rädd för vägen tillbaka
Jag har nyligen fått veta att donatorns celler har blivit mottagna i min kropp och att jag nu är 99% donator! Jag har haft lymfom och gjort två benmärgstransplantationer nu, varav en misslyckades då cellerna blev bortstötta.
Efter att ha fått de glada nyheterna firade jag såklart mycket, men nu är jag lämnad här med en ilande rädsla. Jag har de senaste två åren haft fullt upp med behandlingar. Det har varit svårt, ja, men jag har vetat vad som komma skall. Det har blivit någon sorts trygghet. Nu när jag ska börja vägen tillbaka till livet känner jag mig otroligt stressad. Tänk om jag inte kommer klara av det? Tänk om jag inte kommer kunna leva upp till allas och mina förväntningar? Tänk om jag kommer bli frisk på pappret innan jag känner mig frisk? Jag har fått svårt att sova och äta och känner hela tiden en sorts stress över det här, fast jag vet att det är ett tag kvar tills jag ska möta detta. Någon som känner igen sig? Var vägen tillbaka svår?
MVH Ciwi
Fina Du. Du behöver inte bevisa någon för någon. Det är Ditt liv.
Allt får ta sin tid. Njut av livet när Du orkar njuta, gråt över det som varit för att bli av osäkerheten stressen m.m. så småningom kommer du att bara njuta av livet.
Det är ditt liv , precis som mitt är mitt.
Ta emot all proffshjälp du kan få, för att kanske få prata eller skriva av Dig
Kram
Var rädda om varandra
Först och främst får jag gratulera och önska att allt går bra för dig.
Jag kan delvis känna igen mig trots att vi inte har haft samma typ av cancer.
Jag har haft en hjärntumör (elak) och var sjuk i flera år innan operation och därefter rehabilitering och strålbehandling.
Nu är det meningen att jag ska besöka neurologen varje halvår och göra magnetröntgen 2 ggr/året. That´s it….😛
Det infinner sig precis som du säger en form av tomhet.
Man blir lämnad till sig själv och det är förmodligen då många börjar må dåligt psykiskt. Tack och lov har det inte drabbat mig trots att flera bekanta sagt "Vänta du bara…"
Det är ju väldigt speciellt när man är mitt upp i alltihopa med operationer/donationer/cellgifter/strålning eller vad det nu kan vara. Man är så omhändertagen av vården och man är på något vis i centrum för allas väl och ve.
Sedan kommer den vanliga vardagen. Man är åter i arbete, alla finns där som vanligt medan man själv har varit med om något oerhört. Alla människor vet inte hur de ska tackla det hela och man själv har uppnått något slags antiklimax. Världen rullar på medan man fått en helt annan upplevelse med sig på vägen som man delar med ganska få (tack och lov)
Det är väl först då man får insikt om hur man själv fungerar. Jag tycker att jag själv har klarat det hela bra. Jag är en positiv glad skit och det har hjälpt mig mycket. Jag har förmågan att inte grubbla så mycket på mig själv och det ligger i min personlighet sedan innan.
Jag tror det bästa du kan göra är att bara "gå igenom detta" oavsett om du hamnar i en svacka eller inte. Ingenting är fel eller rätt.
/Maria
Vägen tillbaka har väl i sammanhanget varit hyfsad men tröttheten till följd av min hypothyreos är ibland svår att hantera. Jag kanske inbillar mig men jag känner mig oerhört trött och i synnerhet på vintern så blir jag ännu mer nedstämd och deppad än någonsin. Det är nog något man får leva med och man behöver egentligen inte bevisa något.
Njut av att det har lyckats och intala dig själv att du ska klara detta så tror jag att du gör det. Jag intalar mig det med min cancer nu efter operation och en väg tillbaka till det vanliga livet igen…håller tummarna och kramar om 🤗
Starta ny diskussion