Ja visst kan man vara det mitt i allt som händer med kroppen.

Kenneth har tillfrisknat och är sitt vanliga goa jag. Känns så skönt.

Min cancer kan slänga sig i väggen, för nu kan vi fortsätta att planera lite.

Men tänk om alla andra kunde sluta att tänka på vad som kommer att hända med mig. Jag lever här och nu och det kommer jag att fortsätta med.

Jag hittade t.o.m. lite ögonfransar att måla idag och lite ögonbryn att fylla i. Små saker som är stora för mig.

Det finns bara en sak som jag verkligen saknar; En HUND! "Min" labbe Amos!

Svea, staffen, hann jag aldrig få samma band till eftersom hon inte fanns så länge i mitt liv innan jag insåg att jag inte orkade. Då visste jag inte att skitcancern hade galopperat vidare.

Men jag är stolt över att jag genom hundkontakter gett de båda ett toppenliv och att jag fortfarande får vara delaktig i vad som händer dem.

Så livet känns rätt gott ändå och nu ser jag fram mot våren!

Kram till er alla!

På kortet - Marodören Amos.