Vad är det du ber om förlåtelse för?

Goa fina vännen. får jag tyst hålla om Dig. Du vet att respekterar alla Dina känslor. Men jag är så självisk att jag ber Dig kämpa. Varm kram från mig Kerstin. Jag finns att pm:a

Jag vet inte Jullanhugo men jag har väl en gräns,(medveten) någonstans jag också.

Hela tiden har jag förstått att jag inte kommer att överleva min cancer, jag vet ju!!

Mina barn o barnbarn vet, MEN jag har på något sätt "mörkar" min diagnos för dem. *fnys* Jaha, mamma är som hon är.

Jag överlever allt!

Men det känns inte så jätteskoj att gå höra dag att läkaren säger att all cytostatikabehandling (med mitt medvinande) kommer att avbrytas.

Ja, har sagt "stopp" till all vidare behandling och jag mår bra, men har tappat mycket av mitt humör.

Det här inte jag , det här är en annan Kerstin!!

Jag skickade med ett kort när mitt yngsta barnbarn döptes i  somras. 

Redan då började  bli lite tärd av cytostatikan,  men mitt hår hade börjat växa o bli tjockt o min "lilla" tjej var så lycklig att mamma/mormor orkade med dopet.

Det kom många tårar i kyrkan när lillpojken fick sitt andranamn "Staffan" . Min make, våra barns pappa, morfar och lille Edvin som aldrig får/uppleva se en morfar.

De stora barnbarnen som kommer att glömma sin morfar.

ÄH!!!

Nu ska ni vara stolta över att jag visar ett fort på mig själv. Vad hade ni trott??

Vi är stolta och Ni är så fina på fotot. Det utstrålar äkta go värme o kärlek.

Och jag är glad över att du skriver här oavsett din sinnesstämning. Jag kan säga till om Du blir för tjatig😉

Sen förstår jag hur du känner. Ja inte helt , för jag är inte Du. Men har ändå varit medmänniska till mina vänner som är eller varit sjuka och där vi varit väldigt öppna med varandra o känslor o tankar.

Önskar dig en fin helg. Kram från mig

Fortsätt att skriv Kerstin.

Det kan hjälpa att bara få ur sig sina snurriga tankar.

Det är klart att du får ge upp. Det är klart att du inte får ge upp. Allting är OK när man är sjuk. Att växla mellan dödslängtan och livsglädje är en del av livet, tror jag.

Hej kerstin! Har läst mycket av vad du skrivit i trådarna. Du verkar vara en så varm och klok kvinna. Jag känner mig nästan dum av att skriva här. Jag har inte cancer. Men jag följde min mammas kamp. Som du skrev om ditt jobb med palliativa så var vården utmärkt. Hon hade det så bra där. Men var hemskt när hon gav upp. Hoppas du inte ger upp. Ta vara på varje dag. Jag som annars är orolig och rastlös var glad för varje dag med mamma. Stor kram!! Hoppas du fortsätter att skriva här. Har sett att många är med dig och tänker på dig.

Jag förstår dig men det känns inte rätt att det ska behöva bli såhär för dig…du och barnbarnet är fina tillsammans..

Jag vill krama om dig försiktig och hoppas att du hittar tillbaka till dig själv…du vet vad jag menar.

Jag tycker att kulanturbo skriver så bra ❤️

Kram och hoppas du orkar kämpa vidare.
❤️

Äsch!!!

Jag struntar i allt vad cancer heter, jag är bara så jäkla (sorry) trött på att vara trött. Trött på att inget orka, fastän jag borde ha vant mig vid tröttheten sedan våren 2011.

Vant o vant? Nä, jag har väl sakta men säkert funnit mig i att mitt liv blivit ganska inskränkt.

Men när jag skrev inlägget hade jag tänkt för mycket. Jo men, jag kan det ibland!

Jag bryr mig inte om att jag kan snurra till det mesta, jag är ju van vid det här laget. Vem vet? Jag kanske var lika snurrig innan jag fick min första cancer. Jag minns inte…………….. *ler*

Jag har t.o.m. varit ute på krogen två gånger. Vansinnigt tråkigt! Jag är för farao ingen vandrande sjukdom (jo, det kanske jag är) jag kan skratta, driva med mig själv och ha jätteskoj med min kompis. Men andra halkar i takt med att glasen töms in på min cancer.

Åh, jag blir så trött på dem. Så nästan för att jäklas kan jag säga "Ja, ja, vi ska alla dö någon gång men jag dör före er." Jag vet, inte snällt men jag släpar mig väl inte ut för att prata sjukdomar.

F.ö. har jag återtagit min cytostatikabehandling, men jag svarar inte så bra på den längre. Värdena är fortfarande jättebra och "min" sköterska brukar säga till mig; Visste jag inte att du var så sjuk så skulle jag aldrig kunna se eller höra det på dig.

Lungcancern har stannat upp, men verkar inte minska nämnvärt. Självklart eftersom jag inte har någon STOPP-skylt att visa de virriga metastaserna.

Cancern i mjukdelarna vid bröstkorgen har inte gett med sig. Men aldrig att jag skulle känna efter. Den finns inte…… Det är jag i ett nötskal.

Men tyvärr så har skelettcancern börjat jäklas med mig. Jag har otroligt svårt för att definiera ordet "smärta". Nej, hade. Men när jag städar, ser på tv, snurrar runt och grejar på nätterna för att jag har för ont för att kunna ligga ner då är det hur jobbigt som helst.

Berättade det när jag var på onkologin idag och fick till svar att de bara hade väntat på det här. Men det hade jag inte gjort, men skelettmetastaserna ger fullkomligt 17 i vad jag hade tänk mig. Kan inte de leva sitt egna liv på EN plats och inte vimsa omkring? Räcker det inte med att jag lever mitt liv i stort sett på EN plats och vimsar runt?

Hu, det blir långt. Men kontentan av det hela kallas "livskvalitet", det är det enda de kan försöka ge mig nu. De visste redan om det så recept på morfin var redan fixat. Smärtfrihet är numera målet och då är morfin det enda som tar smärtan.

Så nu kommer jag att vara ännu mer snurrig. Hm…. det slog mig just nu; hur mår metastaserna på morfinet? De kanske somnar.

Summa summarum, det känns ok ändå. Jag har ju känt till prognosen hela tiden, nu gick det bara lite för fort.

Som f.d. Medarbetare på Beroenden känns det lite sjukt att berätta att jag idag har påbörjat ett beroende. Så sjukt så det får mig att le åt eländet. :)

NU har jag tjatat färdigt.

Kram till er alla!

Inget tjat utan fint skrivet ur hjärtat och jag kan känna igen mig d man får dessa biverkningar…kramar om dig och hoppas att det blir så bar som det kan bli..du vet vad jag menar ❤️

Goa du, jag fattar vad du menar.

Kerstin, du är en inspiration för hur man ska leva!

Kram!

Du Kerstin. Du är helt underbar. Vimsa hur mycket du vill. Jag är vimsig utan mediciner.   

Sen tjatar Du inte bara så du vet det. Du skulle bara veta hur mycket Du ger mig/oss här på forumet. Man är ledsen med dig, man är arg med dig och man är fnittrig med dig och man är glad med Dig.

Kunde inte låta bli att le, jag tyckte du uttryckte dig snällt när du var ute. Jag hade säkert sagt nått liknande men lagt till. Tjata nu inte om det

Det är ett så stort förtroende att få vara med här på forumet. Känner mig så hemma.Sköt om Er alla goa kvinnor o män här på forumet.

🤗

Underbara starka KerstinJo, du skriver så oerhört gripande om din smärta och den där humorn kikar fram hela tiden mitt i allt allvar. Jag skickar dig en stor kram och hoppas du får må bättre. 🤗

❤️En stor varm kram från mig ..och får jag skriva!! FUCK CANCER