Annons:
Etikettfamilj-vänner-berörda
Läst 3262 ggr
[DenTysta]
2017-06-07 21:11

Det gick så snabbt...

Vet inte om det är rätt kategori, men i alla fall.

Innan min pappa dog hade jag alltid tänkt på cancer som en sjukdom som pågår i många år där den drabbade får cellgifter och annan behandling flera gånger om och om igen tills man ser resultat.

Okej, nu låter jag otydlig. Jag tänker nog fortfarande på det som en sådan sjukdom, men innan min pappa dog i cancer trodde jag att det alltid var så: att det alltid tog flera år och cellgifter.

Men min pappa fick sin diagnos (hjärntumör), två dagar senare sattes han in på sjukhus eftersom han inte kunde vara hemma, och två dagar efter det dog han. Allt detta på några dagar, och läkarna skickade inte iväg honom till operation i tid! De sa att han skulle bli tvungen att vänta i två veckor på operation! När han blev medvetslös skickade de iväg honom i alla fall, men de hann inte dit i tid (med ambulans skulle det ta ca. 3 h att komma till sjukhuset där han skulle opereras).

Nu, nästan två år efter det hemska, kan jag bara fantisera om hur det skulle ha gått om de skulle ha tagit oss på allvar och skickat iväg honom tidigare och inte när han blev medvetslös! Jag vet inte, jag vet inte, kanske skulle han inte ha klarat sig trots operationen, tumören var så stor och den var elakartad… Kanske skulle han ha klarat sig.

Men det får jag aldrig veta.

Jag var 15 år när han dog, idag är jag 17. Och jag är ännu så arg på de där läkarna.

Jag vet, de är bara människor… Men jag är förbannad ändå.

Har ni frågor är det bara att fråga. Vill ni bara läsa inlägget och inte svara går det bra. Har ni varit med om något liknande är det bara att dela med er om ni känner för det.

// DenTysta

Annons:
Pytteliten
2017-06-07 21:43
#1

Jag beklagar din Sorg.

Om din pappa dog bara fyra dagar efter diagnosen fanns det alldeles alldeles säkert inget man kunde ha gjort för honom. Det är jättejobbigt jag vet (min pappa dog av en hjärtinfarkt vid drygt 50 års ålder. Vi hade ingen aning, plötsligt var han bara borta…), men försök vända på det. Din pappa slapp jobbiga behandlingar, en lång sjukdomstid och att långsamt tyna bort. Allt har två sidor.

Bill&Bull
2017-06-07 22:03
#2

Beklagar verkligen. Jag instämmer med ovan att om det gick såpass fort så fanns det nog inte så mycket som kunde göras, men förstår att tanken "tänk om" finns där. Jag förlorade min pappa i cancer, 3mån efter han fick diagnos. Det fanns inget att göra så var bara att vänta på döden. Kan önska att det hade gått fortare för den tiden var hemsk både för honom och oss runt om. Kram på dig.

||My Love For Animals Is Immortal||

[DenTysta]
2017-06-07 23:05
#3

#1 och #2 Tack för era svar!

Jag beklagar era sorger.

Ni har rätt: jag är glad för min pappas skull att han slapp månader av cellgifter och så, det är jag verkligen. Jag kan tänka mig att det måste vara väldigt jobbigt för både den drabbade och anhöriga att vara med om en utdragen sjukdomstid.

Men ändå känns det som att vi borde ha gjort någonting mer, skickat iväg honom till läkaren tidigare… Allt kom som en chock, man hann inte inse att han var sjuk innan han plötsligt var borta!

Symptomen han hade pekade på utbrändhet - han var glömsk och trött, men hade inte ont i huvudet särskilt ofta. Läkarna förstod inte allvaret, och det gjorde inte vi heller. Aldrig skulle vi ha kunnat ana att han hade en hjärntumör, han verkade bara utbränd och tog därför ledigt från jobbet några dagar innan han fick sin diagnos.

Jag känner mig bara så dum - men hur skulle en 15-åring kunna veta bättre än utbildade läkare om sådant här? Och så känner jag mig lurad. Jag trodde verkligen att han skulle bli frisk, att han skulle dö var inte ett alternativ.

2Sirius
2017-06-08 00:02
#4

Jag beklagar sorgen, här kommer min historia… Till en gård i Södra Sverige, flyttade i början av 1900-talet en man, som fick flera barn. Ett av dem var min Pappa, som stanade kvar, och drev gården vidare. På 70-talet träffade han min Mamma, och fick 2 barn. Så under min uppväxt så var vi 6 St. Inneboende under samma tak. Med få vänner, inga aktiviteter så som Fotbollsträning… Och en Mamma som ibland, kanske hjälpte en lite för mycket då man hade problem med Tex Läxor (kanske behövde jag den hjälpen), så levde jag lite som i en bubbla. Där alla problem löste sig, hur mycket de än skrämde en. Och Nyheter om Div. Problem i värden var likt, världsstjärnor, Science fiction, inte på riktigt, eller inte HÄR! I början på 90-talet gick mina Far föräldrar bort, och trotts saknaden… Så tänkte mina föräldrar att det nu kunde bli några lyckliga år som en mer genomsnittlig "vanlig" familj. Men knappt ett år efter, på våren, så sökte min Mamma för något besvär hos läkaren, jag var då 14 år. Under sommaren så började hon bli andfåd för mindre ansträngningar. Trots att läkarna inte hittat något, så fortsatte hon att söka framåt hösten, då hon också gick i skola. "-Du kan fortsätta studera, det är inget fel på dig." Var budskapet hon fick. I September visade en annan undersökning att hon hade Cancer… Hela Oktober Stråldes hon, fick komma hem på helgerna, och varje Onsdag åkte vi dit… Innan året var slut, så hade hon fyllt 50 år, och i Februari lades hon in på Sjukhuset, och trots att hon blev allt sämre, så levde jag i en värld där hon skulle klara sig, hon kommer att överleva. Efter en vecka, på helgen, så blev hon medvetslös, hon flyttades till ett enskilt rum, och jag kunde inte förstå varför jag inte skulle till skolan… Det var då som någon förklarade för mig att hon inte skulle bli bättre…. Jag lär ha beskrivit det med, "att det var som att ramla ner i ett stort Svart hål," då plötsligt verkligheten han ikapp mig. Väl medveten, så försökte jag än mer att fly verkligheten. Jag gick till Kiosken, Cafeterian, jagade en vagn som sålde färdigrätter, pratade med andra intagna/anhöriga, åkte hiss eller bara duschade…. Efter en vecka så följde jag med hem till gården, min Mormor och en kompis skulle se på "Sunes Sommar" en film som jag ej tidigare hade sett. Jag funderade länge fram och tillbaka ifall jag skulle följa med eller stanna…. Till slut så valde jag att stanna, och de andra åkte in. Precis som de hade kommit in, 21:05, så tog hon sitt sista andetag. Det blev nu likväl en resa till stan, för ett farväl… Och med 2 veckor tills jag skulle fylla 15, han livet ikapp och verkligheten blev verklighet. En verklighet jag både han ifatt och kom bakefter med. Men det är en annan historia….

!ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ?ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

Maria
2017-06-08 08:45
#5

TS, din pappa hade en långt gången cancer och han hade med all säkerhet inte blivit frisk av en operation om han ens klarat en sådan.

En hjärntumör ger väldigt diffusa symtom och där för kan det vara så svårt att diagnosticera. Sedan beror det också på var i skallen tumören sitter.

Fick du som barn och anhörig inga samtal? Det kan vara väldigt skönt att få ventilera sina tankar om vas som hänt med någon i vården.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Aleya
2017-06-10 07:44
#6

Beklagar sorgen ts. Man kan bli arg för mycket när någon dör i denna sjukdomen. Min mamma gick och var arg i flera år på sjukvården för att dom bara proppade min mormor full med morfin den sista tiden hon låg inne. Men när jag väl förklarade bättre varför så slutade hon vara arg över detta. Och eftersom din far hade troligtvis haft tumören länge och den kanske också var stor och han var svag. Så det kan ha varit därför dom ville vänta. Mitt råd är att prata med en kurator om detta för att få det ur dig. För jag tror inte att din pappa skulle önska att du gick i efterhand och la flera år på att må dåligt över detta. Och som Maria så klokt sa så är det svårt att diagnostisera en hjärntumör. Och placering är avgörande. Så det är många faktorer som spelar in. Jag hoppas ändå att du går och pratar med någon så du kan få ett avslut.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
[DenTysta]
2017-06-11 12:14
#7

#4 Tack för ditt svar! Jag beklagar din Sorg. 🌺

#5 Tack för ditt svar! Nej, jag pratade inte med någon i vården. Vi fick ett litet häfte med rubriken "Du har varit med om en omskakande upplevelse" av läkarna när pappa dog på sjukhuset och sedan for vi hem. Läkaren som hade varit i ambulansen med pappa pratade lite med min mamma på sjukhuset när vi var där för att säga farväl till pappa, men inte med min syster och mig. Mamma har berättat lite vad läkaren sa nu Efteråt.

#6 Tack för ditt svar! Jag förstår inte varför dom skulle vilja vänta om tumören var stor. Den skulle inte ha krympt precis… Jag förstår inte heller varför de inte kunde skicka honom när han var vid medvetande, men när han blev medvetslös sin sista morgon så kunde de plötsligt skicka iväg honom. De väntade tills han mådde som sämst.
Jag har pratat om det med en psykolog, men jag har svårt att släppa det. Jag älskar min pappa av hela mitt hjärta och ska nu plötsligt leva resten av mitt liv utan honom här. Trots att jag är tacksam över de 15 åren jag fick med honom, känns det som en alldeles för kort tid.

Aleya
2017-06-11 13:33
#8

#7 jag tror att varför dom skickade han just då var för att dom ansåg att situationen då var akut och ville göra ett försök. Men jag är ingen läkare men det är det jag tänker gällande situationen och hur man tänker i vården. Men som jag skrev så tror jag inte din pappa önskar att du ska sitta och vrida och vända på denna situationen utan leva ditt liv och minnas han med ett glatt minne istället för att fundera på denna korta stunden.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[DenTysta]
2017-06-12 13:58
#9

#8 Ja, du har antagligen rätt. Jag tycker bara att de skulle ha kunnat skicka honom då det var lite mindre akut och inte vänta till sista stund… men ja. Jag vet varken ut eller in just nu.

Ja, min pappa skulle absolut inte vilja att jag sitter och grubblar på det. Viktigt för honom var alltid att jag och resten av min familj skulle må bra och vara glada. Världens bästa pappa, verkligen. ❤️🌺

Aleya
2017-06-12 14:45
#10

#9 fast vad man tycker och hur vården är tränade till att göra är tyvärr inte samma sak. Så se nu istället framåt för du kan aldrig ändra det som varit.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[DenTysta]
2017-06-13 20:39
#11

#10 Nej, det är tyvärr inte samma sak, men jag kommer aldrig ändra åsikt om att de borde ha skickat honom tidigare än vad de gjorde.

Maria
2017-06-13 21:10
#12

När man ska göra en så stor operation så är det en massa förberedelser som provsvar, röntgen med mera som ska vara klara så två veckor är helt normalt.

Att han däremot skickades när han blev medvetslös är ju också helt naturligt för då kanske man kunde gjort en akutoperation vilket är väldigt mycket mer riskabelt men det enda man kan göra just då.

Med tanke på händelseförloppet så hade din pappa med all säkerhet inte överlevt en akutoperation.

Jag tycker att du ska försöka ta kontakt med avdelningen där din pappa dog så kanske du kan få lite mer utförligare svar på alla dina frågor.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[DenTysta]
2017-06-14 22:27
#13

#12 Jag vet att chansen kanske inte var så stor att han skulle ha överlevt en akutoperation, men jag kan inte tro på att han med all säkerhet skulle ha dött av det. Tänk om han skulle ha klarat sig! Det är inte omöjligt, det är jag säker på. Det som däremot känns omöjligt för mig är att han dog. Jag lever väl i förnekelse…

Jag vet att jag bara är 17 år gammal och jag vet att jag inte är en läkare eller en hjärnkirurg, men under de oändligt långa dagarna pappa var sjuk levde jag bara på hoppet. Inte hade jag någon större kunskap om hjärntumörer, men jag hoppades, hoppades, hoppades att pappa skulle bli frisk. Därför är det så otroligt svårt att släppa hoppet nu, snart två år senare. Jag kan inte tro på att det inte fanns en enda möjlighet till att han skulle ha klarat sig, jag kan inte höra det.

Jag hoppas att han inte hade ont. Känner man smärta när man är medvetslös? 😢

Annons:
Maria
2017-06-15 07:43
#14

#13 Jag tycker du ska kontakta vården så du får reda ut alla dina funderingar och din Sorg.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Pytteliten
2017-06-15 22:17
#15

Ja, du behöver verkligen prata med någon. Du har bestämt dig för en "sanning" och så länge det är så kommer du inte kunna gå vidare.

[DenTysta]
2017-06-15 23:17
#16

#14 och #15 Jag har pratat om det. Kanske inte så mycket som jag behöver, men jag har pratat. Och jag fortsätter att prata om allt jobbigt, men det förändrar inte vad jag tycker. Grejen är den att jag inte vill gå vidare från det här. Jag vill inte gå vidare och bara acceptera att det här hände min pappa. Jag kan inte acceptera att det inte fanns något hopp om att han skulle bli frisk, för jag måste tro på någonting när allt är som mörkast. Det här river och sliter i mig varje dag och jag måste reda ut det bit för bit, och det tar tid. Men jag kan inte göra det med dem, läkarna. De var inte där när han behövde dem, de gav honom inte smärtstillande när han mådde illa av huvudvärk och de skickade iväg honom för sent och därför står jag nu här utan pappa.

Jag måste reda ut det här bit för bit med mig själv. Jag kan helt enkelt inte göra det med dem, jag klarar inte av det.

Maria
2017-06-16 06:18
#17

#16 Så länge du inte vill acceptera det som hände så kommer det vara svårt för dig att gå vidare tror jag.

Du lyssnar inte ens på oss i den här tråden.

För din egen skulle så tror jag att det är viktigt att du släpper detta. Det innebär inte att din Sorg över din pappa förändras men den blir sundare. Din pappa hade med all säkerhet inte önskat att du skulle må så här dåligt.

Du skriver att du inte kan acceptera att det inte fanns hopp om att han skulle bli frisk och det är osunt. Människor blir så sjuka att de faktiskt dör, precis som din pappa och det är oerhört sorgligt men naturligt.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Aleya
2017-06-16 06:52
#18

#16 visst är det hemskt att människor blir sjuka och dör. Dock är det nått man måste acceptera istället för att älta. Jag tycker det var otroligt hemskt att min mormor fick cancer och hon dog trots att hon fick genomgå cellgifter och allt. Medans en annan fick liknande cancer och överlevde. Men jag ser det på ett annat sätt. Hade inte min mormor blivit sjuk så hade inte jag haft ens en aning om det bästa jobbet som finns i världen och som jag jobbar inom nu. Så inte nå dåligt som inte har nått bra med sig. Jag vet inte hur du ska kunna acceptera när du har bestämt dig för att absolut inte göra det. Men det är du som förlorar på det.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Halvdansken
2017-06-22 22:22
#19

#16. "Jag vill inte gå vidare och bara acceptera att det här hände min pappa."
Du måste gå vidare. Vad är alternativet? Hur ska du leva om du inte accepterar att han var allvarligt sjuk och dog plötsligt? Du är ung med livet framför dig, tror du att din pappa skulle vilja att du inte accepterade hans död och var arg och besviken resten av livet? 
Sen ska jag säga att det känns inte ett dugg bättre att se en älskad person brytas ner av sjukdom och behandlingar under många år.  Cancer eller annat.  Även om döden är väntad, så är det en chock.
Sörj färdig och gå vidare.  
Och kom ihåg att sluta sörja är inte samma sak som sluta älska eller sluta sakna.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

[DenTysta]
2017-07-03 14:13
#20

#17 Jag lyssnar på er! Bara för att jag inte håller med er om allt behöver inte betyda att jag inte lyssnar. Det är jättejobbigt att gå vidare! Vet ni hur gärna jag vill må bra? Tror ni att jag vill må såhär dåligt, att varje dag är en kamp? Nej, det vill jag inte! Jag vill inte må dåligt, men jag hur ska jag kunna acceptera att jag aldrig, så länge jag lever på denna jord, kommer att få träffa min pappa igen? Det känns som ett svek mot honom, att bara gå vidare och vara glad. Och jag vet också att jag kommer att må dåligt så länge jag inte kan acceptera detta, det känns som att jag slits i två delar.

#18 Jag är ledsen för att din mormor fick cancer. 🌺

#19 Jag vet att det inte känns ett dugg bättre att se en älskad person brytas ner av sjukdom och behandlingar under många år, det har jag också varit med om. Det är lika hemskt.

Annons:
Maria
2017-07-03 14:45
#21

Jag ser att du avslutat ditt konto vilket är trist.

Du behöver hjälp för att gå vidare är jag övertygad om. Det är svårt att klara sådant här på egen hand så för din egen skull, sök hjälp.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Aleya
2017-07-03 15:29
#22

#20 det är inget att vara ledsen för. Hon lider ju inte mer och det är jag glad för. Ja det är ju bara som så att alla är vi dödliga. Och om vi ska strunta i att acceptera döden och skita i att gå vidare under hela vårt liv så fort en vi känner och älskar dör så kommer man tillslut bara bli bitter. För världen stannar inte bara för att någon dör. Jag har förlorat många personer och sett många personer försvinna. Och världen har ännu inte stannat. Jag hoppas du fixar hjälp och inser att du inte kan sitta och tänka som du gör resten av ditt liv.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

BlenderKalle
2017-11-01 17:46
#23

Det förvånar mig verkligen hur okunniga folk är Om Cancer fast vi matas med fakta varje dag i media.

Nu är cancer flera lynniga sjukdomar som följer sina egna vägar och rutiner som spelar spratt med både patienter och cancerläkarna.

Normalt tar det några år innan man får känningar av sin cancer och då är det från huvudtumörer som i de flesta fall är ofarliga som läkarna  kan bemästra om dom upptäcker tumören i tid.

Nästa fas Metastaserna är värre som sprider sig först till lymfstationerna och vidare ut i blodomloppet. På vägen har några bestämt sig för att sätta sig ner  någon stans.

Har metastasen som växer 6-7 gånger snabbare än normala celler satt sig i ett livsviktigt nervcentra kan  man dö på några dagar.

Har man fått cancer hjälper inga  ändrade matvanor eller religösa  påfund som man tutat i den drabbade. På Vidarkliniken dog folk som flugor. Jag hörde att Vidarkliniken är nerlagd.  Äntligen.

Här några tips om vad du som är orolig för cancer borde tänka på.

1.

Får du besked om att du fått cancer och att du får behandling i tid är det goda chanser att du blir av med den samtidigt som läkarna inte hittat eller misstänker metastaser.

2.

Har läkarna hittat metastaser är chanserna sämre att du överlever.

3.

Har föräldrar och syskon haft prostatacancer och bröstcancer så är det ganska säkert att du också får det.

4.

Många som känt sig botade och friska från prostatacancer och bröstcancer i flera år får tillbaks cancern  efter 5-6 år.

5.

Blir du skickad till Paliativ vård (Vård i livets slutskede) så vet du att det är kört.

När jag får beskedet att det är kört vill jag få det på en paliativavdelning där man får bästa vården av personal som kan detta.

Maria
2017-11-01 18:18
#24

#23 Jag måste protestera en aning.

Ibland kan man först hitta en cancertumör som inte är själva huvudtumören utan en metastas så ordningen kan vara omvänd.

Chansen är större att få prostata eller bröstcancer om det ligger i släkten men inte "ganska säkert" som du skriver.

Inte heller är det sant att man får tillbaka prostata eller bröstcancer. Man kan få tillbaka den vilket är en himla skillnad.

Det är klart att man vet att det är slutet om man hamnar på en palliativ avdelning vilket just betyder vård i livets slutskede.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Denna kommentar har tagits bort.
Maria
2017-11-01 18:53
#26

Du skriver med all säkerhet av egen erfarenhet men bara för att det varit så för dig/er så är det inte säkert likadant för andra.

Metastaser från bröstcancer kan sätta sig i lungorna levern osv. inte bara i skelettet eller revbenen som du beskriver.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Denna kommentar har tagits bort.
Annons:
Maria
2017-11-01 19:25
#28

Det handlar inte om att vinna någon diskussion utan det handlar om att inte ge felaktig information eller information som kan missuppfattas. Det kan ställa till med mycket oro hos någon och det är skillnad på egen erfarenhet när det kommer till en såpass komplex sjukdom som cancer och till hur statistik ser ut.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Denna kommentar har tagits bort.
Maria
2017-11-01 20:24
#30

Ja, du har fel när du skriver Könsrelaterad cancer sprider sig alltid till skelettet.

Det kan sprida sig till skelettet beroende på hur långt cancern har kommit och när den upptäcks.

Du har rätt i att har man fått skelettmetastaser så är prognosen mycket sämre.

En läkare går inte efter vad som "alltid stämt" utan går efter kliniska undersökningar och provsvar på den enskilde patienten.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Denna kommentar har tagits bort.
Maria
2017-11-02 08:34
#32

#31 Nu får du lugna ner dig.

Du skriver att könsrelaterad sjukdom alltid sprider sig till skelettet och jag skriver att det kan sprida sig till skelettet.

Ser du inte skillnaden?

Att skriva felaktiga antagande inne på en sida som den här kan få förödande konsekvenser.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Maria
2017-11-02 08:37
#33

Dessutom så kan vi kanske återgå till trådfrågan även om TS har avslutat sitt konto.

Tråden handlar om att ha svårt för att acceptera en nära anhörigs död.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Upp till toppen
Annons: