Kände att jag kanske borde lägga till detta:

Min far är och har alltid varit min bästa vän. Jag har alltid varit mobbad, och är fortfarande ensam, jag har inte en enda riktigt vän. De enda personer jag har att vända mig till, det är min pojkvän och min Far.

Jag beklagar verkligen detta som har hänt din far. När en närstående i släkten/familjen drabbas av cancer, vet man inte riktigt vad man ska göra och man känner sig maktlös. Man vet inte riktigt ut eller in, självklart ska du visa dig stark, men samtidigt kan man inte hålla inne alla känslor, man måste och behöver visa att man är ledsen och man mår inte riktigt bra utav att hålla saker och ting inom sig. 

Jag tror inte din pappa skulle bli arg eller bli sårad för att du börjar gråta framför honom, tvärtom han skulle försöka trösta dig på bästa sätt som det bara går och försöka att säga att allt kommer att ordna sig. Din pappa vill nog inte att ni sörjer honom, han vill att ni ska tänka på de minnen ni har skapat tillsammans med honom och tänka på de ljusa stunderna ni fick tillsammans. 

Det är väldigt tragiskt när någon drabbas av cancer, och man skulle vilja trolla bort den för att få en frisk familjemedlem/släkting. Tyvärr går inte det och vi får göra det bästa av situationen och ta vara på den tid som är kvar. Ta era foton och sätt dig tillsammans med din pappa och kolla igenom fotona och minns och skratta tillsammans. 

Det finns inte mycket en annan kan säga för att göra saker och ting bättre, men jag hoppas att mina ord fick dig att tänka lite positivt i denna tragiska händelse. Försök att skapa ännu fler minnen som du kan minnas när din pappa inte finns längre. Jag hoppas dock att han får spendera mer tid med er. 

Massor med Kramar till dig, håll dig stark, men glöm inte bort och gråta om du behöver det. Oavsett om du är med din pappa eller inte.

Sandra

Tack så mycket, ditt svar värmde verkligen! Jag ska försöka så gott ajg kan :')

#3 Varsågod, om du vill och behöver någon att skriva till, det behöver inte vara om din pappa det kan vara precis om vad som helst, skicka ett PM till mig här på iFokus =) 

Jag är glad över att mitt svar var något positivt :D

Missy, jag förstår att du har många frågor, och många tankar kring det som händer. Vad gör man? Jag tycker absolut att du ska fortsätta prata med din pappa som vanligt, men jag tror inte du behöver vara rädd för att prata om det som tynger dig heller. Att dela Sorg och svaghet är också en del av att älska varandra, lika mycket som att dela glädje och lycka.

Du har väl berättat i skolan hur det är? Så att dina lärare vet.

Vem pratar din pappa med? Om hans fru är alkoholiserad, har han någon nära vän han anförtror sig åt, eller kurator…? Jag gissar att han vill vara stark för sina döttrar, så jag undrar hur han själv får hjälp att hantera det här?

Jag håller med SimsBrooke om att man får ta vara på den tid man har, och göra det bästa av den. Som hennes idé med fotoalbumet! Kriser ger ofta en möjlighet att komma riktigt nära, säga det som är viktigt, och visa hur mycket andra betyder för en. 

🌺

Du har fått så många fina tips här. Så det jag ger Dig är en varm kram.

Har haft en väninna som avled. Hon var mån om att barnen skulle ha det bra. Om jag går till mig själv. Jag är hela 55 och har vuxna barn.

Det Du ger Din far bara genom att vara, är fullt tillräckligt.Och Du skall vara precis som Du vill, för det är det Din far vill. Han vill att Du skall vara bekväm i dig själv, hur du än är mot honom.

Och om Din far skulle avlida när Du är i skolan så är det som det skall. Då är det meningen att det skall vara så. Han kommer ändå alltid att finnas för Dig i tankarna

kram fina Du. Din far kan vara glad att ha en fin dotter

jag beklagar verkligen detta tragiska som händer dig men jag vill att du ska veta att jag finns om du behöver prata av dig.

Jag beklagar verkligen. Jag vet precis vad det är du går igenom. Min mamma drabbades av bröstcancer i början av året och hon blev sämre och sämre i en rasande fart. Vi alla visste hur det skulle sluta och att hon inte hade långt kvar bara någon månad efter hon fick diagnosen.

Mamma mådde självklart jättedåligt, det gjorde naturligtvis vi alla och jag visste inte heller vad jag skulle göra eller säga. Jag och min mamma hade en bra relation men aldrig den här kramiga och gosiga liksom. Det är olika för alla men min mamma tyckte inte om folk som beklagade sig djupt, så för mig kändes det aldrig riktigt som ett alternativ att säga hur synd det var om henne, det visste vi redan. Så jag försökte att vara så lite jobbig som möjligt om du förstår vad jag menar. Jag bor fortfarande hemma och jag hjälpte till så mycket jag kunde utan att klaga. Lägg inte någon press på din pappa så att han inte har något att oroa sig för. Visa att du kan hjälpa till.

Jag tänker på dig. Du får gärna höra av dig till mig också om du vill prata. Massa kramar.