Naturligtvis är det så.. Det tvivlar jag inte alls på! Ger själen upp, då ger kroppen upp..

Visst är det så, som skruttis säger så ger kroppen upp när själen gor det oftast.

Precis.
Vill inte själen och kroppen…då går det inte.

Jag tror likadant. Man måste vilja bli frisk.

Det har faktiskt gjorts undersökningar på det också (för den som inte tycker att det verkar självklart ;D ) C-patienter med obehandlade depressioner klarar sig sämre.

Livsglädje och lite jävlar anamma, det är en bra sammanfattning!

Många gånger när gnistan liksom svalnar lite för det är tufft och mycket att ta in både fysiskt och psykiskt kan närstående ge ett gott stöd och hjälpa till att tända gnistan igen, det gör så mycket om man omges av positiv energi och hopp. När hoppet tas ifrån en människa ger denne oftast upp så på mitt jobb försöker vi att bibehålla hoppet så länge det bara går.

Ja, det säger alla som jobbar inom sjukvården. Anhöriga betyder nästan mer än något annat!

Håller med er. När gnistan falnar lite hos den sjuke. Då gäller det att vi anhöriga stöttar.

Vi gjorde det med pappa i början. Vi sa att han skulle ta fram den där livsgnistan och det där j*vlar anamma som han har i sej.
Och det gjorde han. Det syntes i hans ögon.

# 7 Ni kommer att behövas hela vägen, genom goda besked som dåliga, bra dagar som dåliga osv. Förhoppningsvis kan ni tillsammans vara en stark enhet som kan ge pappa det han behöver men det tror jag absolut att ni kan. Bara att du visar så mycket intresse för sjukdomen och suger åt dig all info du kan gör ju jättemycket.

Jag vill veta ALLT Mads. För att kunna stötta och hjälpa honom på bästa sätt.
Just nu står det lite still i allt. Väntar på besked denna veckan. Sedan får vi utgår från det beskedet.

# 10 Bara hojta till om jag kan hjälpa med info, har jobbat med just coloncancer/tjocktarmscancer i flera år nu.

Tack Mads. Det gör jag isåfall.Det kommer med all säkerhet att hända framöver.

Gör så

*10 Du och ni får vänja er med att allt tar tid. Man tror att allt ska rusa på i 120 men det gör inte det.. Det är faktiskt en ganska maklig lunk. En spruta då, lite cellgifter kanske i veckan, en undersökning eller 2 i månaden.. sakta mak, lungt temp, mycket tid över.. Men det behövs också..

Jag har märkt det Skruttis. Första veckan hände allt. Sedan inget efter det.
Men det ska nog vara så. När han inte är "sjukare" så tar de det nog ganska lungt i utredningen.

Det är lungt i vilket fall som helst.. Det bara rullar på. Blir faktiskt rätt råkigt ibalnd.. och långtråkigt.. Fy, vad tråkigt jag hade ibland! Urk..

Ni är inte dumma ni :) Min mamma hade cancer och hon levde med det i många år. Hon kämpade och hon hade livsgnistan, till stor del för att hon hade släkt och vänner som älskade henne. Men inte minst hade hon mig att ta hand om. När man har någon man vet behöver en, i detta fallet en dotter mellan åldrarna 7/8-12, gör man allt för att få stanna bara ett litet tag till.

Jag är ganska ung än, men är det någon som behöver prata om något cancer-relaterat eller en nära vän/släktings sjukdom i allmänhet, är det bara att tjoa till. Har mer erfarenhet i det området än många vuxna om man säger så ;)

*17 Vi är smarta gänget…

#18 Haha, så sant som det är sagt :D

Tror oxå att alla omkring den sjuka gör en del med. Genom att vara stort och starkt stöd och visa att den sjuka kan klara av det.
Att puscha på när det behövs. Att finnas till hands när den sjuka vill prata om sin sjukdom.
Det är viktigt att få den sjuka att känna sej älskad och behövd. Då tror jag att den där livsgnistan och viljan att klara av det, kommer.

Men många, många ger nog upp när de får beskedet cancer. Många blir nog så rädda och vågar kanske inte se att det kan finnas hopp.