppskattar all råd jag kan få! Tack på förhand /Roo ## Comment 1 Author: Fridaybrew Gör det som är naturligt för dig helt enkelt. För mig så är det så att jag inte gillar när folk gör sig till och man märker när saker och ting bryter sin naturliga  personlighet. Så med mig märker folk inte att jag har cancer och nya bekantskaper märker det inte alls förräns det kommer på tal i förbifarten då cancer inte är tabu på något sätt. Jag snackar om princip allt iom ens personliga gärns rubbas rätt kraftigt efter att vara i sjukhussvängen och man i princip varit naken inför ett stort antal personer(läkare sjuksystrar ) genom alla åren typ \*s\*. Det jag inte gillar är när folk gör sig till och man märker av det. Så ingen behandlar mig som en med cancer heller och det gör att det märks ännu mindre. Så gör det som du tycker känns bäst, din mamma kommer kunna säga ifrån om hon så tycker det. Dock är det troligaste att hon uppskattar sällskap och liknande, fast under behandling kan man vara så seg att man i princip vill helst sova istället för att vara sällskaplig. Så var beredd på att  hon inte är på bästa humör om man säger så för man blir låg rakt igenom av behandlingen. Det är nästan positivt att man har pauser från varandra så man inte behöver hålla masken om man nu ens försöker med det. Sen är rak kommunikation bra dvs säg att det är ok att hon säger ifrån att hon är trött eller less på sällskap och att du inte tar illa upp av det. För då tas ett stort lass bort att man behöver tänka på andra när det bästa man kan göra som cancerpatient är att vara eningen ego och tänka på sig själv. Så ,man läker bättre. Sen är alla olika men detta är vad jag helst ser min omgivning gör =) ## Comment 2 Author: Roo Tack för ditt svar! Det gäller att inte vara för på alltså. Men rent praktiskt då? Vill underlätta för henne, så att hon kan fokusera på att bli frisk igen. Sedan är hon så otroligt rädd, hon säger inte så mycket men jag känner det. Vad ska man säga/inte säga? ## Comment 3 Author: Lena1971 Hej Roo, välkommen hit! Rent praktiskt finns det nog mycket du kan göra. Hjälpa henne handla mat, få ut henne på promenader om hon gillar det, kanske hjälpa henne att hålla sig aktiv när hon känner att hon orkar. Man kan bli alldeles erbarmligt trött av vilken behandling som helst. Så det kan mycket väl hända att hon helst vill vara ifred också. Å andra sidan jobbar en del arbetar heltid under pågående behandling och fortsätter sina liv som om ingenting hänt. Det finns alla varianter! Jag kan föreställa mig att det är svårt att vara helt rak och öppen mot sitt barn, för som förälder vill man knappast lasta över bördan. Så du får nog vara lyhörd för om din mamma vill ha hjälp/sällskap eller vill dra sig undan. Människor är så olika... Vad du kan säga/inte säga, det är svårt. Jag tror du kan säga och fråga vad du vill. Jag tror på öppenhet och ärlighet. Styrkekramar! //Lena ## Comment 4 Author: Roo Tack, Lena1971 för svaret! Snart läggs mamma in för 5-veckors behandling (strålning+cellgifter) och det kommer att vara tufft. Ska verkligen tänka på att vara lyhörd och att allt ska ske på hennes villkor. Tack igen, skönt att få råd från någon som förstår. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Det är inte alltid man behöver göra så mkt heller... Bara att finnas där som stöd. De gånger jag kört mamma till Lund för undersökningar etc har vi inte pratat så mkt om cancern eller så, utan jag tog med mig lite sudoku och korsord som jag läste medan hon sov. Sen piggade vi upp oss på hemvägen med turer till Nova och shoppade loss lite, åt lite gott och lyxade till det för att tänka på något annat. Nu när hon ligger på sjukhus igen tar jag med mitt handarbete, så sitter jag och stickar när hon ligger i sängen. Vi säger inte så mkt, men när hon vill prata gör vi det. Annars stickar jag. Jag märker att hon uppskattar det, för varenda gång hon vaknar till tittar hon mot stolen för att se om jag sitter kvar... Som sagt, det är det lilla som gör det många gånger... ## Comment 6 Author: Roo Tack, acallfix för ditt svar! Bra tips där med att lyxa till det på hemvägen. Behöver verkligen alla tips jag kan få. /Roo ## Comment 7 Author: signemo Funderar , dels lite på hur min vänninna hanterade det och dels på hur jag själv skulle vilja ha det om jag varit drabbad. Jag tror  att som mamma- Ja då skulle jag vilja umgås med mina barn. Men på ett sådant sätt så att jag kände att de INTE glömmer sig själva. Jag skulle nog fortfarande vilja vara den som stöttade min barn. Samtidigt som jag skulle vara tacksam för att de såg det lilla praktiska som kanske jag skulle behöva hjälp med. Jag tror jag skulle vilja  att de både glömde bort att jag var sjuk, men samtidigt vågade prata fråga om det. Liksom rakt på sak.  Har du ont. , hur tror du det går,  hur vill du at vi skall ordna ifall du inte klarar det. Sen vill jag ju som mamma  att de inte skall ha det jobbigt, så troligen skulle jag  säga att det är bra. Om jag skall försöka   få fram vad jag tror jag sksulle vilja Så är det att de vore trygga, frågavisa och uppstudsiga som tonåringar, rakt på sak.  Att de både kunde hjälpa men samtidigt säga till mig. Skärp Dig morsan. Ge inte upp.Men det jag först o främst skulle vilja det är att skydda dem. De är ju mina älskade barn, hur gamla de än är. ## Comment 8 Author: Maria Jag kan ju berätta hur jag haft /har det. Min son har varit ett stort stöd genom min sjukdomstid genom att bara vara sig själv och vara samma person med samma råa humor och inte gullat extra med mig. Nu bor han inte hemma men vi har alltid haft en tät kontakt och det har varken blivit mer eller mindre sedan jag blev sjuk. Jag har hela tiden varit öppen med behandlingar, tankar och funderingar men samtidigt så har livet rullat på som vanligt och när vi umgås så har jag försökt att inte lägga fokus på mig och min sjukdom. Jag vet att han är orolig och vill att allt ska vara som vanligt och det är det ju med vissa förändringar. Själv är jag den typen som inte gillar när man fjäskar för mycket utan jag vill ha "raka rör" men där är vi ju alla så olika så man kan inte säga vad som är rätt eller fel. Så egentligen är det väldigt svårt att ge råd beroende på hur man är som person. ## Comment 9 Author: Roo Tack för att ni delar med er, alla era infallsvinklar är av värde för mig. Det känns lättare av att få höra att familjer tar sig faktiskt genom det här. /Roo