Ser ut som att jag blir först ut!

När min mamma fick cancer blev jag väldigt chockad. Och rädd! Det blir man ju. Nu visste hon redan tidigt att det inte såg så farligt ut, men man är ändå rädd när någon får cancer, för man vet att det finns risk för återfall. (Spoiler alert: min mamma har varit frisk från cancer i mer än 10 år nu.)

Jag tror att man som anhörig reagerar nästan likadant när någon man står nära får en dödlig sjukdom som när någon faktiskt dör. Man tappar något av sin grundtrygghet, på gott och ont. På ont för att det är förvirrande och smärtsamt. På gott för att man lär sig att uppskatta det man har och ta hand om dem man älskar.

När andra anhöriga till mig drabbats av sjukdom har jag varit bättre förberedd. Så det var nog min mammas cancer som förändrade min inställning mest.

När jag själv fick cancer genomgick jag en total personlighetsförändring. Antagligen beroende på insikten i min egen dödlighet (som jag trodde jag var så medveten om redan innan). Jag insåg att döden, när den kommer, inte kommer på mina villkor. Det enda jag kan förändra är livet, just nu.

Jag har hört det från flera andra som överlevt svåra sjukdomar. Nästan alla säger att innan sjukdomen levde de ett ensidigt liv. Efteråt utvecklar man sina latenta sidor. I mitt fallt är det mest min extraverta sida som har vunnit på cancern. Så jag partar mer nu än jag gjorde innan!  

Oavsett personlighetsförändringar och nya sätt att se på livet, så är man trots allt fortfarande samma människa. Det kan bli nya bitar för omgivningen att bekanta sig med. Enligt min erfarenhet slutar det med fler vinster än förluster både för en själv och för anhöriga.

Till en början alla är olika =) tur är väl det.

Jag såg till att ta vara på tillfällen att ha roligt istället för saker som jag inte tyckte var lika viktiga. Exempel jag åkte inlines runt i soliga Linköping istället för att plugga makroekonomitenta. Exempel två jag tog en spontansemester till usa över påsk och råkade bli kvar där i 6 veckor….kuggade en annan tenta.

Sen blev jag less på saker som var eviga repriser, vilket i mitt fall var studentfesterna med samma klick vänner, så jag "bröt" mig loss och skaffade nya vänner som gjorde att det blev mer intressant att träffas.

Tidigare stora problem blir relativt små när man sätter det i relation till döden/hälsan.

En sak som jag har kommit fram till är att visst är vänner och familj bra att ha, men den enda man har egentligen är sig själv. Det viktigaste för mig oavsett allt annat är att jag är nöjd med den jag är och mina val. Men visst är det en trygghet att ha familjen och vänner när man känner att det hjälper. Dock för egen del så vet jag att jag har överlevt tack vare min udda personlighet.

Några av mina motton som funger för mig =)

Saker och ting blir till vad man gör det.

"Ignorance is bliss"      från Matrixfilmen

Allting löser sig, kanske inte på bästa sätt men det löser sig.

Ingen mår bra av att måla fan på väggen, därför fungerar det för mig att inte bry mig så mycket om att jag har cancer. nackdelen med min nonchalans är att jag inte slipper diska trots att jag har cancer =((   *skratt*  Min tjej säger helt sonika du har ju bara cancer =/  *skratt*

Kan ju nämna att jag har haft cancer nu i typ 13 år och tagit cellgifter typ 7-8 år en gång i månaden).

Lev väl!