Alla känner någon som har, haft eller dött i cancer. Alla vet att det är en hemsk sjukdom. Men man kan omöjligt förstå hur tom man blir av att se en nära ligga döende. Rösten är svag, kroppen mager och blek, hen kan inte äta. Påskgodiset ligger orört. Hen har ondare en den värsta smärtan du kan föreställa dig. Smärtstillande hjälper inte. Det kliar på hela kroppen men hen kan inte lyfta på armen. På väggarna hänger tavlor från goda tider. När man kunde stå, springa och ha kul. Från semestern eller släktkalaset. På barnen och frun.. Man vet att man aldrig kommer få uppleva det igen. En väldigt nära släkting till mig har leukemi, han är 35 år. Idag satt jag bredvid hans säng, han kunde inte prata eller röra sig mycket. Hans ögon var röda och tårögda. Inatt kommer han att dö.