05 Familj, vänner, berörda

Sambo med tyreoideacancer

2018-07-24 16:06 #0 av: Anonym

Idag fick vi veta att sambon har tyreoideacancer, cancer i sköldkörteln. De misstänker att det är medullär, men kan inte säga säkert förrän de opererat.
Min sambo vill helst inte prata om det just nu. Förståeligt, hen vill hellre fokusera på annat. "Finns ändå inget att göra just nu", säger hen. Självklart respekterar jag detta.
Men jag vet inte hur jag ska reagera. Ena stunden känner jag mig helt okej, det är ju så abstrakt. Andra stunden vill jag bara gråta och prata med någon. Så jag frågar er andra närstående: hur reagerade ni? Hen mår som vanligt. Anledningen till att hen gick till VC från början var pga knölen. Det är i alla fall en lättnad. Men cancer är ju ... cancer. Även om de flesta överlever så finns alltid tanken att just min sambo kan vara den där procenten som inte gör det. Hur hanterar man sådant egentligen?

Valde att vara anonym för att ingen som känner min sambo ska få reda på det.

Anmäl
2018-07-24 16:14 #1 av: Maria

Jag är ju i en omvänd situation eftersom det är jag som har haft cancer.

Jag tror ändå att det är viktigt att prata med varandra för det måste vara en mardröm att vara den som är bredvid. Vet att jag var mycket bekymrad över min man och jag valde att delge honom alla mina tankar.

Det du kan göra är att vara aktiv i sjukdomen tillsammans så att du t.ex är med på alla läkarbesök. På så sätt får du samma information.

Du kan även höra på sjukhuset om det finns anhöriggrupper eller om du kan få prata med någon kurator eller sjukhuskyrkan som är proffs på det här med samtal utan att det behöver handla om religion.

Skriv gärna här också om det kan ge någon tröst.

Sidan är inte så aktiv men jag tittar in dagligen.

/Maria

 

Anmäl
2018-07-25 19:13 #2 av: vallhund

Blomma

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2018-08-05 10:58 #3 av: Wonnalesan

Min man är sjuk men inte i cancer. Han vägrar att prata och jag får magsår av att inte veta dag från dag hur det är fatt.

Det går ut över familjen och jag har noga redogjort för detta gång på gång. Jag har själv haft multipla stroke och har problem med min hjärna, det är svårt att hänga med i turerna av hur han mår för dagen.

Tankarna går-vad har jag nu gjort- vad är fel nu,- varför svarar han inte- arg , kritisk, taggig, ryter i-klagar ständigt på annat. Men vägrar tala-.Det är min kropp- blir svaret alltid. Det är svårt då man försöker att förstå.

Vet en vän som löst det så att gå själv och pratar med psykolog för att orka. Jag tror att en del inte klarar sina egna tankar i sjukdomen, de får ångest och vill bara förtränga det som är.

Man får nog försöka vårda sig själv så gott det går då man möts av en vägg av tystnad. Att skriva av sig är alltid bra! Önskar det bästa för dig och att du har andra att prata med nu....Mvh/WLBlomma

Anmäl
2018-08-12 23:58 #4 av: Anonym

Dagen efter jag skrev inlägget sa jag till min sambo att jag måste prata om det. Sedan dess har vi pratat och hen har låtit mig vara del av det mer.

Hen var hos en specialist ett par dagar efter nyheten som sa att de bara vet att det är en tumör. De vet inte om den är god- eller elakartad, det är 50/50 tydligen. Så inom en månad kommer de att operera bort halva sköldkörteln och kolla. Är den elakartad opererar de bort resten av sköldkörteln och tar behandlingen därifrån. Läkaren var övertygad om att min sambo kommer bli helt frisk. Frågan var bara om vilken typ av behandling som skulle behövas för att nå dit.

Jag tackar så himla mycket för stödet, och eftersom jag är anonym här kanske jag kommer in och skriver av mig om jag behöver ventilera om det. Speciellt om den visar sig vara elakartad.

Anmäl
2018-08-13 06:09 #5 av: Maria

#4 Vad skönt för dig och din sambo att ni kan prata med varandra om det hela och vad bra att du var med hos läkaren för nu sitter ni båda med samma information så att säga. Det är alltid bra med fler öron som lyssnar för det är lätt att missa något när det är så många saker på gång.

Vi får hålla tummarna att tumören är godartad. Om inte så håller vi tummarna för att behandlingen kommer att gå bra.Glad

Jag själv har ju haft en elakartad tumör (visserligen i hjärnan) men det är hela 7 år sedan jag opererades. Så för alla så är det inte en dödsdom utan en behandlingsbar sjukdom.

/Maria

 

Anmäl
2018-08-13 07:33 #6 av: Wonnalesan

Lycka till alla som har tungt att bära! Kram från WLBlomma

Anmäl