Join the club. Galet många som bara försvinner och slutar ha tid och slutar höra av sig. Om man måste se det positivt så vet man iallafall att dem man har kvar när man kommer ut på andra sidan är guld värda :)

Jag förstår dig!

Förstår inte att människor är så rädda för döden och allt omkring den. jag menar; finns bara en sak i livet vi måste - och det är att dö. Det är den mest naturliga sak i livet, och att gå omkring och oroa sig över att varje dag kan vara den sista för en själv eller folk omkring en, vad är det för liv… Och vilka "vänner" gör sådant!

Du är väl inte din sjukdom?! Ellerhur!?

Kramar på dig Kerstin, alltjämt densamma! ❤️

Tråkigt! Vad gör man? Jag skattar mig extra lycklig över de vänner som alltid finns och funnits. Och gör vad jag kan för att vara en sån vän själv!

Jag har alltid haft få nära vänner och de har jag tacksamt kvar.

Svårare är det kanske när man har en större vänkrets? Jag vet inte jag bara gissar.

Många har nog väldigt svårt att tackla att döden blir så närvarande så att säga.

Vad är det dessa s k vänner är rädda för? De är uppenbart inte mycket att ha men visst blir man väl besviken? Som sagt, du är Kerstin och det borde vara huvudsaken. Om du har cancer, huvudvärk eller ont i fötterna ska en riktig vän ge fasen i!! En vän är alltid en vän!! Härinne har du vänner i alla fall ❤️

Hej

Ja det är sorgligt när det blir så Kerstin. Och du har all rätt att bli besviken. Har du någon vän som kan fråga Dina gamla vänner varför de inte finns för Dig nu..

En liten episod av mina erfarenheter som vännina o arbetskamrat till en kvinna som hade cancer. Vi kanske kan kalla min vännina för Anna( ej hennes namn). 

Anna o jag pratades eller träffades ofta under hennes sjukdomstid. Jag kände att vi vågade prata om det mesta.

En gång så uttryckte Anna hur ledsen och samtidigt förbaskad o besviken hon var dels på vissa personer i grannskapet men mest besviken var hon för att inte hennes vänninor som hon haft kontakt med sen hon börja skolan, några kom till i tonåren. De brukade träffas o hitta på saker ihop. Nu var de närmare 50.

Dessa väninnor hade inte hört av sig på länge. Och Anna var ledsen. Samtidigt skall jag vara ärlig och säga att ena dagen ville hon inte ha besök eller tfn från någon och då talade hon säkert om det om någon ringde eller dök upp. ( helt naturligt om man är sjuk), andra dagen ville hon att alla skulle ringa eller komma.

Visste själv ibland varken ut eller in hur jag skulle göra ibland. Men jag fortsatte iallafall att träffa henne på hennes villkor.

Nåväl, jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa henne i sin kontakt med vänninorna. Till slut ringde jag upp den av vänninorna som jag trodde hade lättast att ta till sig på en bra sätt utan att känna sig anklagad.

Jag försökte att på ett fint sätt tala om att Anna skulle bli så glad om de tog kontakt och bara pratade bort en stund. Samtidigt gjorde jag henne  uppmärksam på att det kunde bli ett nej och luren i örat ena dagen och långa samtal andra dagen.

Jag hade tur, vänninan till Anna , tog det på rätt sätt. Hon beskrev hur de brukade fundera på att åka bort eller ringa, varför sig eller ihop, men  det visste varken ut eller in. Ville inte störa, klampa in, och för var dag som gick blev de jobbigare för dem att våga kontakta. Kan tyckas konstigt när de varit vänninor så länge. Men det var så.

Men hur som helst så hände det saker. Kvinnan jag talat med pratade med de ända i vänninegänget. De gjorde upp om besöka Anna spontant ibland en  o en o ibland alla. Och de var så glada att jag vågat ringa dem. Och Anna , som inte fick reda på att jag pratat med hennes vänninor. Var så tillfreds med att nu var de gamla vänninorna med o delade hennes sjukdomstid, var med o stöttade.

Det jag igenteligen vill ha sagt med min monolog är att de kanske är rädda för att kontakta dig, rädda att störa, rädda att de gör dig mer trött m.m.m

Eller så är de som min man. De har så svårt att se nån lida. ja jag vet inte

En stor varm kram till Dig i allafall.

Min pappa dog i cancer, och min mamma blev vädigt glad när nån hörde av sig till dem (eller var för sig)
Många år senare fick en lite avlägsen kollega lungcancer, och jag skrev ett mail till henne om ditt o datt osv. Berättade det för min man som blev skitsut, att  "varför skulle jag blanda mig i det, han hade berättat det för mig i förtroende, varför skulle jag hålla på …. osv osv". Jag fick ett vänligt mail tillbaka från kollegan, som dog ett par veckor senare.

Ett par år Efteråt fick min man cancer i munnen. Samma sak hände med honom som med dig Kerstin. Folk försvann. Då bad han om ursäkt för att han blivit så arg för det där mailet. Nu fattade han.

Så jag tror att folk inte vet vad fasen de ska säga. Beröingsproblem.

Sen hade jag en god väninna som fick bröstcancer vid 36 (och dog). Henne uppsökte jag inte, då hon struntade i all behandling och åkte på hälsohem i Polen i två månder och trodde att man kunde ta bort tumören med örter, yoga, te och handpåläggning. Hon skaffade sig helt nya New Age vänner som tydligen (enligt andra vänner) satt på sjukhuset och mediterade och 'chantade' för att hon skulle bli frisk.
Sorry, jag orkade inte med sånt. Hon bröt helt med den gamla vängruppen och ville bara brata med folk som var 'medier' och liknande.

#8 Var och en blir visserligen salig på sin tro men det är så oerhört tragiskt när man instinktivt vet att de blir "lurade".

Precis. Huvudsaken är att den som är sjuk i en sjukdom, vilken den än är, känner att vännerna inte sviker.

det finns säkert de som sviker, men också de som är så rädda för att göra fel.

Ja detta är inte lätt.

Jag vet inte men jag går till mig själv, har fått lov att vara frisk, men haft o har vänner som haft cancer, ialla möjliga former, tagir sitt liv  ( 3 st), haft andra sjukdommar.

Jag har kanske tyvärr, jag vet inte hur det tas. blivit en rak o ärlig och förhoppningsvis omtänksam person. Jag vill mina vänner väl, vill inte klampa på, men inte heller gömma mig.

Hej.
Jag är inte medlem i denna del av forumet och delar heller inte denna förbannade sjukdom som många tragiskt nog drabbas av. Men jag gick in på denna tråd och blev alldeles paff när jag läste det TS och många andra har fått uppleva. Att inte bara få diagnosen cancer och behöva brottas med allt som har med det att göra och allt som följer, men att dessutom förlora sina 'vänner' på det? … Som ni säger, det är inte äkta vänner. Kram

Tack alla goa ni här inne! 🤗

Men när min bästa väninna drar sig undan, då känner jag mig otroligt sviken. FD bästa väninna.

Jag har aldrig haft ett stort skyddsnät och det är så jag velat ha det. Jag har aldrig varit beroende av andra människor.

Men jag o Staffan gjorde så otroligt mycket ihop. Visserligen små saker.

 Vi kunde ta med oss hunden och åka ut o grilla mitt i vintern. (Yngsta dottern var måttligt road!!)

Vi plockade svamp bara för att det var skoj och inte för att fylla någon frys.

Vi kunde åka på måfå på en massa småvägar, alltid hamnade vi någonstans. "Hoppas att vi är kvar i Sverige, sa den yngsta en gång."

Små saker som betydde mycket för oss!

Sen "puff" är s.k. vänner borta!

Det bästa jag har hört var när jag åkte sjukresa till Lidköping, med en karl vi känt länge. Han frågade vad det var med mig. "Jaha, då är det kört så småningom." Den ärligheten blev jag glad o tacksam över. För så är det ju!

Tack för att ni finns!❤️

Massvis med kramar till dig! Leon bifogar några blöta hundpussar o leriga tassavtryck.

Hej  igen

Du kan dänga nått i huvudet på mig. Jag kan vara tjatig.

Ställ din fd vänninna mot väggen och fråga varför hon inte finns i din närhet som vännina.. Tala om att du saknar henne,  men du kräver ett ärligt svar. Varför kan endast hon svara på.  Skälen kan ju vara allt mellan himmel o jord.  Jag vill ju tro att det är som med min väninnas  andra väninnor.

Du kommer att märka om det är ett ärligt svar.

Sen tror jag kanske du är som jag, känner igen mig, trots att jag är frisk. Jag skulle säkert inte krusa nån , hur mycket än andra säger till mig.

Men jag skulle vara ledsen för hur det blev.

Ärlig man Du träffade på sjukresan.  Skall man vara riktigt krass. så är det det för alla så visst har han rätt.

Jag tror vi är alldeles för rädda att prata om att vi är ledsna för tappat eller ingen vänskap, många vågar inte prata med en sjuk om döden. Det är sorgligt, för det kan vara precis det den människan behöver.

Era utflykter låter så mysiga,  det är de som ger dagen solsken.

Sköt om Dig  skickar en varm kram

#14. "många vågar inte prata med en sjuk om döden. Det är sorgligt, för det kan vara precis det den människan behöver."

Eller inte.
Det kan också bli för mycket av det där, och man behöver prata om dokusåpor, mode, djur, jobb, böcker osv. Det är just det som är så attans svårt. När ska man prata om vad? Men det är just där som gamla vänner känner gränsen, hur mår man, vad gäller. Synd när de drar sig undan.

Du har rätt #15. Precis så var det med min ena väninna. Det var jättesvårt att veta i början. Så småningom så föll det sig. Både hon o jag, förstod att det inte var så lätt att förstå ibland. Men vi löste det . Hon lärde sig förstå att  vi andra kan inte fattade allt. Jag lärde mig förstå att läsa av lite på rösten på minspelet.m.m.

Kanske enklast att bara vara vän. Ibland diskussion om en snygg klänning eller en ny snusnäsduk att knyta om huvudet. Barn som gjort något.   Ibland tårar över att veta att hon inte hade obegränsat med tid kvar.

Ja livet är inte lätt.

Kram till Dig Kerstin och till er andra också här.

En vän finner alltid på sätt att prata med dig!! Mina vänner ( de få jag har utanför jobbet) fanns på distans och jag fick prata som jag ville. Jag pratade dock inte så mycket utan mest med mamma om hur man skulle kunna må och så vidare. Men en vän finns där och tycker du Kerstinjo att det är värt mödan så kan man bryta isen och fråga varför de dragit sig undan. Det skulle nog jag göra som den konfrontationsmänniska jag är. Om inte annat så får du ur dig lite ilska och besvikelse. Så tuff som du verkar kan det inte vara så jäkla farligt att vara din vän och till hands. Kram ❤️

Jag har redan ställt henne mot väggen (under pistolhot 😇)

Vi har umgåtts mycket o pratade ofta med varandra per telefon. Klart att jag talade om att jag hade fått min cancer tillbaka. Vad skulle jag ha sagt? Hela huvudet fullt av löss, så nu ramlar håret av.

Men efter det var det tyst, tyst! Klart jag ringde upp henne och pratade på som vanligt, men hon var så underlig så jag var tvungen att fråga om det hade hänt något.

Först då efter en månads tystnad så säger hon att hon inte vet vad hon ska säga till mig!! 🤔 Vaddå säga?? Jo, det gällde ju min cancer!

För farao skit i min cancer och behandla mig som den vän jag är, jag pratar knappt inte ens om min cancer själv. Så varför skulle vi älta det?

Vi har massor av annat skoj att prata om!

I måndags var Kenneth här o vi fick för oss att bjuda ut henne på middag. Jäklar vad ursäkter hon hade och så genomskinliga.

Hoppas att hon sitter hemma nu och känner sig urdum. 

Vänner? Glöm det! 🥵 SUCK!

Var ju gott att Du ställt kvinnan mot väggen. Då får du väl acceptera att hon antingen inte vill eller att hon är livrädd för vad som skall hända dig eller kanske henne själv. Och döden kanske skrämmer henne nått enormt.

Hoppas Du kan låta bli att lägga energi på det och iställer göra o tänka saker Du mår bra av.

Jadu, alla är vi olika, jag är själv gift med en mussla🙂 om det gäller svåra sjukdomar eller döden.

Han hade svårt att umgås med både sin far( se sin far lida) sen vi visste hur det skulle gå efter en stroke( de trivdes väldigt bra tillsammans annars), min vänninna, m.m.

Jag tvingade med honom till min vännina en gång. Inte lätt, men sen släppte det där iallafall.

Likadant om jag tycker man skall prata om hur man vill ha det  med sin egen begravning. Inget konstigt tycker jag. Eller organdonation.

Det är inte det att han inte sörjer, han gör det, kanske mer än många andra, men har svårt att visa det. Stackarn som är gift med mig.🙂

Men det kanske är bra för oss båda av att vara olika, det blir väl lagom då.

Min make ville heller inte tala om min cancer, för han var livrädd!

Men han visade sin omtanke på 1000 andra sätt. Tyvärr så var det han som dog innan ens min behandling var klar.

Men under min "cancertid" så kom vi varandra otroligt nära. Små fina och omtänksamma saker som jag är otroligt glad över. Vi gjorde det "lilla" som vi båda älskade.

Ingångslåten till Staffans begravning; http://www.youtube.com/watch?v=LQ5hYLHBndY

Den säger allt! Det lilla och enkla, som jag vårdar så väl!

Vi var så nöjda med det "lilla o enkla".

Så otroligt sorgset att du går igenom detta ensam!

"Det vackraste i världen är nästan ingenting, ett litet leende med vackra tankar kring."

Arne Hirdman

Håller med Er båda. Det är det lilla. ett leende , en kram, ett hur mår du. Ja omtanken som är viktigast. 

Vilken vacker låt. Man riktigt ryser. ❤️

Ja du Kerstin det är konstigt hur en del blir rädd för oss då vi fått cancer. Jag blir till och med attackerad extra av illvilliga människor som jag inte kommit överens med tidigare.

Vi behöver ha lite kontakter och vänner som finns där för oss..jag blir ledsen då jag läser detta…..kramar om ❤️

VAd är det för människor som du har i närheten JereMina och jag blir också ledsen när jag läser KerstinJo:s senaste kommentarer. Varför är de rädda? Det är ju jag som är sjuk? Det är jag som ska vara rädd och vad är de rädda för? De har väl talförmåga? Man kan väl säga att det känns jobbigt att man fått cancer men jag förstår dem inte alls. En stor bamsekram till er alla härinne <3 

❤️

Jag har ingen cancerdiagnos men vill ändå bara kliva in här och säga att jag ser upp till er allihop som kämpar med det här! Stå på er, var stolta och låt ingen trampa på er! Ni förtjänar det bästa och borde inte nöja er med något mindre! SYnd för de här så kallade "vännerna" som går miste om så underbara vänner som ni! Styrkekramar!

Pernilla, håller verkligen med

#23 JereMina, jag har inte sett din kommentar förrän Brommel uppmärksammade den nu. Vad är det för fel på världen?

Jag blev av med en vän när jag drabbades, men jag hittade oväntade goda vänner också. Jag kan bara önska er alla att ni också hittar de goda människor ni har omkring er. 

☀️

20# kerstin, vet inte om du vet vem jag är men jag skrev/skriver mycket på hundar.ifokus men hette helenal på den tiden och har en hund som heter hugo!

beklagar din cancer, men jag tycker du och alla ni andra som drabbats är otroligt starka och jag beundrar er alla det gör jag verkligen!! ni är mina hjältar!