Vilken fruktansvärt jobbig situation. Jag kan inte ens sätta mig i hur det måste kännas för dig och din familj 😕

Däremot vet jag att alla hanterar livskriser olika, vissa drunknar i dem, andra förskjuter dem och låtsas som ingenting och somliga tar allt på sina axlar och försöker vara starka.

Det är väldigt starkt av er att försöka hantera vardagen, trotts kaoset som pågår. Jag kan bara försöka tänka mig att det måste vara väldigt förvirrande och otroligt jobbigt för henne och det är så fint och starkt av dig att ge henne de stöd hon behöver, och samtidigt försöka finnas till för dina barn. 

Har du tänkt på att gå och prata med någon?

Tack. Ja, både jag och min hustru har fått kontakt med en kurator på sjukhuset. Jag har fått god kontakt med henne och kommer nog besöka henne under hela denna resa. Min hustru är mer avvaktande och tycker inte att den typen av samtal ger så mycket i nuläget, men för mig är det ytterst skönt att få en rationell, analytisk diskussionspartner i hela kaoset. Som man är man hemskt fokuserad på att hjälpa till, att fixa och ordna, men här måste jag inse att jag på det hela taget är ganska maktlös, och bara kan hjälpa i det lilla, vilket i sig är jobbigt.  

Barnen försöker vi hantera så gott vi kan, den större, han är smart och förstår nog vart det är på väg, men är också en trulig, tillknäppt tonåring som inte visar hur han mår. Dottern är både värre och bättre, hon är öppen med vad hon tycker och känner, men oj vad det gör ont när hon oroligt men kontrollerat undrar om mamma skall dö.

När jag blev sjuk så var jag så evigt tacksam över att vår son var vuxen så jag kan förstå att det är extrajobbigt med barn med i bilden.

Det låter bra att du har fått kontakt med kurator och det viktigaste är väl att var och en får välja hur man hanterar situationen.

Att vara närstående kan nog ofta vara väl så jobbigt som att vara sjuk. Jag gissar att en form av hjälplöshet infinner sig.

Du får skriva av dig härinne också. Det kan vara skönt att lufta sina känslor i skrift också.

Min far dog inte i cancer. Men jag skrev en dikt till honom som uttryckte som jag kände då. Jag läste den på hans begravning.

Där i vattnet under bron

Du och jag är vi för oss
likt solen och dess strålar
Ingenting kan nånsin skilja oss
likt stacken sina nålar

Du och jag har kommit hit
på stigar har vi färdats
Vägskäl har vi stannat vid
gjort ett val och härdats

Du och jag har kommit långt
tillsammans här i livet
Det är nu dags för en av oss
att ta det sista klivet

Du och jag följs ej längre åt
i en och samma dimension
Men vi kommer att mötas igen
där i vattnet under bron

Du och jag är oss alltid när
fast ändå så långt borta
Banden som vi har mellan varann
är världens allraste korta

Du och jag har mången väg
som är för oss gemensam
Men vägen som jag tar inatt
den måste jag ta ensam

Höstlegenden - 100322

Jag har gått vidare på det sättet att jag har fortsatt haft min far hos mig efter han har gått bort. Jag har "frågat" honom vad han skulle ha gjort, jag har haft honom med mig i tankarna och i sinnet vad jag än har företagit mig. Då har inte bortgången blivit så plötslig, utan man har lärt sig leva med det faktum att han nu är på andra sidan. Han har funnits med som ett samtalsämne. Det kan göra det lättare för barnen också. Än detta tysta abrupta avslut.

Jag förstår den smärta du känner. Den förtvivlade separationsångesten som ligger på lut. Inte "om", men "när"! 

Jag har ett sätt att bearbeta och det är att skriva och att läsa.

Men vi är alla olika och hur man sörjer Efteråt är så olika, hur man går vidare. Kanske ska du redan nu ta upp kontakten lite mer med en vän eller släkting som du känner förtroende för.

Och som man känner såhär Efteråt. Sorgen går aldrig över. Men man hittar små knep och lär sig leva med den. På något sätt så överlever man. 

Sorgen har ju olika stadier som man tar sig igenom. Tror de är 4. http://www.vimil.se/Om-sorg/Sorgens-olika-faser/

Den här dikten skrev jag tre år efter pappa gått bort.

En vinternatt

I en vinternatt så kall,
långt ifrån sommarens vågsvall,
minnen från en fjärran höst
och ekot från din varma röst.

Sitter här i min ensamhet,
tänker att jag inte vet,
kämpar mot en själslig intrig
och utövar ett inre hjälplöst krig.

Avståndet mellan oss ökar,
minnena du lämnade spökar,
jag mig själv kommer på
och misstaget; du går inte att nå.

Om tre dygn samma tid,
två år sen du just fått frid,
minns jag satt hos dig då
och klockan hade just slutat att gå.

Kände mig så övergiven,
saknade också direktiven,
önskade att det fanns svar
och manual för dem som blivit kvar.

Ville skrika; stanna tiden,
far förlorade just sista striden,
det var så det kändes hos mig
och inte bara som en liten grej.

Förstod inte hur allmänheten,
kunde fortsätta trots nyheten,
idag känns allt som förr
och om jag knackar öppnar du din dörr.

Ofattbart är det som hänt,
trots dödsannons och allt på pränt,
svårt att förstå självklarheten som löd
och ta till sig; Min Pappa är Död!

JcE - 130124

Styrkekramar till dig!

Maria, ja, hjälplöshet är en väldigt bra beskrivning. 

Man vill kunna hjälpa, stödja och ge hopp, men det är svårt. Min hustru har hittills framstått som väldigt rationell, och tagit ett nästan overkligt analytiskt förhållningssätt till alltihopa. Detta har dock börjat krackelera, det kommer tillfällen då hon inte kan hålla fasaden uppe, och det är nog bra, jag tror hon behöver bottna litet känslomässigt för att kunna se framåt mot behandlingar, framgångar, bakslag och vad som än kommer, men dessa tillfällen öppnar ju också upp min egen ångest, och ja, hjälplöshet. 

Det är en så fruktansvärd tanke att hon kommer att försvinna, att jag och barnen troligen inte kommer få en obestämd mängd tid med henne (vilken lyx det varit, som man inte tog vara på). Det är också en fruktansvärd tanke att framtiden kommer vara fylld av smärta, ångest och oro, både hennes, min, våra barns och hela vår nära omgivning, även om det självklart kommer finnas närhet, kärlek och tillförsikt. 

Hittills har jag lyckats hålla undan detta ganska bra, och fungerat nästan som vanligt i vardagen, men jag börjar nog inse att det bara varit en initial chockreaktion. Det börjar sjunka in att det är på riktigt, det är inget misstag, ingen dröm, ingen film, det händer verkligen oss, nu, och jag vet inte hur jag skall klara av att hantera henne, barnen och mig själv. Jag mår illa av att ens tillåta mig formulera det här. 

Samtidigt skäms jag över att ens ha dessa tankar. Det är inte jag som är sjuk, hon är inte borta ännu och jag borde bara se framtiden an med tillförsikt, hopp och ett positivt sinne, borde hoppas på mer tid, nya supermediciner och aldrig se ett slut, för hennes skull, men det är tungt. Det är tungt att hela tiden ha två perspektiv, ett här och nu, där vi finns och jag stöttar och hjälper, samt ett längre, mörkare, där det bara är jag, barnen och en stor Sorg kvar, när det än kommer.

Jag har jobbat i vården i större delen av mitt liv och minns mitt första dödsfall jag var med om.

Det var en yngre man med två söner som förlorade sin fru i bröstcancer.

Han och jag pratade mycket. Det var på den tiden det fanns rökrum 😉 Jag minns att mitt i all Sorg så kände han en tacksamhet över att döden kommit på detta sätt för han och hans fru hade pratat igenom allt. Det fanns inget osagt. De hade planerat för barnen och fått mycket tid med varandra och samtal.

Han jämförde med en kollega till honom som hade ett mindre gräl med sin fru en morgon och hon dog i en bilolycka på väg till sitt jobb.

Det var hans tröst mitt i allt elände. Att hans fru dog så älskad som möjligt.

Jag tror man får hitta sin egen väg och ta dagarna som de kommer. Bryter man ihop så är det OK också. Barn förstår mer än man tror och jag tror också det är viktigt att vara öppen inför barnen med att man ibland är väldigt ledsen och orolig. Barn genomskådar en falsk fasad och kan nog lätt känna sig utanför om man försöker dölja sina känslor.

Jag hoppas att barnen också har möjlighet till samtal med kurator eller liknande.

Nu är ju din fru i allra högsta grad levande och försök så gott det går att leva här och nu. Ta vara på vardagliga småsaker. Livet behöver inga större händelser för att vara värdefullt.

Ofta så vill man skapa minnen för barnen men barn minns saker man minst anar.

Jag minns vår första utlandsresa med vår son och jag var så glad för att han skulle komma att minnas detta i framtiden. Första flygresan och allt….

Idag när vi pratar om det så har han inga större minnen när det gäller den resan men han pratar om andra småsaker som jag själv helt har glömt bort.

Som sagt…fortsätt att skriv. Det tror jag kan vara skönt. Att sätta ord på sina tankar inför helt främmande människor.

Är i samma situation som "pappa kvar" vi fick reda på det i måndags. Det känns likadant för mig, så fortsätt gärna att skriv. Det är min sambo som har fått cancer.

Har en vännina som dog för 10 år sen.  Stod henne nära.  Tror att Du skall vara den Du är. Uppträda som just Du känner. Då tror jag hon känner en trygghet. Oavsett hur Du är.

Att bara finnas. försöka orka lyssna, försöka orka att ha det vanligt. försöka orka med sinnesrörelser.

Ja du det är inte lätt. Men kanske kan vi här vara en ventil. En ventil, du kan behöva.  För att Du skall klara att vara en stöttande anhörig.

Minns hur jag försökte förklara för min vännina att även hennes man behövde få sörja. Det gjorde han i ladugården. De timmar han måste sköta om djuren. Då kunde tårarna flöda  och han kunde gå där och gråta, hoppas, ja samtidigt som han fick en viss närhet av att sköta sina djur.

Och ingen liv är det andra likt. Jag skulle vilja säga att glöm inte bort Dig själv. Genom att Du är rädd om Dig, klarar Du att stötta Din käresta

Varm kram till Er hela familjen

Tack för alla inlägg, de värmer och stöttar.  Det är ett stöd att kunna tala om detta i relativ anonymitet. Dagarna går, och det börjar sakta, sakta, sjunka in att hon är cancerpatient med obotlig cancer, och jag är nära omhändertagande. Och det är inte så kul. Den första paniken börjar lägga sig, men jag börjar känna mer och mer Sorg över hela situationen. Det känns så fruktansvärt tråkigt och tröstlöst alltihopa, det skulle vara så skönt om det bara inte var som det är, vilket såklart är tokigt att tänka. Det känns så sorgligt att det är så många saker hon inte kommer få uppleva, att barnen mister en mor alldeles för tidigt, att hennes föräldrar kommer begrava sitt eget barn, att hennes vänner för evigt kommer få ett sår i sina liv. Jag vet såklart att livet går vidare, det har en fantastisk förmåga att göra det, men det känns bara så trist att just vi hamnat här. Jag är egentligen inte arg, känner egentligen ingen orättvisa, bara en stor Sorg och hopplöshet. 

Ledsamt är också att jag och min hustru, min bästa vän, som jag alltid kunnat dela allt med, nu inte längre kan göra det. Hennes sätt att hantera, ännu så länge i alla fall, är att inte vilja tänka, veta, tala och planera. Mitt sätt att hantera är just tvärtom, för det mesta fungerar jag bra, men behöver ventilera, diskutera, förklara, stöta och blöta för att kunna hantera vardagen. Det kan jag göra här, hos kuratorn, hos vissa vänner, men inte hos min hustru. Hon vill inte det, och det respekterar jag, men är sorgligt, även det, jag tror vi kommer glida från varandra till en viss del under den här resan.

Och alla säger åt mig att ta hand om mig själv, på det att jag annars inte kan ta hand om min hustru och barnen. Jag försöker, men det är inte lätt, jag har aldrig varit speciellt duktig på att vare sig ta hand om mig själv eller ta emot hjälp, jag har alltid varit den duktiga som fixar och tar hand om, vilket jag nu fortsätter med, men jag är rädd för att jag inte skall hålla hela vägen. 

Trex, jag känner med dig och din familj.

Min pappa dog i cancer 66 år gammal, och min man fick cancer 2010 och överlevde, men vi hade några svåra år med operationer och strålning. Så jag har erfarenhet av hur det känns att vara anhörig.
Bara så att du inte blir ledsen över en lite tufft inlägg.

När min pappa var på väg att dö så pratade mamma och han om ekonomi och hur han ville ha begravningen. Min pappa sa att folk skulle samlas Efteråt på en speciell restaurang, och det skulle vara smørrebrød med  öl och snaps. Ljus klädsel. Många skratt. Inte bara sörja. 
Det hjälpte mamma massor, för när han väl dog - och när man är mitt i all Sorg och elände - så är det skönt att allt sånt är på plats. Kista blommor, kyrka, psalmer, mat, verser, annonser…
Det är en hård sak att prata om, men det kommer att hjälpa dig sen, och jag skulle tro att hon själv har önskemål om sånt.

Min man (när vi inte visste hur det skulle gå) bekymrade sig mycket över vad jag skulle göra med hans böcker. Jag undrade vad f*n han menade med det (eh…. böcker??), men för honom var små saker viktiga. Vad händer med hans prylar? Vem tar hand om han saker?

Har din fru nån önskningar om "småsaker". Fråga henne om sånt.
Fundera på hur du hade tänkt om det var du som skulle dö. Vad hade du velat att din fru frågat dig om?

Det är en hemsk situation, men att ha det praktiska på plats kan kanske hjälpa dig att gå igenom sorgen med dina barn. Och du kommer igenom den. Men det tar tid.