Min mamma dog i november i cancer. Började för 3 år sedan med brösten cancer. Sjukvården var bra. Sista tiden var hon på hospis och hade bra livskvalitet in i det sista. Hon var också för ung för att lämna oss. Känns så tomt. Palliativa enheten ringde till pappa efter en vecka och han fick erbjudande om att träffa läkare och kurator. Men jag är ju dotter och skulle också behöva prata om det då jag aldrig trott jag skulle bli utan mamma förrän jag själv är gammal. Man kan fortfarande inte riktigt fatta det. Stundvis har jag nästan panik över det. Sover dåligt kan knappt äta.

Självklart borde ju alla närstående få stöd och absolut barnen :(

Man kan söka sig till sjukhuskyrkan på de flesta ställen.

Där behöver man heller inte vara rädd att det ska vara så kyrkligt utan alla är välkomna.

De präster och diakoner som arbetar i sjukhuskyrkorna har ofta dubbelkompetens som samtalsterapeuter/psykologer.

Tack för tipset. Ska försöka ringa dit. Har bara blivit så passiv och trött. Orkar inte få något gjort liksom.

Där är något som inte fungerar när det gäller detta. Man glömmer bort de anhöriga. Min far dog 1981 och då tror jag inte palliativ vård fanns.

Håller med. Palliativa vården är jätte bra. Ger oerhört bra vård. Men anhöriga glöms bort snabbt. Man får ta tag i det själv och det orkar man inte riktigt..

Skickade ett meddelande till dig per 65. Hoppas det kom fram. Är ny här så har inte riktigt fått rätt på hur sidan funkar