Hej, jag behöver bara skriva av mig lite, mycket pågår i mitt liv just nu.

Jag kan börja med att säga att jag är 16 år, åt antidepressiva tabletter i ungefär 2 år och har haft problem med självskadebeteende. Jag bor ensam med min mamma, då min pappa + familj bor 9 timmar ifrån oss. Min och mammas relation har väl aldrig varit något märkvärdigt, det är inte ofta det går  en dag utan att ett stort tjafs drar igång om de mest onödiga sakerna. Förutom det har väl livet varit helt okej, fram tills den 3 oktober 2013 då vi fick reda på att mamma hade bröstcancer.

När hon berättade det för mig insåg jag nog inte riktigt hur allvarligt det var. Jag sa inte så mycket och helt ärligt, jag tänkte inte så mycket på det. Cancern hade ju upptäckts väldigt tidigt så det var ju ingen fara, eller hur? Hon opererades och vi fick vänta i ungefär 8 veckor på provsvaren. De visade en spridning på 0,5. Enligt sköterskan var det inte så mycket, utan läget var rätt stabilt. Så en andra operation gjordes för att se hur det såg ut.

Under julafton fick mamma en massa konstiga biverkningar, om jag kan kalla det så. Hennes ena ben svullnade upp rejält och hon blev väldigt yr. Hon åkte till akuten och satt där över natten, men blev hemskickad. Det blev sedan bestämt att cellgifter och strålning kommer bli aktuellt.

Nu sitter jag här i min säng och skriver det här, och jag är så j*kla rädd. Imorgon ska mammas få sin första cellgiftbehandling. Jag känner att min ångest kommer tillbaka och the urge att ta fram ett blad blir värre och värre. Jag vet inte vad jag ska göra för att lugna nerverna. Det har nu gått upp för mig hur allvarligt detta är och jag fortsätta tänka dåliga tankar. ''Tänk om hon inte klarar sig'' och liknande. Jag klarar det inte, jag orkar inte.

Vad gjorde ni för att lugna er dagen innan?

(Förlåt för mitt röriga inlägg..)