Jag har en släkting med bröstcancer som valde mastektomi hellre än mediciner och strålning.

Hon använder en del naturmediciner (som hon försökte få mig att använda också ) och äter allt som någon säger är nyttigt.

Och det verkar gå bra för henne. Hon tog till sig mycket av läkarens råd, men sen valde hon sin egen väg.

För min del, så tycker jag det känns bra att komplettera alla mediciner med de kostråd jag fått och hittat på olika ställen. Jag inbillar mig att det betyder mycket för tillfrisknandet att man själv "hjälper till" för att bli frisk.

Och där tycker jag vården har en del att lära.

Det är lätt att man blir ett offer när man blir patient. Det är läkare och sjuksköterskor och undersköterskor som tar hand om din kropp, inte du. De vet mycket bättre vad som händer med din kropp, hur mycket du än frågar.

Och när man tappar den kontrollen över sin egen kropp tror jag inte man mår bra.

Den som själv får ta del i boten genom att motionera, genom att äta bra mat, genom…. vad det nu kan vara, den tror jag blir frisk fortare och mår psykiskt bättre genom hela resan.

Jag har bara haft en patient som valde bort behandling då det skulle innebära att hon skulle få ta bort sitt barn hon då var gravid med. Hon dog och lämnade bebis på ett par månader, make och en dotter på 3 år efter sig…Men tror säkert att det finns de som finner en bra väg utan ren meicinsk behandling. Beror nog mycket på vilken typ av cancer, hur långt gången osv.

Arma familj… Varje val för den kvinnan måste ha känts både rätt och fel. Hur väljer man då?

Inser att jag lämnade frågan i #1, det var inte meningen. Det går nog att hitta alternativa vägar, men med tanke på de framsteg forskningen gör så har jag stort förtroende för de behandlingar men erbjuds.

Jag har varit med om en och annan som avböjt behandling då chansen att bli frisk varit så liten att de inte känt det som lönt. De har istället valt att försöka ha en sista bra tid hemma istället för på sjukhus.

#4 Det kan nog vara ett klokt val. Jag läste en blogg på den här sidan om en man som fick cancer. Hans fru, som skrev bloggen, verkade arg på den information de fick, från läkare som räknade lyckad behandling i längre tid och inte i bättre livskvalitet.

En skolkamrat till mig valde att inte ta emot behandling. Hon hade en kraftig elakartad hjärntumör som spridit sig ner i ryggraden. Hon valde även att inte berätta om sin sjukdom för någon utomstående, och on visade aldrig de enorma smärtor hon hade. Man visste bara att hon var hemma ibland med huvudvärk sades det.

En operation och behandling för henne skulle i bästa fall innebära att leva som ett kolli resten av livet, så hon valde att leva som vanligt, helt normalt utan att berätta, och sen kämpade hon in i det sista.

Hennes högsta dröm var att få stå på scen, och det sista hon orkade med var att spela teater, i 2 veckor körde vi våran långa föreställning, 17 föreställningar på över två timmar styck. Vi spelade barn som inte passade in i samhället, hon spelade en tjej som hamnat snett och som önskade att hon var stark och vågade ta plats… Efter sista föreställningen kollapsade hon. Kort därefter fanns hon inte mer. Chocken var enorm, och hålet efter henne ännu större.

Vilken tuff tjej! Jag är imponerad av hennes livsmod. Och jag förstår så väl hennes beslut att inte berätta. Det är lätt att bli stackrad av omgivningen, och svårare att bli sedd som sig själv för den som kämpar mot klockan. På det sättet var det ett enormt klokt beslut. 

Jag förstår att chocken var stor för dig och alla omkring henne. Ju större levnadsglädje någon har, desto större blir saknaden. 

Jag beklagar sorgen.

#7 Vi förstod allihopa varför hon valde att inte berätta om sin börda, och vi tycker också att hon gjorde rätt. På såg vi henne för den vackra människa hon var, vi såg aldrig henne som en sjuk döende person.

Chocken var tuff, men tänker man på alternativet med lång olidlig väntan på att hon skulle dö så var detta det bästa.

Hon var verkligen jättestark.

Mitt ex har precis fått reda på att han har canser i luftstrupen. Han vill inte ta emot behandling.

Hoppas att han kommer på bättre tankar när han pratat mer med läkarna.

Han säger att han tycker det är lönlöst ifall det spridit sig så pass att han iaf inte klarar sig. Utan bara förlänger lidandet.

Jag hoppas att det inte spridit sig så pass att det inte går att göra något.

Han har valt att inte berätta för fler än mig och hans nuvarande tjej. Pga att han vet att folk kommer att försöka övertala honom om vad som är bäst.

Vi får veta i morgon när han pratat med läkaren om hur illa det är.

Han fick åka akut in i natt då levervärderna var så pass dåliga att han höll på att dö.

liwa….Stackars han och dej.
Hoppas verkligen att det inte är för sent att göra nåt…

Kram till er.

Tack Mia

ja jag hoppas att det går bra. Bara att vänta och se.