Nu i efterhand har jag även fått reta på så mycket mer om honom. För mig var han ju "bara" min farfar, men nu i efterhand förstår jag att han var så mycket mer. Han hade upplevt saker och gjort saker som jag inte hade en aning om. Det är som om att det var en person som jag aldrig fick lära känna.

Sorg är nog inte något man blir klar med. Den kan komma över en många år efter att man mist någon. Det finns ju alltid saker man velat säga, göra eller uppleva tillsammans med den man saknar.

När det gäller familj så är det nog ofta som du beskriver, att man ser mamma och pappa och mormor och farfar i den rollen, och inte som de människor de annars är. Och antagligen är de helt nöjda med att det är så. Din farfar skulle nog tyckt det var konstigt om du såg honom som journalist t.ex.

Däremot förstår jag mycket väl hans stolthet över att du utbildar dig till sjuksköterska. Han måste ha känt igen sig själv i det yrkesvalet, med tanke på vad du berättar om honom. Som sjuksköterska behöver man både hjärta och hjärna, så han kände säkert att du hade påbrå från honom?

Du frågar: "Varför inser man allting först när det är försent?"

Det gör man inte! Jag tror du håller med mig om det om du tänker tillbaka på ditt liv. Man får insikter hela tiden, och de flesta kan man dra nytta av. Tyvärr är det lätt att fokusera på de insikter man får försent, eftersom man inte kan få ett avslut. Det är lätt att fastna i ånger. Och det kan vara tungt att leva med det man skulle velat göra. Man får lära sig av den erfarenheten istället, så att man kan handla annorlunda nästa gång.

I ditt fall tror jag som sagt att din farfar kände att han delat med sig av det viktigaste. Annars hade han inte varit så stolt över dig! Så jag tror inte du har någon större anledning till ånger. Jag tror han var nöjd med den farfar du kände. 

Stor kram till dig!

#2 I din text kände jag så mycket kärlek och stöttan och det är nog det som jag verkligen behöver just nu. Jag har trängt bort allting i flera månader och det är först nu som jag verkligen känner Sorg och har gråtit i två dagar. Är det normalt att det tar så lång tid?

Nu i efterhand är jag så glad för allt som jag gjorde. Förutom julen så hade jag en liten annorlunda studentmottagning bara för att farfar skulle kunna komma. Just nu skämdes jag lite över honom inför några av vännerna som också var där. Han hade fått permission av sjukhuset och såg inte alls frisk ut. Han hostade slem hela tiden och kunde inte äta någonting alls. Men nu i efterhand är jag så glad över att jag gjorde som jag gjorde. Han var så glad över att han fick komma och lyckan när han såg mig i studentmössan är obeskrivlig. 

Jag har nästan varit lite bortskämd, jag har alla mor- och farföräldrarna i livet i alla mina 20 år. Det känns så konstigt att en helt plötsligt är borta. Detta gör även att jag är så rädd att mista någon av de andra, de börjar ju också bli till åren.. 

Jag vet att jag kommer ta mig igenom det här, men just nu känns det jätte konstigt och jag vet inte vad jag ska göra. Det är först nu som jag har fattat. Han är borta. Han kommer aldrig mer komma tillbaka.

Tid och sorg… Det finns krisfaser man går igenom när man sörjer, men hur snabbt man går igenom dem är nog individuellt. En gång sa någon att ju senare man fick en sorgereaktion desto djupare var sorgen, men jag har inte sett själv att det skulle vara sant. Vad som är "normalt" sorgearbete har ett vitt spann.

Vad fint att du ordnade studentmottagningen! Jag blir lite tårögd av att läsa om det. Det kan du med rätta vara glad att du åstadkom!

Om rädsla: Ja, döden kan göra en rädd att mista människorna man älskar. Själv vet jag bara en bot mot den rädslan, och det är att se till att de man har omkring sig vet om att de är uppskattade och avhållna. Vi får alla ta vara på den tid vi fått. Det tror jag att du kommer att ha lätt för, efter vad du skriver.

☀️