Jag är faktiskt inte orolig alls.. Ska man oroa sig för allt som kan hända, då springer livet förbi en.

Det jag lärde mig av cancern var att livet ska man ta hand om, älska sin nästa och leva livet som man trivs.. Ta vara på nuet och se till att man trivs och mår bra med sig själv.

Så nej.. jag undersöker mig inte och oroar mig inte heller. Chansen eller risken att jag får tillbaka det är inte större nu än förr.. Jag hade bara otur den gången.

Mia!

Att din son skulle ha samma som din pappa är ganska otroligt. För en tjocktarmscancer brukar utvecklas under en ganska lång tid. Din son är väl inte så gammal eller hur?

Visst finns det vissa cancersorter som är ärftliga, bl.a. några tarmcancrar men jag tycker du ska fråga läkaren hur det är. För dom kollar säkert upp detta så du får besked.

Samtidigt som jag har full förståelse för att du blir orolig. Det blir man. Jag är likadan!

Men fråga din pappas läkare vad det är för typ han har så får du reda på hur du ska gå tillväga.

Är det en ärftlig då blir du kollad.

Sen kan man alltid söka om man själv är orolig för nåt. Det är bättre än att va orolig. Alltid bättre att veta.

Det är ju inte så att jag springer omkring och är stört orolig på det viset Åsa…Men man funderar ju ändå lite.

mongu...min son är snart 18 och har haft problem med magen lääänge. Han har stor brist på B12 som han får medecin för nu livet ut och en släng av magkatarr.
Han mår ju bättre men magen krångalr på honom till och från.

Jag ska fråga pappa vid tillfälle vad för slags cancer läkaren säger att det är och om det är ärftligt.

Jag känner definitivt igen det där med oron. Fast i min släkt dör gamlingarna av stroke, så det är vad jag försöker förebygga med riktig kost och motion.

Jag går inte omkring och är orolig för vare sig det ena eller det andra, det har jag kommit över. Men jag tänker som sagt på vilka riskfaktorer som finns, och vilka möjligheter man har att förebygga sjukdom.

Jag tror också att du kommer att oroa dig mindre när det gått en tid, Mia, och du har fått smälta en del!

Det är nog så Lena att man måste smälta allt detta innan man kan se riktigt klart igen.

Man kan ju förebygga riskerns som du säger och ta hand om sin kropp bättre än vad man gör idag.

Hur har det gått så här långt, Mia? Känner du fortfarande samma oro?

Hej Lena.

Det känns mycket bättre nu. Pappa har fått två behandlingar och känner sej liten aning piggare.
Han ska upp till Linköping på onsdag och röntga och se om behandligen hjälpt.

Så det känns bättre nu.

Skönt att höra!