Cancer är något som i vår släkt är väldigt närvarande. Under min uppväxt så var det något som jag inte riktigt förstod hur illa det var. Jag tyckte det var konstigt att alla var så rädda för cancer eftersom min mamma hade haft det och hon mådde ju bra.

När man blev äldre och den blev mer påtaglig så ökade förståelsen och när min mamma för ett par år sedan drabbades av sin tredje omgång cancer så insåg jag att risken för att jag skulle drabbas var väldigt stor med tanke på min familjehistorik. 

Jag pratade med min läkare och han pratade verkligen med mig, förklarade riskfaktorer, hur genitiken ser ut osv. Han erbjöd mig även ett gentest.

Efter mycket grubblande och funderande och samtal med mamma så tackade jag nej. Jag kunde inte tänka mig att vidta förebyggande åtgärder som hysterektomi om svaret blev positivt. Däremot erbjuds jag tätare kontroller och får börja tidigt med mamografi. Jag är väldigt noga att undersöka mig själv och så vidare.

Men jag trodde att jag hade bearbetat allt det här. Att jag hade gått vidare. Men så idag så kom matten till min daghund och frågade om vi kunde prata. Jag har förstått att något har varit lite fel för de har varit lediga ett par dagar utan större förvarning och sådant som de inte brukar.

Det visade sig att hon har gått och väntat på provsvar och att hon idag fått veta att hon har bröstcancer. Det är väldigt tråkigt och jag försökte stötta även om vi inte känner varandra så väl. Jag sa att jag ställer naturligtvis upp så mycket jag kan med hunden och att de alltid kan lämna hunden hos mig oavsett tid och om hon bara vill vara själv ett par timmar så är det bara att komma med Trixie. Det underlättar ju att de är några av mina närmsta grannar.

Men vad jag inte var beredd på var hur mycket det här rev upp hos mig. Alla tankar som kom och allt det som jag trodde jag hade bearbetat kändes som ett öppet sår. Kanske kan man aldrig räkna med att lämna det helt bakom sig, kanske kommer det alltid att vara ett känsligt ämne…