På Cancerfonden skriver de att nervsmärtor kan uppstå om en tumör klämmer på nerven. Smärtan behöver inte kännas där nerven är i kläm.

Nervsmärtor kan behandlas med vissa läkemedel mot depression eller epilepsi. På en annan sida läste jag också att man kan få kortison mot nervsmärta.

Det står förresten också att en smärtspecialist bör kopplas in eftersom nervsmärtor är svåra att diagnosticera och behandla. Din pappa måste ha träffat en specialist redan?

Hej Lena.

Jag tror inte pappa träffat nån specialist på nervsmärtor.
Nu ikväll så pratade jag med han en stund och han är liggandes. Är han uppe kan han knappt andas…

Jag fattar ingenting….

Det måste vara frustrerande. I och med att du och din syster är så uteslutna från allt kan ni inte göra något heller. Fråga om de träffat en smärtspecialist. Annars får de väl be om det själva.

En sak jag läste var att behandlingen mot nervsmärtor kan ta tid. Det kan gå veckor innan man vet om medicinen ger resultat.

Kram, Mia!

Nu ska pappa på samtal hos läkaren på onsdag. Jag och min syster har frågat om vi kan få närvara vid detta. Men det verkar som om vi inte får detta.

Min syster ringde in till den avdelningen han brukar ligga på och frågade om hur vi ska gå tillväga eftersom vi inte får reda på nånting.
Systern där tyckte det lät konstigt att vi inte fått vara med på ett enda möte men hon kunde tyvärr inte göra nåt åt det. Och det räknade vi ju inte med heller.

Men får vi nu inte vara med på mötet på onsdag så kommer syster och jag att begära ett samtal med läkare själva. Vi måste få reda på hur det ligger till med vår pappa.

Lycka till!

Styrkekram!

Jag hade nervsmärtor som gjorde mig mer eller mindre rullstotlsbunden tills jag fick bli inlaggd ett par veckor på en smärtavdelning av något slag. Vi började med värktabletter av ganska mild grad för att smått stegra under en längre tid. Jag hamnade slutligen på väldigt höga doser men det tog tid att hitta vart balansen var och vänja kroppen.

Tycker din pappa ska gå på smärtutredning och iaf minst få recept på lite sköna tabletter på onsdag.

Den du ska prata med om att få följa med är din pappa, ger han inte sitt godkännande så SKA det vara fullkomligt omöjligt för er att få information som rör er pappa från sjukvården. Sekretessen bör respekteras och konstigt vore annars tycker jag.

Jag tycker att det är skittrist att ta med mig anhöriga till samtalen för de överreagerar och helt plötsligt är jag den som måste vara stark för de anhöriga bryter ihop. Även om de inget säger så är det så med familj att man ser på dom hur världen rycks under från deras fötter.

Mina förslagsalternativ är:

1-Ni får vara med för er far och ni följer med inga problem ni kan ställa frågor mm

2-Som 1 men ni lovar din far att inte ställa frågor bara lyssna.

3-Ni kommer överens med er far om att han ger doktorn tillstånd (bäst skriftligt) att ni får full insyn. MEn ni följer inte med på hans egna möten. Utan ni får egen tid då ni blir informerade och kan ställa frågor.

4-Ni överlämnar en skriven lista till er far som han sedan ger sin läkare med frågor, på så vis kan han "censurera"/godkänna frågor hur han så vill.

5-Ni bokar någon form av kurator att samtala med och prata av er med om inget annat funkar.

Din pappa är ytterst den som bestämmer och ibland är man mer eller mindre rationell när man är mitt uppe i det hela. För mig verkar det rätt tydligt att han inte har någon önskan att dela med sig av sin sjukdomsresa på sjukhuset. För isf hade ni fått vara med från början, jag utgår också att ni pratar fullkomligt öppet Om Cancer och er vilja att få vara med på möten mm mm  direkt till honom.

Oavsett hur det går så hoppas jag att din pappa blir smärtfri asap och att han tycker det är ok att ni följer med.

Lycka till

Pappa har nu fått kortison och han mår mycket bättre:-)
Så nu till nästa vecka ska de starta cellgiftsbehandlingen igen.
de ska pröva det japanska…kommer inte ihåg vad det heter. Men det ska iallafall vara snällare mot kroppen.

Glad för pappas skull nu att han fått hjälp….han ska ut i skogen i eftermiddag och sätta sej på ett pass på jakten, sa han. Och det är han VÄL UNNAT!!

Puh! Det var på tiden.