Naturligtvis, det har jag i alla fall. Antagligen alla anhöriga, om man inte helt förtränger ilskan.  Och det är knappast nyttigt.

Jag kan bli jättearg när min far pratar om att han ska dö, som om det är givet att han kommer att dö först. Det är ett skuldbeläggande av den som förutsätts överleva. Och vi vet dessutom ingenting om vår livstid. Det finns liksom ingen given ordning.

Kanske är det också så att den som är sjuk är arg på dem som är friska? Lika tabubelagt i så fall, och lika orättvist som att bli arg på den som är sjuk.  "Varför just jag?" måste vara en vanlig fråga för alla berörda.

Jag vet inte vad man gör åt det. Om man måste göra något? Eftersom ilska är en så vanlig reaktion antar jag att den fyller en funktion. Kanske orkar man lite mer om man blir arg?

Jag tor det gäller alla. Utan att veta. Eftersom min närmaste familj klarat sig. Men  fina vänners familjer har jag varit ventil åt. Och jag tror inte det finns någon som inte går igenom alla känslor man kan.

SJälv har jag i min ensamhet  skällt ut mina vänninor att de har mage att ha cancer att de har mage att bli sjuka Det borde ju tänka på sin familj och oss andra som tycker så mycket om dem.

Jag var på en föreläsning för Psykoterapeut o Diakon Lennart Björklund.

Han förläste  om Sorg hur olika man sörjer.Inte bara Sorg vid dödsfall, nej Sorg vid skillsmässa, Sorg för att barnen flyttar hemifrån, Sorg för att man blir gammal.

Den föreläsning vill jag inte vara utan. Kan inte nog tala om vad den betytt för mig  när de närmaste drabbats.

Hoppas Du har någon ventil Du också att få prata med en person som kanske bara lyssnar.

Kram