Ja, jag tänker också på dig, Kerstin, och hoppas att du har det bättre. Att du inte har ont, att du hinner med i svängarna och att du har återfått lite känslor. Att det inte känns så tomt och att du får känna kärlek och glädje trots det jobbiga. Och hoppas givetvis att du inte har det så jobbigt längre och att du finge må bra på alla sätt och vis!

Det är du värd! Kram! ❤️🤗🌺

Tack snälla du det värmer.

Har varit hos läkaren idag och hade jag inte haft så jäkla  ont och morfintabletterna nästan var slut så hade jag nog ringt återbud denna gång också. Hopplös patient! Fast de känner mig efter dessa tre år och ringer och jagar mig när de tycker att jag blir för bedrövlig.

Jag är inte mycket för att klaga, för det gör ju inte saken bättre, men den här förbaskade smärtan är mer än vad jag står ut med.

Jo det har hänt en del på cancerfronten. Va? Vilken cancer?  Aha, den som metafånerna härjar runt med. Jag får erkänna att de blivit mycket skickliga och överlistar allt vad cytostatika heter. De hittar hela tiden nya gömställen och finns numera lite överallt.

Lungcancern har ökat och skelettcancern har väldigt bråttom. Till vad vet jag inte, men jag vet att cancern har mig i ett bra grepp nu och min levnadstid har kortats ner betydlig. Månader, kanske några år. Jag kan ju inte skriva "om jag har tur", för det känns som jag bara sitter och väntar på att dö. Men krasst uttryckt så är det ju så.

Ja, det har hänt så mycket det sista. Det är bara tre veckor sedan Kenneth dog och begravningen var förra onsdagen.

Men under den tiden har jag åkt akut in pga jävulusiska (oj, nu svor jag igen) smärtor. Så numera är jag helt inskriven på kirurgen i Lidköping. Jag behöver m.a.o. inte gå via vårdcentralen eller akuten utan bara ringa så tar de emot mig.

På dessa tre veckor har morfindosen dubblerats två gånger, men tar bara de allra värsta smärttopparna. Men det känns ändå rätt ok att bli av med det värsta. Tydligen så trycker cancertumörerna på nerver och den smärtan är tydligen svår att råda bot på.

Idag var jag duktig och infann mig hos läkaren på onkologin och blev samtidigt inskriven på palliativa vården, där de är experter på smärtlindring. Jösses! Folk tror att jag ska ramla ihop och dö "ögonablickligen" när man nämner ordet palliativ vård.

Som vanligt så lyssnade jag bara halvhjärtat på läkaren. Men jag börjar på en ny cytostatikakur på måndag. Åh, vad jag är trött på det!! Sedan ska jag till sjukhustandläkaren 3/6 för att få ordning på tänderna där jag har en infektion. Varför? Jo, de ska tydligen "gå in" och förstärka skelettet och de kan inte operera om jag har en infektion i kroppen.

Det här låter totalt livsfarligt, men det verkar som jag är mycket, mycket sjukare än vad jag vill få in i huvudet.

Samtidigt undrar jag om det verkligen är värt det. Förlänga livet? Äsch, jag har inget liv längre för jag orkar inget, så det känns lite onödigt.

Nä, slutar här för annars så blir det för långt! Så nu ska jag slå mig ner framför tv:n en stund och tänka lite.

För idag är det tre år sedan Staffan dog.

Hm…det är jag som är sjuk men det är mina kära som dör. Livet är allt bra underligt.

Kram till er alla!

http://www.youtube.com/watch?v=vxFL-lf8XDw&feature=share

Ja, livet är både underligt och stundom orättvist.

Det västa med denna sjukdom är ju inte bara sjukdomen i sig utan att man ska ha så förbannat ont känns ju som en extra tyngd.

Hoppas verkligen att du kan få bukt med smärtorna.

Jag följer din historia Kerstin (och de andras) och mina tårar stiger i ögonen men mina tårar hjälper varken dig eller de andra, så jag måste sluta med det!

Kram till dig och alla de andra här inne!🤗🌺🌺🌺

Kerstinjo, inga ord kan egentligen hjälpa men jag kikar in här lite nu och då för att se hur du har det. Att läsa om din smärta eller rättare sagt pärlbandet av smärtor är sorglig läsning och jag förstår att du har det jobbigt med både sjukdomen och att din älskade rycktes bort. Varför ska du drabbas så hårt? Jag skickar dig en stor kram, en bamsekram till dig 🤗🌺