Minirut. 🌺Stackas'Stackas er familj. Tycker precis som ni. varför tänker inte läkarna fortare???

Förstår att det är många tankar som far runt..Men jag hoppas att det går bra för din Mor..

Jag har gått hela dagen hemma med mamma och väntat på samtalet från sjukhuset. De skulle ringa ifall biopsiprovet visade negativt. Ingen ringde och vi blev bara gladare och gladare för varje minut som gick. Vid kvart över 5 åkte jag hem till mig för att ta hand om mina små djur som inte fått allt för mycket uppmärksamhet de senaste dagarna. Väl hemma upptäckte jag en vattenläcka så fick hålla på att ringa rundor. Några timmar senare åkte jag hem till mamma igen och då hade läkaren ringt. Det är inte äggstockscancer utan mjukdelscancer? Finns det ens något sådant? Jävla skit! Tydligen kommer varken strålning eller cellgifter hjälpa utan det enda alternativet är operationen på måndag. Men det är bara 1/100 på att hennes läkare kan få fram rätt kirurg. Planen är att ta så mycket som möjligt. De har bara EN operation på sig att ta allt.

Hur fan kan allt förändras på bara några ynka få dagar?! Varför får min familj aldrig leva ett liv utan hinder? Alltid ska det vara något. Nog har man hört om den o den o den som fått cancer. De har fått sina diagnoser och sedan fått kämpa i månader. Det är så jag alltid trott och tänkt Om Cancer. Man får ett besked och kämpar. Antingen går det vägen eller inte men man får tid att kämpa! Ska inte min älskade mamma som alltid har slitit så hårt för att alla vi sju ungar skullat få allt det vi behövt? Vi har aldrig haft överflöd av pengar då våra pappor aldrig tagit sitt ansvar. Mamma har fått kämpa, först som dagmamma med barn hemma hos sig ibland dygnet runt i veckor. Sedan blev hon sjukskriven och fick ta städjobb och har nu haft 3 olika jobb som hon trots dåligt betalt alltid gått till och tagit på allvar. Trots att hon aldrig kunnat ge oss det vi pekat på så har hon alltid gett oss den kärleken vi behövt. Vi har alltid känt att hon finns där för oss oavsett vad. Och så drabbas just HON? Om hon nu tvunget skulle drabbas, varför kunde hon inte fått någonting "bättre"? Det kändes svårt med beskedet om äggstockscancer men vi hade ändå hoppet. Vi kände att det här SKA vi alla klara av tillsammans. Hon skulle opereras, få strålning och sina cellgiftsbehandlingar. Vi skulle få tid. Men nu? Vi har absolut inte gett upp hoppet. Det här SKA gå, vi SKA fixa det hur jobbigt det än är, men VARFÖR just vår familj?! Cancer är ju trots allt bara någonting alla andra får. Man går alltid där på gatorna och möter gamla kamrater vars föräldrar drabbats och tänker, stackars henne/honom, tur att inte min familj drabbas av sådant! Men så kommer skitet till oss? Jävla mög.

Jag vill inte tänka negativt utan jag litar på att den sällsynta läkaren ska rädda min lilla fina mamma. Jag tror på att vi, den första advent ska vara samlade allihopa och ha vårat årliga pepparkakehustävling. Jag tror på att vi till jul kommer sitta allihopa i min systers soffa och kolla på Kalle Anka. Och att vi kommer vara allihopa både då min lillebror tar studenten och min storebror gifter sig. Det finns inte min värld att vi ska vara en person mindre. Vi ska vara alla 8.. För tillsammans är vi starka! Trots att vi fått kämpa oss igenom allt här i livet så har vi alltid klarat oss, om så bara precis. För tusan, den där fjuttiga jävla skiten, ska den vinna? En mot 8? Aldrig! Inte en chans.

Få jag ge er en kram allesamman.  Har inga förståndiga o kloka ord. Ord blir ju lätt så futtiga när cancer finns.  Kram❤️

Och idag ringde de igen, det är fortfarande vääääldigt illa. Men läkaren som ringde idag gav oss ändå en gnutta mer hopp. Mamma pratar om att hon hade fem skäpp, fyra av dem har sjunkit. Detta sa hon till läkaren och han svarade "men på det sista har du massor av livbåtar". Läkarna vet inte alls vad detta är, de har aldrig varit med om någonting liknande. De vill inte operera innan de fått ihop alla speciella läkarna eftersom att en operation kan vara slutet på allt. kirurgen de letar efter heter sarkomkirurg. Googlar man detta så får man fram att det bara är ca 300 som drabbas i Sverige om året. Läkarna ser detta som en chans att få fram mer information. Vilket känns tryggt, för då vet vi att de kommer göra allt som står i deras makt för att lyckas!

Det känns tryggt

Ja varför missar man så ofta? Problemet är att få komma till undersökning hos rätt läkare och specialister. Jag försökte själv få hjälp i många år mot heshet men när rösten var borta DÅ fick jag äntligen en remiss och det visade sig vara larynxcancer med operation och sedan strålbehandling. Men här sitter jag nu och mår bra och förhoppningsvis blir det lika för din mor. Cancer är alltid illa men de flesta klarar sig enligt statistiken. Lycka till!!

hej! blev verkligen rörd av det jag läste och ja cancer är det värsta som finns! hoppas verkligen allt gått bra för er och din mamma!❤️

I onsdags så började cellgifterna, ÄNTLIGEN! Ja var tillsammans med min ena syster och min ena bror uppe och pratade med mammas kontaktsjuksköterskor för ca två veckor sedan och det behövdes verkligen! Vi fick svar på så mycket vi bara gått och antagit fel saker om. Vi har ju gått hemma och varit sura för att ingenting händer men de förklarade att alla inblandade läkare jobbade väldigt mycket för att finna bra lösningar. Att det tog tid med cellgifterna berodde t.ex. på att de inte visste vilka cellgifter de skulle använda sig av då de fortfarande inte haft 100% koll på vilken sort tumör det är. Det kändes skönt att höra, trots att man egentligen innerst inne redan visste att läkarna gör så mycket de bara kan. Det är ju inte deras fel att det inte finns tillräckligt med resurser och forskning för att göra alla människor friska på en gång.

Efter cellgifterna mådde hon faktiskt väldigt bra. Alla hade väl förväntat sig att hon skulle ligga ner och spy mest hela tiden. Men inte det inte. Hon mådde faktiskt bättre än vad hon gjorde innan. Dock varade det bara i 5 dagar sedan fick hon yrsel och blev väldigt trött. Men nu är det på väg upp igen. Nästa behandling blir 4 december och dagen innan ska de sätta in den där protakarten(?).

Bäst av allt, hon känner själv att tumören har slutat växa!! Nu får vi bara hoppas att den tycker illa om cellgifterna och försvinner så att det kan bli en operation i vår som de tänkt :)

Pernilla…det låter mycket bra och fint att ni bryr er om henne. Menar du att hon ska få en venport, eller?

Vi ska besegra cancern så det så…kram till er ❤️

Googlade nu, port a cath hette det visst ;) Någon slags venport ja, så att de kan få in cellgifterna genom den istället.

Port a cath är väldigt bra att sätta in.
Där får den cancersjuka sin cyto och man kan även ge mediciner och ta prover genom denna, istället för att bli sönderstucken jämt.

Kram

Ja, ju mindre stickande desto bättre. Det räcker ju gott och väl med att hon tvingas ta sprutor dagligen för att förhindra blodproppar.

En fråga, jag förstår att det är olika mellan alla personer. Men hur snabbt och hur mycket brukar en tumör krympa. Nu har det ju bara gått lite mer än en vecka sedan första behandlingen men hon känner som sagt redan att den slutat växa i alla fall. Kanske är det bara önske tänkande från min sida men jag tycker även att hennes höggravida mage inte längre ser så höggravid ut. Den är ju fortfarande gigantisk men det ser ändå ut som om den blivit mindre.

Jag har en sån venport och det är enkelt och smidigt

Hur är det med venporten, får man inte sola när den är inne eller är det bara ärret man ska skydda? Mamma hade uppfattat det som att det inte var bra att sola så länge den fanns inne men tycker det låter dumt?

Vågar inte säga säkert, men inte minns jag att porten skulle skyddas för sol. Det måste vara ärret man tejpar över?

Jag har en venport och jag skulle nog inte sola alls men inte pga venporten utan pga cellgifterna i kroppen. Jag kan ha fel…

Jag har haft min port a cath eller min USB-kontakt eller Fridaybrew 2.0 port i över 10 år nu. Den har inte hindrat mig att göra något nånsin, sol och bad funkar utmärkt, inlines åka ramp, snowboard tom att bära matkassar hem och dammsuga (suck) =) =) =)
Dock beror det på behandlingen om man bör undvika att sola eller ej. Betänk att sverige är väldigt nordligt land så så länge man inte pressar sig i solen så är det lugnt oftast.

Många gånger ges kortison i samband med behandlingen detta gör huden tun och skör samtidigt som man binder vatten och får rundare drag i ansiktet och en del får även rodnader av detta. Då är troligen sol bäst att undvika. Men man behöver inte vara rädd för solen när man rör sig ute med kläder på. Dock ska man inte boka in en solsemester om man säger så.

Men port a cathen tål väldigt mycket ur fysiskt perspektiv iaf, jag har då testat gränserna för dess hållbarhet och den har pallat väldigt många hårda smällar och liknande.

Jag valde att ta min på vänster sida nära armhålan nästan, då jag inte hade körkort (så bältet inte sitter ovanpå porten) på den tiden och jag är högerhänt så jag bär axelväskor o andra saker på höger axel oftast.  De gånger jag tokkraschat på snowboard eller inlines och porten åkt på stryk eller så så glider den ner i armhålan relativt smidigt. Så jag rekomenderar framtida portägare att välja motsvarande lösning. Hellre det än ut på bröstkorgen för då kan den inte glida undan på lika bra sätt, iaf inte från de smällar jag  råkat utsätta mig för i mitt lugna liv hehe

Det var intressant att läsa Fridaybrew hur tålig dessa portar är. Jag brukar vara orolig då jag ofta har en katt som ligger i mitt knä och trampar och då gärna mot just den sida jag har porten.

Jag glömmer bort den annars så den är inte i vägen mer än kanske då jag sitter i bilen som passagerare och ska ha bältet. Jag kan inte heller ha väskan på denna axel som förut men vad gör väl det om porten är vägen till att bli frisk.

Jag tänkte på detta med mycket solande att det finns många mediciner där man inte får sola då man äter dom. Jag ska fråga på onkologen till veckan…😉

Nu är porten på plats. Tanken var att operationen skulle ske vid halv 10 men eftersom blodproverna de inte kunde ta uppe i Halmstad inte kommit fram från Laholm som mamma tvingades åka iväg och fixa dagen innan så fick de ändå göra dem där uppe vilket inte alls var några problem? Operationen blev inte fören vid 2 och var klar vid 5. Dagen efter skulle hon få en nya cellgiftsbehandling så hon lyckades tjata sig till en plats där uppe över natten. Hon lyckades även tjata sig till att de skulle kolla upp ifall hon hade vätska i kroppen. Och jovisst. 8,9 liter lyckades de tappa ut. Synd bara att man ska tvingas tjata sig till en sådan sak? Tänk vad mycket lättare allting blev helt plötsligt? Magen som hade växt ytterligare pös ihop igen och blev mycket mjukare. 

I måndags åkte dessutom allt håret. Hon kände att det var dags. Varje gång hon drog i det kom det stora tussar. Droppen var dock då soppan förvandlades till hårsoppa. Så nu kallar hon sig själv för skallepär ;) 

Angående venporten var det bra att höra att den är sådär tålig. Mamma går ju och tror att den kommer explodera bara hon kollar på den så jag ska visa henne detta inlägget ;)

Jag hoppas din mamma får bra hjälp nu och jag har trott samma om venporten….kramar till er båda 🤗

Åter igen dystra besked! :( Den 19 december var hon nere i Lund och fick beskedet att tumören inte hade krympt. De vill absolut inte operera då risken är alldeles för stor att de misslyckas. Och skulle de operera så skulle de bli tvungna att ta bort så mycket i magen att hon aldrig skulle kunna leva utan maskiner. Samtidigt som det var åter ett slag rakt i magen så är jag glad att de låter bli att operera. Det kan låta väldigt elakt, men jag ser hellre att mamma fortsätter vara så pass pigg som hon är just nu och kan röra på sig som hon själv vill än att hon blir liggandes i en säng 24/7. Jag kallar inte det ett liv. Visst, kanske skulle vi fått mer tid tillsammans MEN jag tror inte att någon av oss, varken vi barn eller mamma själv skulle vilja detta.

Nu ligger läget till så att hon har fått två cellgiftsbehandlingar till, en på fredag och en om ca 3 veckor. Vad som händer sedan får vi ta då. Förhoppningen är att tumören trots allt börjar krympa lite. Den har i alla fall inte växt mer sedan cellgiftsbehandlingarna sattes in så det är ju positivt. Mindre positivt är att det samlas vätska runt tumören hela tiden. Varje gång de tömmer så kommer det bildas nya tumörer där man tappat. Läkarna har dock sagt att dessa tumörer som ploppar upp kommer dödas av cellgifterna.

Så nu söker vi för fulla muggar efter andra möjligheter. Läkarna har inte slängt in handduken helt och hållet men tyvärr alldeles för mycket för att vi ska vara nöjda. Vår mamma är en kämpe som har slitit hårt i hela sitt liv för att hennes egna och andras barn ska ha det bra. Hon är värd så mycket mer än bara några månader!! Det känns så hemskt att komma hem och hon börjar prata om vem som ska få vad och att vi måste ta hand om vår lillebror på hans student osv. Hon ska ju vara med om allt!! Hon ska vara med på studenten i sommar, på min äldre brors bröllop i augusti, mina syskonbarns födelsedagar och allt annat. Det är så mycket som hon inte ska få gå miste om!!

Vi har som sagt letat efter andra möjligheter och min bros tjej hade läst om att man kan hålla cancern i schack med veganism? Någon som vet någonting mer om detta? Tycker det låter väldigt intressant då jag själv är vegetarian och tror mycket på att det finns alldeles för mycket skräp i animaliska produkter. Jag tror t.ex. inte på att det är jätteviktigt att dricka mjölk som somliga säger. Ser man på de flesta däggdjur så slutar de dricka mjölk som ungar och dessa dricker enbart sin mammas mjölk. Vi dricker olika sorters mjölk fram tills vi dör.

Nä. Fy fan för cancern, den ska INTE besegra vår familj! Inte än på ett bra tag i alla fall.

Pernilla, det var tråkigt att tumören inte krympte. Jag kan tänka mig att ni alla gick och hoppades. Det är förstås nerslående att få det beskedet. Men bra ändå att de stoppat tillväxten!

Jag känner igen hur förfärligt det kan kännas att prata med någon som vet att de ska dö. Allt de vill reda upp och gå igenom, medan man själv önskar att de kunde planera och se fram emot de glada händelser som kommer. Men om man ska dö, självklart vill man att allt är i ordning?

Det är kanske inget du vill tänka på, men har din mamma tagit kontakt med någon som kan hjälpa henne skriva ett testamente? Det låter på det du berättar som om det skulle kunna lugna henne att veta att allt är klart. Om hon får testamente skrivet kanske hon kan släppa det och tänka på de glada saker du nämner: student, och bröllop, och födelsedagar… 

Om din mamma vill testa någon särskild diet för att hålla cancern i schack tror jag inte det är något problem med det. Man kan bli så utsatt som patient, så det kan säkert kännas bra att själv få vara delaktig i kampen. MEN hon måste rådgöra med onkologen först!!

Vissa saker, som kosttillskott och alternativmediciner, kan göra cellgiftbeghandlingen mindre effektiv. Vegetarisk eller vegansk diet påverkar inte cellgifternas effektivitet vad jag vet, men kolla med onkologen för säkerhets skull.

Dessutom hoppas jag att du vet att både cancer och cellgiftkurer är tröttande. Det finns de som går igenom en kur utan att missa mer än en handfull dagar på jobbet, och det finns de som blir helt utslagna. Ska din mamma byta kost eller ändra livsstil på något sätt måste det ske på hennes villkor. Har hon inte aptit på annat än Big Mac, då får ni låta henne äta hamburgare utan dåligt samvete. 

Om mjölken har jag lärt mig att vi behövde mjölken när vi levde i bondesamhället. Idag har vi andra alternativ, så vi är inte längre beroende av möjlken för att överleva. Det finns andra källor till kalcium, a- och d-vitamin m.m, när vi har färska grönsaker och fet fisk på Konsum året om.

Jag hoppas mitt svar inte blev för långt och tråkigt. Jag önskar er många glada stunder ihop, din mamma och du och alla syskon och syskonbarn! 

☀️

Skulle inte rekomendera vegansk mat medans man är på cellgifter då man verkligen behöver maasor EXTRA energi utöver det vanliga. Kött är energirikt och veganskt behöver man äta som en idisslare för att komma upp i de energinivåer som behövs. Vilket i princip omöjligt om man tappar aptiten.

Dock är man vegan redan sedan tidigare så är ingen omställning, men att göra omställningen under en behandling är inget jag råder till.

Det absolut viktigaste är energirik kost.

När det kommer till mjölk så är det köpa den med högst fettinnehåll. Alternativt opastoriserad som säljs på 2 liters plastflaska tror det är skånemejerierna som säljer det. Kroppen tar tillvara på mer nyttigheter från mjölken då iaf.

Använd det fetaste smöret, bred på ordentligt.

Den enklaste regeln är att det inte finns dålig mat, det viktigaste är att man äter ordentligt!

Sen är det som lena säger att om man lägger om kosten eller planerar att prova på hälsokost eller alternativmediciner så MÅSTE läkaren känna till detta då många av dessa är helt verkningslösa i bästa fall o kan i andra helt förstöra behandlingar eller mediciners funktion.