Har fått cancer men vill inte leva. Tur i oturen?
Hej, jag är en man i medelåldern och har precis blivit diagnosticerad med cancer i colon. Jag vet ännu inte hur långt det gått, troligen inte så långt, men mitt problem är ett helt annat.
Jag är en väldigt ensam person. Jag har aldrig funnit kärleken och har inga nära vänner. Inga barn eller syskon och mina föräldrar är sedan länge döda. jag är sjukskriven från jobbet sedan tidigare pga en arbetsskada.
Det kan gå veckor utan att någon ringer mig och jag tänker ofta på döden, att den kommer att komma som en befrielse till mig och låta mig lämna den här meningslösa existensen. Samtidigt har jag inte haft modet eller viljan att ta mitt eget liv. Jag vill inte heller vara en av dem som gav upp. Jag är inte deprimerad, jag är bara trött på livet. Det har inte blivit som jag önskat och nu önskar jag inget längre.
Nu har denna möjlighet infunnit sig och jag vet inte om borde ta den. Ska jag säga nej till en ev. lättbehandlad cancer för att få dö på naturligt sätt? Någonstans måste man väl dra gränsen mellan det egna valet och livets nyckfullhet? Jag vet att folk ibland säger nej till ingrepp som har liten chans att rädda liv och innebär stort lidande och jag tror inte att sjukvården kan tvinga mig att genongå behandling.
Samtidigt är cancer ett så mycket värre sätt att dö på än tex pistol. Varför utsätta sig för detta av ren stolthet?
Vet ni någon som varit i samma sitts? Hur gjorde han/hon?
Hej!
Shit det var då ingen rolig läsning, men det är å andra sidan inte så väntat på en sida som denna.
Jag är inte heller speciellt social av mig nödvändigvis, klarar mig lätt utan andra människor. Dock är det trevligt att umgås samtidigt med andra men det är inte en nödvändighet för mig.
Jag tycker att du ska behandla cancern, men främst kanske skaffa något hobby något som du tycker är intressant och kul att göra. Resten kommer per automatik sen. Fast egentligen vet jag ju inte svaret på vad som är rätt för andra än mig själv.
JAg vet att jag trivs när jag får göra det jag vill. Just nu har jag återväckt barndomens LEGO-intresse vilket är riktigt roligt. Så det behöver inte vara något mer meningsfullt än så bara man håller huvudet igång så mår man bättre.
Jag vet inte hur det funkar med psykologer och kuratorer eller gruppterapier. Men jag tror att du behöver prata med människor oavsett deras titel. Gör några goda gärningar så du känner att du gör världen bättre, behöver inte vara stora grejer, räcker med att säga något vänligt till kassörskan på Ica så hon blir glad. Det är ack så viktigt.
Med internet har man hela världen vis sina fingerspetsar, Netflix är underbart tidsfördriv för film och tvserier och verklighetsflykt.
En fördel med att ta cancerbehandlingen är att man möter nya människor från alla aspekter av livet på avdelningen. Man kan prata öppenhjärtligt om man så önskar för alla sitter i samma båt och får ett nytt perspektiv på saker och ting och även livet som sådant.
Du verkar inte vara rädd för döden vilket troligen är positivt för cancerbehandlingen då du kommer vara lugn och inte oroa dig för hur det slutar. Man klarar sig bättre om man är lugn och sansad.
Det finns även stödgrupper för cancerdrabbade, och det är alltid gott med lite fika och i värsta fall får man lite nya perspektiv på saker och kanske ett par skratt.
Hoppas du känner dig så viktig som du egentlig är och inser att världen är bättre med dig i den helt enkelt. Döden är för evig varför stressa dit liksom?
/Fridaybrew
Jag hade cancer mellan ändtarmen och tjocktarmen som opererades 14 augusti i år. Läkarna talade om att jag inte hade någon tumör någon annanstans i kroppen. Men då det fanns lite i lymfan som togs bort med tumören så skulle jag ha 12 cellgiftsbehandlingar för säkerhets skull.
Jag är inte ensam som du men jag funderade på att låta bli behandlingarna men har nu fått 3 stycken och det är jobbigt men jag vill leva.
Så tänkte jag såhär att om jag inte tar behandling och det rusar runt någon cancercell i blodet som stannar och växer någonstans så blir det nog sju resor värre att ta cellgifter då. Och jag kan tänka mig att det är ont och mycket besvärligt att ha cancer som växer vilt.
Ta du dina behandling och vem vet du kanske träffar någon trevlig person på sjukhuset. Där får du kontakter och då med om som har samma sjukdom och så kanske du knyter flera nya kontakter.
Väl livet som jag har gjort även om det är tufft emellanåt med biverkningar men med en tidigt upptäckt cancer har vi större chans att bli friska.
Lycka till och en stor kram 🤗
Du har fått många råd nu och jag har inte så mycket att tillägga förutom en fundering.
Jag har jobbat i vården i stort sett hela mitt liv och har även erfarenheter som själv sjuk.
Det finns något som kallas "sjukdomsvinst" Ett begrepp som nog personal använder mer.
Det kan ju faktiskt vara så att din nyupptäckta cancer kan ge dig ett annat innehåll i livet ungefär som Fridaybrew är inne på.
Att vara sjuk innebär sysselsättning även om det låter konstigt. Du kommer att få tider inbokade, prover ska tas, behandlingar som ska utföras. Du kommer att träffa en massa människor som är sjuka och du kommer att träffa en massa personal. Det blir som ett jobb en period nästan.
Jag tycker att du ska hoppa på tåget. Man vet aldrig vad livet kan ta för vändningar. Se det som en utmaning, ett äventyr. Du känner ju ändå att du är trött på livet och har inget att förlora. Ge cancern en chans😉
Jag hoppas att du inte tar illa upp för mitt inlägg för jag hoppas givetvis att du ska få känna livsglädje i slutändan.
/Maria