Hej ima123 !

Det är nu ett år sen vi fick beskedet att min sambo har cancer. Det tog oss som för er givetvis hårt. Det kommer kanske ta ett tag innan ni får veta vilken sort det handlar om det gjorde det även för oss. Min sambo har lymfom och har fått tidsbegränsad livstid. Hur man orkar finnas där som anhörig / närstående gör man på något klurigt vis automatikt pga all den innerliga kärlek man har till den som blivit sjuk. Det är så klart en mycket känslosam tid ni har framför er nu men det är mycket viktigt att ni inte så att säga stänger in allt inom er. Ni måste verkligen fråga ut om precis allt ni undrar om till eran läkare. Du har även rätt att träffa en läkare ensam om du vill tala om något till denne utan din sambo. Glöm inte heller nu bort varandra. Håller gärna kontakt med dig vi sitter ju i samma båt.

Hej!

Tack för svaret, men det är det som är så svårt, att prata om det. Han stänger det inom sig och pratar bara om praktiska saker som om det redan är för sent.

min sambo gör det samma. han är ledsen inom sig varje dag. jag förstår exakt vad du genomgår jag gör det samma. det som jag har gjort är att jag försökt få med honom ut på saker som han tycker är roligt som tex att fiska för då slappnar han av på ett annat sätt. att han vill fly är naturligt och det kommer ta tid innan han öppnar sig och jag tycker du ska tala om för honom att det är inte bara han personligen som har drabbats av sjukdomen utan det är NI då ni lever tillsammans…..

Ja, men det kommer ju senare..att göra nåt tillsammans, just nu är allt så nytt och omtumlande för alla, man vet inte hur man ska orka just nu innan man vet prognos och vad som kommer att hända, vilken behandling han får osv. Jag tycker tiden står still. Men det är verkligen skönt att prata med nån som vet hur det är, inte nån som bara tror om du förstår vad jag menar. Kan man bara prata öppet här eller kan man maila till just dig?

självklart kan du mejla till mig personligen om du vill det. du kan även tala öppet här på tråden. oavsett vad du skriver om finns det ingen om kan koppla det till just dej. jag tycker det samma att jag äntligen funnit någon som vet vad man talar om även om våra män inte har samma typ av cancer så är det iaf samma process att genomgå. vi sökte hjälp till sjukvården ca 1 dec förra året på vc för han hade fått så nedsatt styrka i sina händer. orkade knappt knö ihop en mjölk kartong o vi trode det kunde vara borelia då han hade haft en del fästingar under sommaren men då sa dom på vc att de trode det va cancer men skulle återkomma med besked. 3 veckor senare så kom det fruktade svaret. Antar ni befinner er mitt emellan där. att få veta om det är eller inte är och om det är så vad är det……önskar det finns något jag kan göra. vi fick ju också besked ca samma period som er. runt alla dessa helger så det känns som om allt tar 1000 dagar längre.

Jag tror att olika människor behöver olika mycket tid att bearbeta ett besked om svår sjukdom. Jag vägrade reflektera över min leukemi i flera månader. Jag bara accepterade att jag var isolerad på sjukhuset och jag tänkte inte, utan bara stängde av. Jag tog inte i alla brochyrer som läkarna gav mig, de bara låg där. Så småningom började jag bearbeta, det är ju en sorgeprocess, så det tar tid. Det tar fortfarande tid. Och under hela min sjukdomsperiod har min familj funnits där, det är det som är viktigast. Bara att de har varit i min närhet och hållit mig sällskap på sjukhuset och tröstat när jag behövt har betytt allt. Att prata och bearbeta kom sent för mig. Och i mitt fall har de samtal som handlat om helt andra saker än min diagnos också varit guld värda. Kom ihåg att inte låta hela livet snurra runt sjukdomen, utan ta tillvara på vardagsögonblicken också.

Om ni skulle vilja, så finns det säkert kuratorer som är knutna till avdelningen och som är vana att hjälpa människor bearbeta just sådana här besked.

Kuratorer finns alltid självklart. men ibland är det lättare för en anhörig att tala till en annan anhörig för att kunna dela tankar med. Som min sambo…..han delar det mesta av sina tankar med mig men det är inte alla som gör det samt att det va iaf ett år sen vi fick beskedet nu. Ibland sluter sig även han helt i sig själv och då står vi som är närstående som paralyserade. vi vill så gärna förstå och veta hur det är för att kunna hjälpa till och vi vill kunna tala om saken. jag kan ibland känna mig fruktansvärt hjälplös när jag inte får någon kontakt med min sambo. exakt varför vet jag inte men så känns det i kroppen. självklart ska man inte heller kretsa allt liv om sjukdomen men som tex ima så så situatoinen väldigt påtaglig vilket jag fullkomligt förstår. Sen är det inte samma sak att gå och tala med en kurator för varken min eller min sambos del. Vi anser dom lyssnar för dom måste inte för att dom verkligen vet hur det är. Och att få tala med någon soom vet hur det är av tex egen erfarenhet i verkligheten är för mig långt mer bättre än en kurator. Hur går det för dig ima vill du ha min adress till hotmailen ?

Min sambo har inte känt nånting förrän i julhelgen då han fick magknip, och han jobbade som vanligt men en morron blev det så illa så han insåg att han måste söka hjälp och då hittade läkaren en knöl och på den vägen är det. Nu har dom tagit prover på en lymfknöl och andra prover så nu är det väl bara att vänta på besked vilken sorts cancer det är. Min sambo är en "tjurskalle" i vanliga fall och han visar samma nu, kanske positivt, men jobbigt för mig. Han måste ju få bearbeta på sitt sätt. Det är bara så svårt att stå bredvid och inte kunna göra nåt, sånt här händer ju bara andra. Det är väldigt upp och ner för mig, ibland vet jag inte vad jag ska göra. Just nu är han på sjukhuset och då får man "häva" ur sig, vill ju vara stark när han är med så gott det går.

Tack Wolfgirl men jag tror jag kan prata här, blir ju fler som ser och svarar så det är kanske bättre.

#7 Alla fungerar olika, det här är mina egna erfarenheter som jag berättar om och behöver naturligtvis inte gälla för alla.

Det är också så mycket man inte vet när man blir inkastad i vårdcirkusen för första gången. Jag tycker att det är viktigt att veta att det finns hjälp att få av kuratorer som har träffat hundratals, kanske tusentals människor som fått samma svåra besked om en cancersjukdom och som kan hjälpa till med bearbetning både för den sjuke och för dess anhöriga. Sen får man ju välja själv om man vill gå den vägen eller inte.

Hej ima. jag ser mig själv i det du skriver o det både smärtar mig och gör mig lite bra att se någon mer i samma situation som mig. förstå mig rätt. har i ett år känt mig så instängd med att jag känner som jag gör som anhörig. just att man vill vara stark tillsammans med den som är sjuk och inte var o en på varsitt håll. bättre vara starka tillsammans. jag har även varit noga med att försöka få följa med på alla läkarbesök för att på så sätt kunna ställa frågor om mina egna funderingar och för att kunna åter replikera vad en läkare  har sagt till min sambo när vi kommit till ro hemma för det är inte alltid så lätt att ta in allt där och då. det är också viktigt att du i den mån du kan försöker lägga fram till din sambo att ni är två som ska bära bördan att han blivit sjuk. det är inte enbart hans buisness då ni lever tillsammans. det blir mycket svårt för dig att förstå honom samt vara stark med honom om han inte låter dig  vara en del av det. till min sambo har jag sagt att han väljer helt själv vem han vill tala om saken med men har mer eller mindre förbjudit honom att utesluta mig. visst har han sina perioder när han är totalt nere och jag upplever det fruktansvärt. han ser sitt liv som slut och där står jag och kan egentligen bara lyssna.

Jag har aldrig riktigt varit i den sits ni sitter i, med en partner som är långvarigt sjuk. Men jag tror Wolfgirl sitter på en del av lösningen när hon säger att sambon måste förstå att ni är två som ska bära bördan.

Jag vet hur lätt det är att tiga om hur man mår för att skona familj och vänner. Och det är helt klart fel väg att gå. Ima, jag tror också att det blir lättare om din sambo tar in att när ni lever tillsammans kan han inte bära allt själv.

Lycka till!

Tack lena1971. Jag menar ju så klart inte att jag inte heller förstår de som är sjuka att dom inte vill öppna sig pga de vill inte belasta sina nära och kära. Det förstår jag fullkomligt men saken är den att det blir lättare att bära saken tillsammans. Som jag också säger till min sambo…..man älskar inte bara varandra när allt är bra och lätt utan även när det är tufft och jobbigt. DET kallar jag iaf kärlek när man kan ge av både Sorg och glädje. Sen får man inte se det som tabu att man försöker få den andra att försöka skratta och må bra trotts den är sjuk för hur det än är får man inte sluta leva pga en idiotiskt dum och illa diagnos. Vad vore livet om man levde alldeles alena på jorden……tur vi har varandra…..   ---<--<--@

Jag har läst här vad alla skrivit och nu är ju situationen annorlunda för mig då det är jag som är sjuk (förmodad godartad hjärntumör som ska opereras nu i januari)

Ärligt talat så är jag glad att det är jag som drabbats för min värsta mardröm är att någon av mina nära och kära ska bli sjuka.

Jag är en ganska glad och positiv person och öppen med att prata om hur jag känner mig. Jag försöker även att sätta mig in i min mans situation för jag tror att han är mer orolig än vad han vill ge sken av.

Vi pratar ganska mycket men samtidigt så vill jag inte att detta ska ta överhanden så att man glömmer att leva. Därför är det skönt att koppla bort det emellanåt. Det är också en slags överlevnadsinstinkt tror jag.

Sådana här saker är så otroligt svåra för vi fungerar alla så olika och när det väl drabbar en så kanske man inte alls reagerar som man trott. Det vet man aldrig innan.

Hemma har vi fått en ganska rå men hjärtlig jargong när det gäller detta och det känns befriande.

Jag blev så irriterad på min man häromdagen och skrek att "det är faktiskt jag som har en hjärntumör men det kan man verkligen inte tro så som du snackar"  Han kan ta sådant och vi kan skratta åt det.