Jag tror det är så individuellt från person till person hurdant man reagerar Efteråt.
Själv tror jag att jag skulle vara jublande glad att vara frisk igen.
Och slippa behandlingarna.

Kan nedstämdheten bero på medicinen? Nån slags biverkning?

Det är ju en väldigt stor grej att drabbas av cancer och livet kan förändras väldigt mycket för många, jobbet kanske försvinner, vänner försvinner likaså familjemedlemmar. Tyvärr är det inte för alla självklart att stanna vid ens sida när någonting händer. Sen beroende på vad man får uppleva i sin sjukdom kan det ju bli lätt att tappa bort sig själv och sin identitet och bara bli en cancersjuk människa, det om något kan ju skapa depression kan jag tänka. Så hur glad man än kanske är för att vara frisk så kanske man ändå inte direkt kan släppa allt man genomgått. Sen är det ju många som får återfall av sin sjukdom och komplikationer på vägen som tar kraft och energi.

Jag tror det är som Mads säger. Oron kan finnas kvar även efter att man är frisk. Det kan finnas återfallsrisk, man kan ha förlorat en eller annan vän, och framför allt har man drabbats av livets skörhet. För att inte tala om skilsmässorisken vid svår sjukdom! 

Hur länge biverkningar kan sitta i vet jag inte. Själv har jag fått mycket sämre minne efter kemon. Men jag kanske borde anta att det är åldern i stället?  

Själv var jag verkligen jublande glad när allt var över "på riktigt", dvs när jag började jobba 100% igen. Då firade jag med mina vänner!