Hej Karen, och välkommen hit!

Det låter som du ska igenom samma resa som jag var igenom för några år sen. Om man nu kan säga "samma", alla reagerar så olika, både mentalt och fysiskt.

När jag var nyopererad (också höger bröst) tog jag väldigt god hand om mig. Jag var sjukskriven förstås, och kände mig väldigt skör och ensam. Så jag unnade mig ganska mycket. På mornarna brukade jag packa en matsäck och bege mig ner till sjön, och sitta och äta frukost med utsikt över vattnet.

Det låter kanske onödigt lyxigt, men jag tror mitt sätt att vara snäll mot mig själv hjälpte mig mycket!

Jag har samlat goda råd inför kemoterapi i en artikel. Du kommer säkert att få samma råd av din onkologsjuksköterska när det är dags.

Du ska se att allt går bra, Karen!

Tack Lena,

(och da borjade jag ju grina igen forstas!!)

Vad harligt det later att ga ned till sjon!! Tyvarr bor jag mitt inne i England sa det narmsta vatten ar val ankdammen nere i parken!!  Far fundera ut ''min'' grej.

Tur att min man var med till doktorn, for just nu gar jag och undrar om jag faktiskt var dar forra veckan hos dr, och sa han vad han sa??!!! Konstigt alltihop.

Jag har manga underbara vanner, men senaste veckan har det kants som om jag gar runt och trostar alla for att jag har fatt cancer!!! Konstigt det ocksa.

jag kommer nog att skriva mer har, vilken tur jag hittade hit.

…undrar om jag faktiskt var dar forra veckan hos dr, och sa han vad han sa?

Jag känner igen mig i det du skriver. Både det där att man inte riktigt fattar vad som händer, och att man får trösta alla runt omkring en.

Till och med barn säger så, att de inte gråter så mycket, för de måste trösta mamma och pappa…

Men jag lärde mig en sak under sjukdomstiden. De flesta blir glada när man ber om hjälp! Det är en stor lättnad att få hjälpa någon som är sjuk. Då känner man sig delaktig, och det är väldigt välgörande.

Jag känner varken dig eller dina vänner, Karen, men jag vågar lova att de blir glada om du ibland ber dem om någon tjänst.

Det är också ett sätt att trösta anhöriga!