Det är mycket!
När man har cancer så blir det mycket behandlingar, mycket prover. Ja mycket av allting.
Det kan kännas som om det aldrig tar slut. Hopplösheten kan säkert infinna sej vid dessa tillfällen då det är som jobbigast.
Att det aldrig får vara lungt.
Att slippa dessa prover, röntgen och allt som det innehåller.
Min pappa känner ibland att det är jobbigt med allt. Att det är för mycket.
Men då gäller det att peppa honom. Så han orkar igenom allt.
Har ni känt så här ni som har drabbats av cancer?
Och vad gör ni då?
Jag kommer att tänka på en så liten sak som en persons personnummer. Jag vet inte hur många gånger man frågat samma patient som deras personnummer, för att behandlingen ska bli rätt, proverna, medicinerna, undersökningarna, blod om det ska få det osv. Många gånger inledde jag med att säga att jag vet hur trött du är på att upprepa ditt personnr men för din skulle måste jag be dig igen..Det är ju för patientsäkerhet men inte mer roligt för det för patienterna att upprepa tusentals gånger tänker jag..
Amor Vincit Omnia
Ja Mads. Pappa sa det med om personnumret. Hahaha. Han vet inte hur många gånger han fått rabbla upp det.
#1 Gulligt av dig att börja med att förklara att det är för patientens skull!
Jag kommer ihåg att det var ett evinnerligt rabblande.
#0 Ett "tips" kanske jag har! Vardagssaker betydde väldigt mycket för mig. Allt som gjorde att livet verkade fortsätta. Fester, julbord, middag hos kompisarna, utflykt i det gröna….
Jag uppskattade sånt mer än nånsin bara för att resten av livet var så konstigt.
Mvh Lena
Sajtvärd på Cancer iFokus
Ja Lena. Vi fortsätter med allt som vanligt.
Livet måste ju ändå rulla på och jag tror det är den bästa medicinen.
Pappa är ute och provskjuter sin bössa nu inför älgjakten.
Bara det är en sak som är viktig. Att fortsätta med det han älskar.
Det är nog det som gör att han orkar med allt sen.
Att vardagen och fritiden rullar på som vanligt och han ser en mening med livet även att han har cancer.