05 Familj, vänner, berörda

Behöver skriva av mig

2018-09-24 09:10 #0 av: Anonym

Vi har en vän som för ett par veckor sedan, efter att ha varit dålig hela sommaren, har blivit diagnosticerad med cancer (från början hette det ändtarmscancer med lever- och lungmetastaser; nu är de inte säkra på om huvudtumören verkligen är en tumör eller om det är en svulst - inte ens efter två skopier och en CT). Han har ingen familj, så min respektive står som hans närmaste anhörig. Eftersom han har varit dålig länge var hans lägenhet inte längre beboelig, så några andra vänner har tagit på sig att mocka ut i den och fixa så han kan vara i den igen - och under tiden bor han hos oss, vilket är det som gör mig närmast galen.

Jag har full förståelse att diagnosen har varit en enorm chock. Jag jobbar själv med folk i samma situation, så jag vet hur man kan reagera, så problemet ligger inte där. Problemet är att han, efter att den första omedelbara chocken hade lagt sig, bestämde sig för att det här skulle bekämpas - men tydligen är det någon annan som ska utkämpa den här kampen medan han sover och undgår att göra något som helst som gör honom obekväm. Han har haft svårt att äta hela sommaren, och nu har han bestämt sig för att enbart leva av näringsdrycker, då det är "jobbigt" att äta och maten inte "säger honom något". Om vi försöker få honom att äta går han och lägger sig, vilket han gör cirka sex gånger om dagen. När vi påpekar att läkaren säger att han måste få mer energi, äta och röra sig mer för att kunna få sin behandling så viftar han bara med handen och säger "ja, ja".

Han rör dessutom inte ett finger hemma, och har flera gånger bara gått ifrån sin mat, utan att varken sätta in resterna i kylen eller ta bort sin tallrik. Han verkar räkna med att nu är det synd om honom, så han kan uppföra sig som ett hjälplöst spädbarn - även om han faktiskt kan röra sig. Jag vet ju att cancer, som en väninna uttryckte det, kan vara en ganska gränslös sjukdom, men jag känner faktiskt att han har tänjt på våra gränser - och även vår vänskap - rejält. (Beklagar om det som kommer nu inte är så smakfullt, men jag måste gnälla av mig lite.) Efter en endoskopi hade han fått problem med blödningar efteråt, så han hade fått ett par blöjor på sjukhuset. Dessa tyckte han det var en bra idé att kasta - i vår soptunna ute i köket, med den använda sidan upp (att i alla fall knöla ihop dom var tydligen inget alternativ). Han hade dessutom lyckats med att somna i vår fåtölj, trilla ur den och sedan kissa ner sig, då han inte hann komma upp i tid (han kunde knappt resa sig). Efter det tyckte vi att han behövde läggas in - han är inte liten, och skulle han trilla igen kommer vi att få behöva ringa ambulans - vilket han vägrade, eftersom han inte ville. Nu har han blivit lite starkare, men han behandlar fortfarande vårt hem som ett hotell, där man kan göra precis vad man vill och det blir bortstädat av oss. Jag VET att han är svag och säkert rädd, jag VET det. Men jag känner också att han dels inte gör något han ska för att bli stark nog för behandling eftersom han undviker allt som kan vara det minsta lilla jobbigt, och att det tär ganska rejält på vår vänskap att det känns som att han använder sin sjukdom som ursäkt för att bli bortskämd - och jag är trött. Vi har själva gått igenom ett par ganska stora trauman, och vi har inte hämtat oss riktigt efter det. Vi försöker hålla igång, röra oss mycket, äta bra mat, sova gott och göra saker vi tycker om, men mitt i detta har vi då även det här problemet. Vi kan inte riktigt göra som vi vill hemma (sjunga högt, spela musik, åka ut på kvällarna etc), och sitter vi och bara slappar framför tv:n sitter han i en fåtölj mittemot och stirrar på oss!

Just nu känns det som att vi har något slags energivampyr hemma, som bara kräver att få bo där, kräver att bli uppassad och kräver att överleva utan att lyfta ett finger för att göra något av det till verklighet. Återigen, jag vet att det här inte är lätt för honom. Men jag är också rädd att det här kommer att leda till att vi inte kan vara vänner mer - men ser ändå ingen lösning på problemet. Inte en chans att jag "slänger ut" en vän med cancer, liksom - men jag blir tokig av att ha honom boende. Han har inte på något vis indikerat att han förstår att det är svårt även för oss, eller att vi har mycket annat att tänkta på också. Hade han bara åtminstone visat att han visste det, så hade det känts mycket bättre, men han bär sig åt som om den här vänskapen bara går på ett håll, nu när det är synd om honom. Och det är synd om honom, men vi har vårt att kämpa med även om vi inte har cancer.

Sorry. Jag behövde verkligen bara skriva av mig, och tänkte att det kanske finns någon som känner igen sig.  Yrar

Anmäl
2018-09-24 09:11 #1 av: Anonym

(Beklagar dubbelinlägget; det verkade hänga sig lite när jag skulle skicka mitt inlägg.)

Anmäl
2018-09-24 10:01 #2 av: Maria

Usch det låter verkligen jobbigt. Så oerhört godhjärtat av dig och din man att ta hand om honom.

Är du och din man överens vad ni tycker om situationen? I så fall borde det kanske vara bra om ni tog ett allvarligare samtal med honom om hur ni känner.

Det kan i och för sig vara mycket svårt men det känns som nödvändigt.

/Maria

 

Anmäl
2018-09-24 10:11 #3 av: Anonym

#2 Tack. Vi har inte hjärta att göra annat...

Vi är väl överens på ett vis, men jag är nog den som är hårdast i det här läget och känner att det inte är rätt mot oss att han vägrade bli inlagd - ingen av oss är ju sjukvårdspersonal, och skulle något hända är det ett enormt ansvar att lägga på oss, tycker jag - framför allt med tanke på att han inte sköter sig och lägger noll energi på att försöka bli bättre... Vi har faktiskt haft ett par diskussioner om det när jag har tappat tålamodet - men jag har ju inte heller någon direkt bättre lösning, och inte heller riktigt hjärta att köra ut honom. Vi vet ju dessutom inte hur hans prognos ser ut, och om den visar sig vara dålig och vi mister honom skulle jag ju känna mig ännu värre om vi bara kastat ut honom...

Anmäl
2018-09-24 10:34 #4 av: OlgaMaria

Men han har möjlighet att läggas in om han vill? Alltså... det är oerhört själviskt av honom att vägra det utan att ta hänsyn till vad ni vill. Er situation är orimlig. Det är svårt att ha en frisk och ansvarstagande vän i hemmet så lång tid. En så pass sjuk vän klarar man bara om man har en vilja av stål och väldigt nära band. Man behöver leva sitt eget liv och få den egna vardagen att funka också. Det kan vara så att han inte överlever, men det innebär inte att han måste bo hos er, och han kommer ju kanske ändå inte kunna bo hos er om han skulle behöva mer vårdinsatser framöver. Kanske det vore bättre för er vänskap om han var inlagd. Och som inlagd får han vara sjuk fullt ut och behöver inte tänka på någon annan. Alternativt får han ju ta hjälp av hemtjänst. Det har varit otroligt vänligt av er att ställa upp denna tid men ni ska inte skämmas över att ni har en gräns, och alla människor är väldigt olika med hur pass man klarar av att ha gäster i ens hem. För vissa är det lätt och för andra är det svårt. Man kan inte hjälpa en annan människa på bekostnad av att man blir galen själv. Jag tycker det är imponerande att ni klarat det såhär länge.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2018-09-24 10:34 #5 av: Maria

Om han inte hade haft er, hade han då klarat sig hemma med hjälp av hemstjänst? Eller kanske han är lämplig som boende på ett korttidsboende denna perioden?

Ni kanske kan försöka påpeka det här med hur viktigt det är för honom med "utbildad" personal runt omkring och att ni känner för stort ansvar?

Det känns som om han borde få ha kontakt med psykiatrin också med tanke på hans ångestladdade situation men det kan ju vara himla känsligt att föreslå. Bättre då att det får komma från vården själv.

/Maria

 

Anmäl
2018-09-24 10:50 #6 av: Wonnalesan

Jag skrev ett inlägg men det försvann visst!

Först en eloge till er, vilka goda vänner ni är. Men det är för tungt och för stort ansvar för er. Jag skulle tala med Kuratorn på sjukhuset och Distriktssköterskan, ni ska inte ta allt detta ansvar.

Jag har erfarenhet bla min mamma som blev sjuk på liknande vis. Levercancer, samt gallgångar och njurar. Vi hade hemtjänst, Distriktssköterskan som kom och gav smärtlindring. Min syster och jag var där varje dag , men vi hade svårt att orka med allt som fodrades.

Men hon vägrade att vara på sjukhuset, det blev ju inte bra för någon av oss. Hemtjänsten hann inte med att ge den vård hon behövde, hon låg ju också på blöja. Det blev en jobbig och ledsam tid.

Hoppas er väns lägenhet blir klar så han kan flytta hem och få hjälp i hemmet, så kan ni hälsa på där utan det tunga ansvaret för er.

I så krävande tillstånd blir patienten ofta handlingsförlamad, hjärnan vill inte. Existentiell ångest och hopplöshet griper tag. Det med matlusten känner jag igen från andra fall i vår omgivning. Han kan nog inte bättre tyvärr.

Men ta nu hand om er, ta hjälp, samhället ska stötta och hjälpa. Önskar er allt gott och lycka till...Mvh/WLBlomma

Anmäl
2018-09-24 13:07 #7 av: Anonym

#4 Sist han var på sjukhuset sa läkaren att han var "för frisk" för att läggas in (jo tjena - friska människor kissar ju oftast på sig för att de trillat och inte kommer upp)... Så frågan är om han ens kan bli inlagd. Hemtjänst tyckte de också att han var för frisk för, så det kunde kommunen kunde inte fixa något, utan i så fall får han ordna det privat.  Looser

Man kan inte hjälpa en annan människa på bekostnad av att man blir galen själv. Jag tycker det är imponerande att ni klarat det såhär länge.

Tack.  Hjärta

#5 Han hade absolut inte klarat sig själv hemma; han är ju inte bättre nu än under sommaren; nu har han bara ångest över diagnosen ovanpå att vara fysiskt trött. Hemtjänst kan vi ordna om han gör det själv, men just det här att han bara sover blir svårt för någon att reda ut om inte han är inneliggande.

Det känns som om han borde få ha kontakt med psykiatrin också med tanke på hans ångestladdade situation men det kan ju vara himla känsligt att föreslå.

Ja, han har själv sagt att han vill ha precis allt hjälp han kan få. Till problemet hör dock att jag inte är med på sjukhuset eftersom jag jobbar; det är min respektive som är med, och det känns som att de alltid kommer dit med en massa frågor och planer och tankar de vill fråga om, men kommer hem utan några som helst svar och bara en ny tid. :(

#6 Det försvann kanske i "cyberspace", som vår IT-avdelning alltid sa när det inte kunde hitta ett ärende som man skickat in.  Lipar

Så tråkigt att höra om din mamma, jag beklagar. Hoppas att du och din syster känner att ni gjorde vad ni kunde.  Blomma

Vi hoppas också han kommer hem snart, men där var mycket som skulle göras; bland annat skulle golvet slipas och nya möbler fixas... så det lär dröja.

I så krävande tillstånd blir patienten ofta handlingsförlamad, hjärnan vill inte. Existentiell ångest och hopplöshet griper tag. Det med matlusten känner jag igen från andra fall i vår omgivning. Han kan nog inte bättre tyvärr.

Nej, antagligen inte. Vilket är synd, för han säger att han vill bli minst 110 år gammal, men det känns verkligen som om han förväntar sig att det ska ordnas åt honom, utan minsta insats.

Önskar er allt gott och lycka till...

Tusen tack, WL - och tack till alla som har svarat. Bara att få lite medhåll i hur situationen känns gör att det känns en del lättare. Blomma

Anmäl
2018-09-24 13:53 #8 av: Maria

Det låter som han är oerhört handlingsförlamad och deprimerad och det är ju såklart ohållbart för er i längden. Jag tror inte att det handlar om egoism för är man så nere som han så är det svårt att tänka klart.

Jag har också svårt att se varför han skulle vara inlagd då han har en utredd sjukdom och borde klara sig själv hemma med hjälp av hemtjänst/hemsjukvård.

Nu är ju situationen annorlunda eftersom han bor med er så jag hade nog rekommenderat att du försökte vara med på nästa möte han har med vården. Förhoppningsvis kan du få ledigt. Eller ta kontakt med kommunen och fråga om er särskild situation.

Nästa gång när "ni" besöker vården så skriv ner en lista på alla frågor och bocka av efterhand ni får svar. Det är så lätt att glömma något viktigt annars.

Poängtera också att situationen är ohållbar för er. Tyvärr måste han nog få höra det även om han är sjuk och deprimerad men det här kommer att påverka er negativt i längden.

Jag håller tummarna för en lösning.

/Maria

 

Anmäl
2018-09-24 14:38 #9 av: Anonym

#8 Men han äter ju inte, rör sig inte och sköter inte sin hygien, utan sover bara. Hur ska han kunna klara sig själv? Sjukdomen är (nästan) utredd, men han har inte fått någon att prata med utan bara en cancerdiagnos och så hej då.

Jag kan tyvärr inte ta ledigt; jag har bara några få semesterdagar kvar, och eftersom vi ska flytta behöver jag dem till det...

Anmäl
2018-09-24 15:30 #10 av: Maria

#9 Jag menade inte att han ska klara sig helt själv utan med hjälp av hemtjänst/hemsjukvård.. Har han ingen framtida plan hur hans cancer ska behandlas? Han har dessutom rätt till att få prata med kurator. Han kanske rentav skulle behöva åka till akuten om han inte får i sig någon mat. Dricker han? Är han då så illa däran lär han bli inlagd.

/Maria

 

Anmäl
2018-09-25 09:58 #11 av: Anonym

#10 Han ska på återbesök på måndag, och då ska han få diverse resultat av undersökningar, och förhoppningsvis även en behandlingsplan. Jag har ju glömt att skriva att han bor i Danmark, så det funkar inte helt på samma sätt där som här. Till exempel får man inte automatiskt kontakt till kuratorer på samma sätt som här, utan måste själv söka upp sådan hjälp.

Ja, han dricker massor, helst mjölk.

Om någon skulle undra verkar det ha vänt lite nu; han kom tillbaka från läkarbesöket igår och var mycket mer uppåt; han har tryckt i sig en bit paj (igår kväll), lite frukost och gått en liten promenad.  Tummen upp

Anmäl
2018-09-25 10:31 #12 av: Wonnalesan

Ja det var ju betydligt svårare då han bor i Danmark!

Ni har gjort en otroligt fin gärning och nu behöver ni egentid. Hoppas det löser sig till allas bästa. Vet sjuka som levt på mjölk, bättre än inget. Jag önska att ni får hjälp och att även Danmark kan erbjuda former av hjälp för svårt sjuka! Lycka till med allt och att detta får en bra lösning...Mvh/WLBlomma

Anmäl
2018-09-25 15:40 #13 av: Maria

Aj då. Jag har ingen aning om hur reglerna är i Danmark.

#11 Det låter ju ganska positivt mitt i allt elände. Hoppas värsta chocken har lagt sig för honom nu och att han kan få lite livsglädje trots diagnos.

Hoppas innerligt också att han kanske kan börja tänka på hur ert förhållande påverkas.

/Maria

 

Anmäl
2018-09-25 15:49 #14 av: Anonym

#12 Inte svårare, direkt, men lite annorlunda mot här.  Har i alla fall skällt på dem för att inte erbjuda honom någon att tala med utan bara dumpa diagnosen i knät på honom och sedan strunta i det.

#13 Ja, det verkar bättre än så länge. Hoppas det håller i sig den här gången, även om jag såklart förstår att det aldrig kommer vara en rakt uppåtgående kurva.

Anmäl
2018-10-11 08:26 #15 av: Maria

Hur går det för er?

/Maria

 

Anmäl
2018-10-11 09:28 #16 av: Anonym

#15 Tack för att du frågar.  :)

Jo, han har äntligen flyttat ur från oss, och har precis kommit igång - han fick en PAC inlagd i morse, och så börjar behandlingen på fredag. Vi har röjt hela huset hemma, vilket var sådär-trevligt då vi upptäckte att han missat toaletten ett par gånger. Och jag menar inte kissat utanför. Kräks(Sorry, det är inga roliga detaljer. Men jag måste gnälla lite någonstans.)

Han har heller aldrig varit på sjukhus innan, så allt är skrämmande, tycker han - ,en han trivs på patienthotellet, och han ska bo hos en annan vän i ett par dagar till medan hans lägenhet blir klar. Överlag är han nog mer positiv nu när det har kört igång och han insett att själva vården inte är så skrämmande och personalen inte har huggtänder.  ;)

Anmäl
2018-10-11 09:36 #17 av: Wonnalesan

Tack för att du kom in och berättade!

Vilka fina människor det finns, ni har varit fantastiska. Nu ska ni ta er egen tid och låta vården sköta vännen. Ett besök då och då är gott nog.

Önskar er allt gott och det är löftesrikt med människor som er. Jag har två vänner nu som råkat hemskt illa ut och jag vet hur mycket energi det krävs. Ni får ett fång rosor från mig Mvh/WLBlommaBlomma

Anmäl
2018-10-11 10:24 #18 av: Maria

#16 Härligt att höra.
Bra att ha börjar få lite förtroende för vården.
Bra att ni fått andas lite nu också.
När han väl kommer in i behandlinssvängen så kommer det säkert bli annorlunda.

/Maria

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.