Jag vet att mina föräldrar höll på att knäckas när jag var sjuk. Hur konstigt det änlåter så brukar allt bli mer eller mindre bli lite mer normalt efter ett tag. tankanrna och känslorna försvinner inte utan det blir en "efter chocken" tid..

Det är viktigt att man pratar om det vardagliga. Som sjuk vill man ha vardagen med alla glädjeämnen och bekymmer, det värsta som finns är att bli utelämnad från verkligheten. Så var det i alla fall för mig.. Jag hade kompisar som inte ensa talade om ifall dom var på dans, bio eller träffade någon och hade kul. De tyckte synd om mig och ville inte "tynga" ner mig ännu mer. Men det hade bara motsatt verkan, då kände jagmig verkligen utanför..

Så jag tror full och fast på att man ska ha en chocktid för att smälta allt, en normaltid för att låta varadagen ha sin gilla gång och en tid till att ordna upp saker och ting.

Det finns ju så många olika stadier man går i genom. Det märker man ju själv nu.
Och man vill ju verkligen inte bli utestängd från själva livet för att andra vill att man ska ta det lungt eller tycka att man har det jobbigt.

Man måste ju kunna göra andra saker med för att orka gå vidare.

Det är vardagen som är viktig, det får man aldrig glömma. Det invanda, det man känner igen och älskar.

Som sjuk går man igenom massor som man inte delar med sig av, det är för personligt, för intimt. Och så måste det få vara.. Det rör sig så mycket i tankeverksamheten och känslomässigt, man förrändras.

Som anhörig står man brevid och kan inte göra så mycket men det räcker faktiskt att man finns till och att man faktiskt behövs för den människa man är. En älskad..

Skruttis. Vad hade du för cancer?

Ville du att de i din omgivning skulle visa att de vart ledsna och gråta inför dej. Ville du prata med de närmsta om din sjukdom ingående?
Det är bra med tips från en som vart sjuk.

Jag hade en sort som egentligen inte finns.. Har med de kvinnliga hormonet (hcg) att göra. Värdet ska ligga på 0 och jag hade ca 400000 i värde. Det forskas men jag vet inte hur långt de har kommit faktiskt..

Jodå, de fick prata om de ville det. Dom hade ju också en massa frågor och funderingar och det kan jag förstå. Men inte vände jag mig ut och in inte.. Varför skulle jag det? Om proverna var skit en dag så talade jag inte om det, nästa dag kunde dom ju vara bättre. Jag ville inte vräka över sjukdomen till de mina, jag behöll mycket för mig själv.

Som anhörig och stå brevid, det är värre än att vara sjuk. Som sjuk är man så inne i prover, undersökningar, värden upp, värden ner, spyor, hår som trillar av och allt vad det är. Man tar en dag i taget och är glad för att man vaknar på morgonen..

Jag tror inte jag är unik på något sätt och vis utan jag tror de flesta vill att man pratar som om man hade en kraftig förkylning liksom. Hur mår du idag? Bättre? Men vad skönt, du ser lite mindre grå ut så jag tror du har sovit i natt.. Jasså, ska du röntgas i dag, fy vad jobbigt. mera cellgifter.. jaja, dom vet säkert bäst. Lite "kallprat" om du förstår..

Det är omtanken som räknas..

Ja kallprat är viktigt. Det har jag märkt med min pappa. Det gillar han. Som tur är är han faktiskt inte dålig. Bara trött.

Tror inte man ska älta hela tiden heller med de om detta. Utan kunna prata om annat. Och framför allt kunna göra annat med.

*6 Då är ni nog inne på rätt spår.. :-)

Tror också det är viktigt att kunna ta med vardagen i det hela. Men det är inte lätt.

Hur gammal är din pappa?

Jag har varit i en sån sits som du är. Min pappa var 68 år när han som alltid varit den friska. Aldrig varit på sjukhus, aldrig ätit mediciner osv.

Han fick besvär med magen. Diarre, dom hade varit utomlands och han trodde väl först att det kom därav. Men det gav sig inte utan istället blev det värre. Han sökte VC och fick ta en del blodprover.

På eftermiddan ringde läkaren och sa att pappa var tvungen att åka till sjukhuset för inläggning redan dan därpå. Hans levervärde var skyhöga.

För att göra en lång historia kort så utreddes pappa och han hade en tunntarmscancer som var hormonberoende. Den hade tyvärr spritt sig till lever och lungor.

Först behandlades han med hormonsprutor som han fick ta men det blev sen en operation där dom tog bort en stor tumör som satt på tunntarmen.

Min pappa levde en vecka efter operationen sen orkade hans hjärta inte med påfrestningen som han gick igenom utan han avled. Så det tog ungefär fyra månader efter diagnos till pappa avled.

Det var mycket tufft. Nu är det 11 år sen men ändå tåras mina ögon när jag skriver detta.

Hoppas du inte jämför detta med det som din pappa går igenom. Det är inte samma sorts cancer då pappas satt i tunntarmen och din pappas är tjocktarmscancer.

Hoppas också att du inte tar illa upp för att jag skrev detta. I så fall får du ta bort mitt inlägg.

Kram och hoppas din pappa mår bättre snart!

Mongu

mongu…Jag tar inte alls illa upp för det du skriver. Jag vill veta allt som går att veta Om Cancer. Jag vill även höra era berättelser.

Stackars din pappa och stackars er.

Min pappa är 67. Ska fylla det i september.

Pappas tumör sitter som sagt i tjocktarmen. Precis i böjen. Den går inte att ta bort då den växt in i andra vävnader. Så han har en stomi-påse nu för att tarmen ska fungera för övrigt.
Det började med att han kände sej uppblåst och fick lite värk i magen till och från i flera år. Det släppte och då var det inte mer med det.
Tills för nån månad sedan.
Han fick förstoppning och kunde inte gå på toa på flera dagar. Till slut tvingade mamma ener han på Vårdcentralen. Men de skickade in han akut till sjukhuset där de försökte få loss det som satt. Men det gick inte.
Så de fick röntga tarmen och då upptäckte de denna tumör som var illaartad.

Pappa har alltid varit den som slitit som en varg. Aldrig klagat när han haft ont nånstans.
Som tur är så är han vid gott mod

På onsdag ska de få reda på vad skiktröntgen sa. Så vi håller tummarna att han ska få leva några hyfsat goda år till.

Det hoppas jag med att han får göra. Det finns ju bra behandlingar och man kan göra mycket idag.

Det är alltid så jobbigt att vänta på olika provsvar.

Jag har varit anhörig till en cancersjuk, min egen pappa. Han fick magcancer, men det upptäcktes inte förrens det var för sent. Han hade astma, och på vårkanten hade cancern spridit sig till lungorna så dom trodde att det var svår astma så dom lade in han på den avdelningen. Sen Efteråt såg dom i röntgen att det var cancer… hm, jag var bara 8 år men jag minns ju ganska mycket i alla fall… han fick ligga på Radiumhemmet och det fansn mycket godsaker där som man fick ta, och ja.. det gillade jag :) Och så fanns det en rullstol som jag åkte i, haha.

Jag kommer ihåg, när jag frågade om jag skulel vara tvungen att säga adjö? Jag kommer inte ihåg vad han svarade men jag tror han försökte undvika att svara…

Nu är det 5 år sedan i Oktober.Och jag saknar honom varenda dag..

Hej Cuyi.

Det är hemskt när cancern upptäcks för sent. Man skyller på sjukhuspersonalen. Men de kanske inte kunde se det.
Hur länge levde han med denna cancern?

Han ville nog inte göra dej lessen med att svara på när du skulle säga adjö. Eller så visste han inte själv.

Kramar!!

Det luriga med cancer är att den ofta inte ger symptom förrän det är försent.

Så var det med min pappa, som jag berättade om igår. Hans tumör i tunntarmen hade växt sig stor och gav inte problem förrän det var försent.

Har man dessutom en annan sjukdom som gör att man kan misstänka att det är den som ger symptom så är det inte lätt. Inte lätt att va patient men heller inte läkare och sjukvårdspersonal för det finns kanske inte annat att ta på förrän man gjort en röntgen eller andra undersökningar.

Nä man kan ju egentligen absolut inte bli arg på sjukvårdpersonalen. De gör så gott de kan. Men när man väl ligger där eller är anhörig..så känns det som om man vill ha nån att skylla allt elände på. Och då ligger ju läkare, ssk och usk:or nära till hands tyvärr.
Men man får ju behärska sej.

Visst vill man skylla på någon.. det är mänskligt. Men det är sälla man har någon som man verkligen kan skylla på..

Precis Skruttis. Det enda man kan skylla på är just sjukdomen. Och den struntar ju i vilket. Den finns där ändå.

*Mia. Den bara finns där och bryr sig inte så mycket om vad den ställer till med.

# 16 I de fallen så får man faktiskt va hur arg och grinig man vill mot  sjukvårdspersonalen.

Jag tillhör/tillhörde också dessa och jag kan lova dig att vi är vana och klarar av att ta emot väldigt mycket.

Såklart vi väl helst inte vill va slagpåsar men samtidigt så måste man som sjuk och anhörig få va både ledsen och arg. Och bli bemött utifrån det.

Min pappa fick lungcancer. Han kämpade i två år innan han dog. Då hade cancern spritit sig även till hjärnan. Pappa fick cellgift och stårlning. Man tänkte många gånger Efteråt att tänk om han hade orkat bara en månad till så kankse de hade kunnat hjälpa han på ett annat sätt eller kommit på någon ny metod m.m

Han var stark under hela sjukdomstiden. Klagade inte. Tog tåget ensam till sjukhuset som låg ca 6 mil från hemmet. Hade en socker värde på över 30 när han kom fram till sjukhuset, men på benen stog han. Pappa fick diabetes under sin sjukdomstid från kordisonen han åt. Läkarna och sköterskorna sa ochså om han att där är han som inte klagar.

Pappa var hård på att arbeta…..Han var alltid på jobbet. Ja jag fattade inte då han gick bort….Har nog inte fattat det än fast livet går vidare dag för dag….

Idag får vi reda på vad skiktröngtgen sa på pappa.
Kanske att jag inte får reda på det just idag. För mamma och pappa vile åka in själva. Och hon ringer mej sen vid ett bra tillfälle.

Men jag hoppas verkligen att det finns chans för honom att leva gott några år till och att han får må hyfsat bra de åren.

Alla som känner någon som haft/har cancer vet att det inte är enkelt, som flera skrivit är det vad som jag också förstått det ofta svårt att upptäcka innan och jag tycker verkligen inte att man ska gå och älta om man själv eller någon annan kunnat upptäcka det i tid, det gör bara hela situationen mer smärtsam. Jag skulle vilja ge dig tipset att ta kontakt med någon din pappa kan prata med, kyrkan, finns där även om man inte är troende, utan även som medmänniskor, idag handlar det inte om att frälsa människor. Eller en kurator, för den sjuka finns det så mycket som kommer upp till ytan. En sorts genomgång av livet sker för de flesta vid ett sådant negativt besked, vare sig det handlar om ifall man kan ha lång tid kvar av livet eller kanske inte så behöver nog de flesta vädra dessa inre funderingar och alla kanske inte orkar/kan eller vill öppna sig totalt för familj eller vänner.

Ja min svåger 38år fick besked efter att gått hela sommaren med magont och ryggsmärtor att han hade en tumör i levern igår. Han har jobbat i skogen också som din pappa mia-38. Han åkte in i vårast för han hade gått ner i vikt..nu 15kg och för att han hade ont i ryggen och magen. Fick losec, men de hjälpte ej. Läkaren sa att proverna är ju bra så du kan ju ej ha några fel :-( Konstigt att det ej visade något på proverna.

Man får hoppas att de kan göra ngt och att det ej spritt sig. det är en otäck sjukdom detta.

Kram till er och era anhöriga,

Jile

Hej JILE!

Stackars din svåger. Proverna behöver inte visa nåt tydligen. De gör inte det på pappa heller.

Ska de röntga honom nu?

Kram

#22 Hej Jile!

Tyvärr så är det väl så att de misstänker inte cancer på någon som är så pass ung som 38 år. Inte i första hand i alla fall. Den stora majoriteten av alla som får cancer är över 50.

Det är klart att man undrar ändå, vad de gjorde för prover. Men cancer kan vara svårdiagnosticerat.

Jag hoppas som du Jile, att det inte spritt sig, och att det går bra för din svåger!

Kram!
/Lena

#19 Pia, det låter som din pappa var en riktig kämpe. Jag undrar hur många som är som han, och tiger, för att skona familjen kan man gissa.

Det är en kärleksfullt menad handling förstås, att inte vilja tynga sina närmaste med sina sorger. Ofta skulle nog familjen känna sig mer involverad, och kanske mindre frustrerad, av att få dela sjukdomsbördan.

(Ledsen att du får svar så sent, men mina inlägg kommer inte alltid iväg. Jag tror jag trycker "Upp till inläggslistan" i stället för "Skicka kommentar"…)

Tack Lena och Pia, ja han ska in och röntga hela lungorna de har väl inte sett hela. Sedan såg de någon skugga i ändtarmen. Är rädd att kanske huvudtumören sitter där. Fast det är ju mina tankar.

Får återkomma om vad som sker.

Kram till er ,

Jile

Min mamma hade cancer innan, hudcancer, tror jag var 9 när hon fick det.

Men nu är hon frisk! Nu är jag 14 år!

Vad skönt att hon är frisk nu, ZorroR!

Kramar till er.

#28 Ja :D som tur var hade den inte gått så långt, så lite cellgifter och en oporation gjorde att hon blev frisk!

Det är skönt när det upptäcks i tid. Då kan de göra mer för att bota det.

#30 Ja :)

#31 ja vad skönt att din mamma är frisk, man blir så glad och det ger andra hop om att det kan gå vägen man ska inte ge opp.

Kram Jile

Fick i våras veta att min morfar har lungcancer. Ingen av oss anhöriga var väl egentligen förvånade i och med att han rökt så mycket och så länge och dessutom varit dålig på många andra sätt och vis i flera år. Men det var riktigt tufft de första månaderna, skulle allt ta slut nu bara sådär? Skulle han försvinna från oss nu eller hur lång tid har han kvar?
Morfar har alltid varit envis och inte låtit andra "pjåska" sig över honom så innan vi riktigt visste vad som skulle hända var vi inte ens säkra på att han skulle acceptera behandling. Han lider även av benskörhet och har som sagt varit dålig med bland annat andningssvårigheter och problem med att gå (flertalet höftledsoperationer) i flera år. Vi trodde helt enkelt att han inte skulle orka med mer och låta cancern gå sin gilla gång. Tack och lov genomgick han kemoterapin och nu har de mindre metastaserna försvunnit och de större har krympt. Han kommer inte bli frisk från cancern men det har gett oss lite mer tid. Han säger inget men det är så tydligt att han lider att det är smärtsamt för en själv att hälsa på. Vet aldrig vad jag ska säga när jag är där eftersom han inte vill prata om det men det känns även fel att låstas som ingenting.
Morfar och jag stod varandra väldigt nära (både mamma och mormor säger att jag är hans "favoritbarnbarn") men i och med att han har dragit sig innåt så har vi glidit ifrån varandra. Jag saknar det vi hade innan allt detta hände.

Usch. Jag förstår din situation Tramptass.
Man vet inte hur man ske betee sej när de själva inte vill prata om det.
Min pappa fick magcancer. Han ville heller inte början prata så myclet om det utan var hellre tyst och stark.

Nu efter ett tag så börjar han prata mer och mer om det själv. Han bjuder in oss i samtal omkring det hela. På ett sätt som han inte gjort innan.

Det kanske är så för din morfar som det var för min pappa. Det tog ett tag innan det skönk in. Och de vill/ville kanske inte visa sej svaga.

Låt det ta ett tag och låt din morfar komma själv när han vill prata. Du kan finnas där iallafall som ett stöd för honom. Han kommer säkert att vilja prata när allt har sjunkit in. Och han har fått fundera och kännt efter själv.

Varm kram från mej till er.

#33 Tramptass, man kan inte dra paralleller hur som helst, men jag kan säga att från min cancerdiagnos tog det nästan ett år innan jag hittat tillbaka till mig själv.

Det tog tid att mentalt få grepp om sjukdomen, och hitta ett sätt att leva igen. Det är inte lätt att inse att man inte är så stark som man tror, eller skulle vilja vara…

Jag tror säkert att du och din morfar kan hitta tillbaka till er fina relation, trots hans nya sjukdom. Jag gissar att han behöver tid att finna sig i livet som det ser ut nu.

Och att du finns i närheten, det vet jag betyder mycket för honom. Fast jag inte vet något mer om honom eller dig, så vet jag det!

Jag önskar er båda allt gott!

#34 Vad glad jag blir att din pappa börjar dela med sig till er, Mia! Det måste betyda mycket både för honom och för er.

I höstas fick vi veta att min bror hade testikel cancer. Han opererades för 2 veckor sedan. Idag var han tillbaka på sjukhuset för ta bort stygnen. Min mamma kom in för ungefär 20 minuter sen. Och grät hans cancer har spridit sig till magen och lungorna. Nu känner man verkligen som att en ångvält kört över en. Min bror är de bästa som hänt mig.

#36 Tråkigt att höra!  Hoppas han bättrar sig!

#37 - hoppas verkligen jag med

Jag hoppas också din bror blir bättre, Linnea.

Hur tar han det själv? Jag förstår att det är svårt för både honom och resten av familjen. Erbjuds han eller ni andra något extra stöd, som kuratorkontakt t.ex? Du ska veta att den möjligheten finns för er alla!

Kram till dig!

Jag läste på cancerfonden.se att just när det gäller testikelcancer så botas de flesta, även när det spritt sig. Det finns mycket bra information på den sajten!

Ja jag vet det lena. Inte stöd ännu allt gick så fort i början av november fick vi veta att han hade cancer tumör. Och idag att det spritt sig. Han tar de Inte så hårt själv.

Då önskar jag er bara lycka till så länge, din bror och du och resten av familjen!

#36 Fy vad tråkigt att höra att det spritt sig, men ge inte upp hoppet. De är ju duktiga idag med att bota cancer. Håller tummarna för din bror.

Kram Jile

Jag säger som JILE. De är mycket duktiga idag på att stoppa framfarten av spridningen. Jag hoppas din bror får den hjälp som han behöver och att det inte sprider sej mer.
Är han pigg och har bra fysik så ska du se att han har många år kvar.

Varm kram till er.

Strawberi….Hur är det nu? Hur mår och känner sej din bror?
Tänker på er.

Kram

45 - Min broder har fått cellgifter igår (måndas). Och han blev dålig. Riktigt dålig, han har både spytt och sovit hela dagen. Men 6½ timma är lång tid att få cellgifter på. Idag (isdag) ska han få 3½ timme. Imorgon med och på torsdag. På fredag 6½ timme igen. De är hemskt att se sin bror bli dålig så fort.

Ursh för cancer. De är som ailen..

Hej Strawberi.

Jag lider både med din bror och dej. Det är heller inte så lätt att stå vid sidan av och se allt detta.
Tyvärr så tror jag att det är biverkningarna av just cellgifterna.
Men hoppas att han mår lite bättre när de minskar tiden.

Varm kram till er.

Hej strawberri!

Känner med dig och din bror, jobbigt med cellgifter. Vet en granne som hade cancer och hon fick cellgifter. Då när hon blev så dålig sa de att när man blir riktigt dålig av cellgifterna så verkar de bra. Om man inte blir dålig av dem så tar de inte så mkt. Hoppas du förstod vad jag menar.

Vet inte om det ligger ngn sanning idet.

Kramar från mig till dig och din bror,

Jile

Strawberi, det Jile säger sa min onkologsjuksköterska till mig också:

Om du (dina celler) påverkas starkt av biverkningar, då tar det ordentligt på cancercellerna också. Så även om din bror mår dåligt är det ett gott tecken på att cytostatikan har effekt!

Jag ska tänka lite extra på din bror den här veckan.

Varma kramar till dig och familjen, strawberi!

#49 jasså du säger det, jamen då var det kanske sant då. Då blir jag orolig för min svåger som inte är så dålig av sitt cellgift.

JILE….jag tror det är från individ till individ.

Min morbror tar cellgifter och han mår inte så dåligt av det..men det hjälper.

#51 Skönt att höra Kära du, att det kan vara olika. Din morbror är ju ett bevis också..tack.

Stor kram

Det finns också massor med olika cellgifter. Alla får inte samma, eller lika starka. Och olika cellgifter kan ha olika förväntade biverkningar. Mads vet säkert mer om det!

Hn verkar må bättre idag. Men han har blivit väldigt smal. Hemskt jobbigt att se han tas ner så fort.

Strawberi, din bror får väl nåt mot illamående i samband med sina cellgifter? Verkar inte det så kanske det kan finnas nåt annat att ta till.

Fråga om det går att göra nåt den vägen.

Som sagt så finns det ju många olika kombinationer av cellgifter/cytostatika så hur man mår är så individuellt.

Hoppas att din bror mår bättre snart och att det hjälper honom.

#55 - ja pga cellgifterna han har en medicin som tar bort hans illamående..

Ett extra tips mot illamående är åksjukeband, som man kan köpa på apoteket. Såna började jag använda halvvägs in i cellgiftsbehandlingen, och de gjorde verkligen skillnad. Stor skillnad!

hej min mamma gick bort i februari ,cancer nu i efterhand undrade man hur hon kämpade till vilken nytta allt som alla försökte med hjälpte inte jag letade efter preparat som besatt ,vi hade ett starkt band nu har tiden gått ett tag jag börjar komma igen men det var fruktansvärt i början ,så jag lider med er alla stackare för det drabbar den anhörige själsligt ,ja under tiden utvecklade min far en annan sjukdom men det är en annan sak ,all cancer är inte lika en del kan gå att bota eller hejda kanske man ska säga .hej från mig

Hej Aksaz!

Jag beklagar din mammas bortgång.

Det är verkligen fruktansvärt att se någon man älskar lida. Men det låter som att både hon och du gjorde vad ni kunde för att kämpa emot. Det skulle jag tro betyder mycket för dig i sorgearbetet, och betydde mycket för henne!

Hur har du det idag?

Kram till dig!

Inatt dog min sambos underbara mor i cancer. Hon fick veta för ungefär 4-5v sen att hon hade cancer och hon han aldrig få någon behandling.

På ett sätt ganska bra att det gick fort och hon slapp att lida då hon inte riktigt kände av det. Men på ett annat sätt jobbigt att det går så fort, för man hinner inte förbereda sig alls.

Har inte sovit i natt, för det kändes meningslöst att lägga sig… ska ju iaf väcka barnen straxt. Tror att jag kommer att berätta för dem när de kommer hem från skolan, så slipper de grubbla på det i skolan idag.

Giffan, jag beklagar sorgen. 

Det verkar klokt att vänta med att berätta för barnen tills ni är tillsammans igen. Man kan inte gärna skicka iväg dem till skolan med ett nytt sorgebud.

Hoppas du hittar ett bra sätt att berätta för dem!

Stora kramar till hela familjen

tack lena. Vi ska nog komma på ett bra sätt. De är förberedda på att det inte kommer gå så bra.

#60 Vad hemskt, lider med er och det gick ju verkligen fort för henne. Det blir ju verkligen en chock när det går så fort.

Kram till dig och din familj,

Jile

jag beklagar sorgen #62,

#64 Tack

Hej igen, ville berätta lite om min svåger som hade så ont i hela kroppen och magen var svullen. Han var till läkaren för en vecka sedan och de tappade han på 9,6 liter vätska i kroppen…brr jag tyckte det var mkt. De trodde också att han ínte tålde cellgiftet så de gav honom ej sista vändan.

Efter tappningen hade han inte ont längre, och han verkar piggare igen. Han har börjat ta gurkmeja och tycker det hjälper vid magbesvär efter maten. Gurkmeja ska ju ta död på cancerceller enligt nya rön.

Kram Jile

Ugh, det är nästan 10 kg han gick och bar på!

Det finns nog många bra komplement till skolmedicinen, om man bara hittar dem, och det som passar en själv. Gurkmeja ska vara effektivt mot vissa sorters cancer, det har jag också hört. Skönt att det hjälper honom.

#67 Ja det måste varit tungt och vilken värk som han hade.

Ja han har ju tyckt att det hjälpt vid ont i magen efter maten.

Kram till er alla och trevlig Lördag,

Jile

Hur är det med alla er anhöriga?

#69 - Det har tagit 99% på min broder. Så han kommer antagligen bli frisk :-)

#70 Åh vad skönt att höra , man blir glad när man hör ngt sådant Strawberi. Hälsa din bror.

Min svåger kämpar på med sin levercancer får cellgift fortfarande men mår väl rätt bra ändå.

Kram Jile

#70  Härliga nyheter! Hälsa din bror från mig också!

#71 Det är tufft med en del cellgifter, men man håller ju ut för att man vet att det botar. När jag låg över toalettstolen och kräktes brukade jag koncentrera tankarna till cancercellerna: "Take that, you bastards! In your face!!"

Det hjälpte en del att föreställa sig att de hade det värre än jag…

#72 Ja fy vad jobbig behandling. Min svåger har inte kräkts alls och har istället haft väldigt ont. Hans mage stod rätt ut så naveln var som på en gravid. Han hade så ont i kroppen åt massor av morfin, när han kom på kontroll tappade de han på 9,5 l vatten. Ca 10kg i vikt tror jag de sa att det var…stackarn.

Läste om en kille som fått cancer och han köpte ett tv-spel och han föreställde sig motståndarna att de var cancercellerna och att han skulle besegra dem..smart. Hans cancer försvann senare till läkarnas förvåning. Kanske det är så att tron och positivt tänkande är läkande.

Kram Jile

#73
Kanske det är så att tron och positivt tänkande är läkande.

Det tror jag på till 100%.

Hej.

Det märker jag på min pappa. Han har tron om att han ska klara sej i många år till. Och hans positiva sätt och tänkande gör mycket därtill med. Han livar upp sej själv och andra i sin omgivning med sin humor. Och detta gör att han klarar av sin sjuka på ett bra sätt. Han mår bättre idag fastän cancern hade spridit sej till även tunntarmen.

Men har man bara ett positivt tankesätt så tror jag man klarar flera år extra just för det.

#73 och #74 Javisst så tror jag med. Humorn är ett bra redskap till mkt.

Kram till er och kram till din pappa Mia.

Jile

Jag är också anhörig till en med cancer, min pappa fick det för ca 2 år sedan. Tjocktarmscancer som opererades och kommit tillbaka 2 ggr med både cellgifter och operation. Hans stora lycka är de 2 barnbarn han har(min systers).

Dessutom föddes jag med en väldigt ovanlig levercancer hösten-72. Står inte ens med på SoS´s hemsida och jag var då 6:e fallet i världen. Friskförklarad sedan -77.

#77 Hej Muszimba, vad roligt att höra dig berätta om din fars lycka med barnbarnen och att du blev frisk i din levercancer som de säger att man ej klarar sig ifrån..Du é ju ett bevis.

Berätta gärna lite om hur du överlevde cancern.

Kram Jile

Oj, Muszimba, född med cancer? Det har jag aldrig ens hört talas om! Det måste ha varit tufft för dina föräldrar. Minns du något av det själv?

 Hans stora lycka är de 2 barnbarn han har(min systers). Det blir viktigare än någonsin att hålla i glädjeämnena i livet när man drabbas av sjukdom. Så det är tur han har sina barnbarn! Men visst är han lycklig över dig och din syster också?

Minns ingenting, bara fått höra om det. Det var tufft för min familj på alla sätt då jag fick ligga på Lunds Sjukhus istället för Kalmar då de är bättre. det var tufft minns jag när jag började förstå saker och ting. Men jag har kämparanda och älskar livet, därför klarade jag nog mig så bra. många behandlingar var det under de första åren för att få bort allt och sedan efterkontroller som vanligt. Efter alla sprutor som jag fick då har gjort att jag inte gillar nålar nu som vuxen, trots det så är jag Personlig Assistent med Undersköterske-utbildning.

Visst är pappa lycklig över oss barn, men i nuläget som 61-åring så är det barnbarnen som är glädjeämnet att hålla sig i form för. Att få höra lillkillen på nästan 2 år kalla honom för moffa är det näst bästa efter att han föddes.

#80 Tack för att du berättade, ovanligt med levercancer som barn…

Kram Jile

#81, jag brukar se mig som ett levande exempel för att man kan överleva cancer och vara en glad "skit" mixad med PitbullTerier när det gäller.

Som det är nu så har jag världens mysigaste massörer till gnagare som förgyller min tillvaro.

#82 Ja det är härligt att höra..

#82 He he, jag brukar säga att före cancern var jag en katt, men efter har jag fått inslag av pitbull. Det är kanske en följdåkomma?

#84 Vilken härlig inställning och vilken livskraft du har!

#85 Kineserna har rätt, kriser är möjligheter.

Jag kan berätta att imorgon åker min bror till uppsala för en bukoperation, och jag tror själv att inte cancern är borta. Han hostar och sånt som när han hace cancer.. Fyf*n för cancer..

Ja fy för cancer. Önskar din bror lycka till!!

Usch ja, tänk om de kunde hitta en bot. Jag håller tummarna för din bror.

Kram Jile

Idag (31/3) klockan 08.00 ska min bror operas. Hemskt……

#90, hur gick det? Har ni fått någon information om hur det såg ut när de opererade?

#91 - haan är opererad, om vi har tur kommer vi hämta hem hnm imorgon! Annars förflyttas han troligen till västerås.

är också anhörig till 2 som drabbats av cancer:

 först min pappa, upptäckte urinblåsecancer i oktober-09 opererade bort urinblåsan i jan efter att först provat på skrapa bort det men det räckte inte, operationen gick bra dem sa dem fått bort allt men 1 månad senare när pappa tryckt på masor på sjukhuset att han hade grymt ont i ryggen o höften(detta hade han även i okt men då sa dem att det var nog iscias) tillslut gick dme m på röntgen o hittade då 2 ev 3 tumörer i skelettet på exakt dem ställen han haft ont på samt skuggningar på axeln..

Har nu genomgått strålning o mått skit av detta och haft ännu ondare under den tiden o Efteråt..MEN som ngn skrivit tidigare man hoppas att behandlingen tar bättre då..

Nu ska han gå på cellgiftsbehandling eftersom han trots allt är bra i fysiskt, bra värden på allt nu..

Mager som en skrika är han o väger int emkt längre..:(

det känns så hemskt att se sin egen pappa tyna bort på detta vis o inte kunna göra ngt..inte veta vad man ska säga, känna att livet kör en berg o dalbana m ens känslor varje dag. Gick i pension jan-09 o hade sån aplaner för allt han nu skulle göra..hann vara frisk bara ngr månader:(

I går var det mormors tur att få besked att hon förmodligen har bröstcancer..var med henne på sjukhuset, för mamografi o ultraljud..sen cellprovs tagning o nu den fruktansvärda väntan på nytt..hopp förtvivlan hopp förtvivlan…

Känner att man vill hjälpa o stötta sina nära o kära men hur länge ska man själv orka?  Ovanpå detta så gick en nära o kär släkting bort för ngn vecka sen, dock 95 år o slutade på topp men känns som det blivit liiit mkt för vår familj just nu..när ska allt elände ta slut!?!

plus att jag själv skadade mitt knä under skidsemestern som ej är bra ännu, sonen ramlade illa på studsmattan för ngn vecka sen o slog i sin nacka..väntar besked från megnetröntgen för o se hur det gått…

ursäkta men behövde skriva av mig lite…

Kan berätta att min brors cancer är tillbaka i halsen denna gång..

#94 Nej! Har det spritt sig?

#93 Hej AusaBausa, välkommen hit!

Låter som alla tråkigheter hopar sig i ditt liv just nu. Och det allra värsta är nästan att vara anhörig. Jag har varit långt mer förtvivlad när min familj och släkt och vänner drabbats än när jag själv åkte på en släng cancer.

Strålning och cytostatika är väldigt effektiva behandlingar, även om biverkningarna är svåra. Din pappa verkar ändå väldigt motiverad! Optimism och stark vilja måste vara de bästa egenskaper man kan önska sig när man blir sjuk, så har han det är han halvvägs hemma.

Ausa, jag brukar tänka på syrgasmaskerna i flygplan ibland. Du vet vad de säger, om du ska hjälpa någon, trä först på dig själv en syrgasmask, sen den andra. Annars finns det risk att ni båda ligger utslagna. Det gäller all annan hjälp också, först ska du orka, sen kan du finnas där för andra.

Kram på er!

#94. Var i halsen?

Vi har ju just varit igenom en omgång muncancer, så jag har viss erfarenhet med det området. Min man har en knuta i axeln nu, som vi ska igång med.

Det är en jävla sjukdom det här.

#95 - jo det har spritt sig..

#96 - i halsen typ vid adamsäpplet.

Jag vill bara meddela att min svåger dog i går på midsommarafton.

 Han blev snabbt värre fick så mkt vätska och svårt att andas. De trodde att något brast för han kräktes blod. De sa att det var tur att ingen anhörig såg detta.

 Hemsk midsommarafton igår, man hoppades ju att han skulle klara sig. Tomt kommer det bli och kontigt. Vila ifrid hoppas man han får göra och slippa sina plågor.

kram Jile

#98 - Beklagar. Hoppas han  får det bra där han kommer nu utan Cancer! Tröst kramar ?

Tack , ja man hoppas ju på det.

kram

Beklagar verkligen Jile!

#95 Tack. Det var väldigt klokt skrivit o så är det nog..man måste hitta sätt själv att andas på för att orka med allt..

Skönt man har sina barn omkring sig och man o 4 hästar..

#101 Tack AusaBausa…

Berättar att min bror är inlagd nu..

#103. Vad ska de göra? Ny operation? Eller värre än så…?

i morgon gäller det för min pappa, planerad start av cellgiftsbehandling men enligt mamma hade han börjat få ont även i bakhuvudet så nu är vi livrädda att han ska ha fått mer tumörer

:(  Ännu en dag m mkt vånda innan man får besked..planen är iallafall 3 dagars cellgiftsbehandling o sen ngn veckas vila sen på det igen o igen..tror det var prat om 5-6ggr..

#104 - han får cellgifter hela tiden typ..

#105 - håller mina tummar!

#105 och 106. Fy.

Jag befarar att vi har det framför oss också, då min man har fått konstaterat cancer i axeln. Biopsi den 8e juli för att se vad det är för en ful typ.

Om det är någon tröst för alla anhöriga, jag tror cellgiftsbehandling ser betydligt mer skrämmande ut än det egentligen är. Så är det väl nästan alltid med sjukdom och smärta, det är värre att stå bredvid än att stå ut med själv?

De killkompisar jag har som har barn har sagt att det är hemskt att se sin fru ligga med värkar vid förlossningen, eftersom de inte kan göra något.  Nu börjar jag fatta vad de menar…

Pappa har nu påbörjat sin cellgiftsbehandling men m bara 75% styrka mot vad som var planerat pga hans vikt..väger bara 50kg jämfört mot 67 annars..:(

Ska t dietist sen så han får veta vad han ska äta för att gå upp i vikt igen..

Livrädd att han ska ge upp o inte orka kämpa mer..

Jag håller alla tummar för er anhöriga och de som drabbats av detta "monster" - jag hoppas innerligt att ni alla får kraft tillbaka och hälsan!

Skickar er all värme och ljus som jag bara kan!

mia-38?

Hur har det gått med din far?

Sänder varma tankar till alla er andra som är drabbade eller anhöriga.

Till alla er anhöriga:

Av egen erfarenhet kan jag säga att allt stöd man får betyder massor. Ett telefonsamtal, en extra kram, ett brev/mejl… Jag värdesätter fortfarande alla omtanke jag fick när jag var sjuk, stora gester som små. Sånt glömmer man inte.

Alla ni anhöriga, alla som orkar ge lite av sin energi, alla som bryr sig, ni skulle ha medalj!

Hur gör man för att en cancerpatient ska hitta tillbaka till livet trots att han kämpar mot cancer i skelettet som ej kommer botas men kanske finns möjlighet att iallafall bromsas..

Han vill inte äta eller vara uppe..han är bara trött säger han o jo det är han ju säkert av cancern o behandlingen men trött blir man ju av att inte göra ngt heller, att inte äta tillräckligt..Hur ska man få dem till att kämpa för sitt liv?? Ett liv som kanske ej varar så länge och som kanske är oviss i hur länge den varar o även om han klarar denna pärsen så kommer det kanske nytt att kämpa mot… :(

Hur fasen hjälper man dem????  

äta måste han för att gå upp i vikt o för att få en full dos cellgifter nästa gång..

#114 Ausabausa, jag vet inte om jag har några bra svar på dina frågor, eller någon tröst. Men jag ska försöka.

För det första, du kan aldrig få någon annan att kämpa! Det är lika omöjligt som att få en alkoholist att sluta dricka. Det måste komma inifrån. Du kan stötta den drabbade, men du kan inte påverka hur de hanterar sin situation. Ge inte dig själv dåligt samvete på kuppen!

Om cytostatika, man blir såååå trött… Jag kan inte säga hur trött jag blev. Jag sov säkert 20 timmar om dygnet under mina kurer. Jag var upp och åt och drack, och sen gick jag tillbaka till sängen. Något annat orkade jag inte. Att gå och handla, en halvtimme fram och tillbaka, var som ett marathonlopp.

Det betydde inte att jag gav upp. Jag var bara trött. Cytostatika kan stjäla all energi du har. Och sömn är väl läkande för kroppen? Jag tror inte det är något ont att vila mycket när man är sjuk. Fast jag förstår att det är svårt för anhöriga att se…

Till sist, full dos kemo, det beror väl på just vikten? Man får vad jag förstått alltid full dos i förhållande till sin vikt. Så för den skull tror jag inte du behöver oroa dig. Är man smalare behövs det mindre dos helt enkelt. (Det kan vara fel, jag vet egentligen bara att man vägds in till cyton.)

Ausabausa, om du finns där för din pappa, då gör du allt du kan.

Kram!

#115 Tack :-) Jo tröttheten kan jag ju förstå men han vill int e/orkar inte äta äns..dricker lite men får ej ngn mat..

Nu tror dem dock det beror lite på förstoppning så med mer tabletter mot det så kanske kanske han kan äta lite..

Mormor var på återesök i dag o det blir operation för henne sen får vi se vad dem säger efter det hur dem går vidare..

Stackarn. Dels cytostatika, och så dessutom sommarvärmen. Inte konstigt att han inte kan äta! Kan han inte få någon energidryck, proteindryck eller liknande? Det fick min mamma via sjukhuset när hon inte orkade äta.

Skickar all positiv energi till din pappa och din mormor. Och till dig förstås!

#117 Tack!! han har fått näringsdrycker så hoppas det ska vända..också fått en extra tid på sjukhuset för som jag fattade mor att operera in en kanyl inför nästa cellgiftsbehandling..rätta mig om jag har fel..

Det finns visst flera varianter på vad de opererar in inför cytostatika. Jag fick en port-a-cath nedanför nyckelbenet. En väninna till mig fick en slinga av något slag i armen.

Det är iaf en ytlig operation som görs med lokalbedövning. Katetern skonar ådrorna, och gör att man inte behöver bli stucken hela tiden. Så det är bra att han får en.

# 119 ja en sån som du fick ska han få..känner igen namnet..

får se om mor åker in m honom i morgon så dem får ge honom dropp..men säger själv att han ändå känner sig liiite piggare..men snart dags för ny dos o då ska han ju ha ökat i vikt helst..

så har då mormor opererat bort sitt bröst och ngr lymfkörtlar..återstår att se vad dem säger om dem sen..men skönt operationen gått bra iallafall..

Pappa blev inlagd en vecka för dropp pga näringsbrist o vätskebrist..det var riktigt illa ett tag men nu har det vänt o han äter som en häst..nästan;-) men mkt bättre änför bara en vecka sen..

Tyvärr fick han ej sin cellgiftsbehandling då han magrat av så o dem ville ej riskera att han blev lika dålig igen o ännu värre kanske..så istället blir det cellgifter i mitten av aug men i mindre dos under längre tid för att kroppen ska orka med gifterna samt att han sk ahinna äta upp sig lite igen..får hoppas det håller i sig nu..

j-la skit sjukdom   

Ja j-vla skitsjukdom säger jag med.

Jag måste säga att jag skulle vara väldigt glad att slippa undan från cyto så här i värmen, även om det betydde att skjuta upp en livsviktig behandling. Jag fick mina kurer under hösten och vintern, och kyla gjorde att jag mådde bättre.

Jag vet inte om alla mår bättre av kyla förstås? Hur är det för er andra som fått/får kemoterapi, påverkar temperaturen något?

Har nu läst hela tråden. Skönt att läsa om andra som gått igenom samma.

Min älskade pappa fick ont i halsen för ca 1 år sedan (är själv läkare) Trodde det var valig halsont. De tog prover som sedan visade sig vara toncillcancer. Gick igenom tung strålning , men skulle bli helt återställd enligt alla läkarna. Det kändes ju hoppfullt fast att han gick ner 20 kilo första omgången så hade han/vi hopp. Det var en snäll cancer och den bästa man kunde ha se de.

Efter behandlingen var slut så hittade de inte mer cancer. Gick igenom 2st rutinkontroller till, hittade inget.

6 månade senare fick han ont i ryggen. Han rönkades och de hittade då att cancern hade spridit sig till skelettet .Doktorn sa att där fanns behandlingar. Flera stycken om han inte skulle svara på den första.

Men ni ska veta att cellgifterna slår ut nästan allt. De bryter ner alla levande celler till brytningspunken för att de sedan ska byggas upp igen. Det är cancern som ska dö ut men alla andra organ blir så hårt drabbade så det är oftasst det som du dör av. Biverkningarna.

Men om man inte provar behandlingarna så har man ännu mindre tid kvar. på jorden.

Problemet med läkarna är att de inte ger upp fast prognoserna är jätte dåliga.

Pappa dog av biverkningarna av behandlingen..  Han fick lungininflamation, hjärnblödning,blodförgiftning av cellgifterna och blev så svag så hans kropp inte orkade  mera.

Vi hade velat att läkarna sagt " Detta är fruktansvärt allvarligt då cancern spridit sig och vi är inte säkra på att behandlingen tar. Där finns många bierkningar/risker som gör att han kan stryka med , men om vi inte försöker så dör han inom kort ändå"

Jag hade hoppats på att läkarna hade varit mer uppriktiga .De gav oss hela tiden hopp." Där finns behandlingar han kommer bli återställd"

Borttaget av sajtvärd

Testikellcancer, tjocktarmscancer, skelettcancer som spridit sig är nästan omöjligt att bota då de är väldigt aggresiva!

Ausabausa, vet precis vad du går igenom.

Min pappa gick ner säkert 30 kilo totalt och hade ingen aptit.

Men helt ärligt så spelar det inte så stor roll. För visst behöver man styrka för att orka. Men visste ni inte att cancern äter upp alla kollhydrater som du stoppar i dig. Det är därför man går ner så snabbt!

Min pappa hällde i sig 1 liter grädde vissa dagar, gick inte upp ett gram :(

Min pappa var läkare och jobbade som läkare utan gränser. Han ville till och med till Haiti när han fick sitt besked. Hans kommentar var!

" Där finns dem som är sjukare än jag"

Det är så grymt orättvist och jag kan inte föstå att han är borta. Sååå orättvist. Han älskade livet och tänkte på alla andra före sig själv.

61 år gammal.

" Men visste ni inte att cancern äter upp alla kollhydrater som du stoppar i dig. Det är därför man går ner så snabbt!"

Det finns ju forskning som just handlar om kolhydrater och cancer. Cancer lever av kolhydrater (socker), så om man skippar dem och lever på fett och proteiner så kan man svälta ut cancern. Vet inte om det funkar på alla sorters, dock.

Och ja, man kan leva alldeles utmärkt på minimalt intag av kolhydrater, kroppen omvandlar fett till bräsle istället.

# 123 Hej Izabella, välkommen hit!

Tyvärr är det många som har samma bittra erfarenheter som du, att läkare försöker kur efter kur för att förlänga livet med några månader eller veckor, när det kanske hade varit bättre att få lite fred på slutet. Läkare räknar ibland framgång i extra dagar, oavsett livskvalitet.

Att läkarna sa som de gjorde, "Där finns behandlingar han kommer bli återställd", det får mig nästan att tro att din pappa hade riktig otur. Att lova att någon kommer att bli återställd fast det inte finns stora chanser, det är oförsvarligt. Visst är det bra för patienten att ha hopp, men läkare måste vara realistiska.

Att cancer lever på kolhydrater har jag också hört, men jag tror inte det är därför vissa går ner i vikt av cancer. Det är lika vanligt att gå upp i vikt, både av cancern och av alla behandlingar. Det enda som är riktigt ovanligt är att man håller vikten. Varför det slår så olika vet jag inte.

Jag beklagar djupt förlusten av din pappa, Izabella. Men när jag läser din beskrivning ser jag att hans mod och omtanke har satt spår i dig. Och sånt förlorar man inte.

#124 Det där är något jag skulle vilja veta mer om! Skulle du dyka på någon mer information kan du väl komma ihåg att tipsa mig, Halvdansken?

Det finns en hel del på nätet. Mycket på engelska.  Här tex.  Eller här. Och här.

Tack, den första verkar precis så lättläst som jag önskade mig!

Tack för era svar/omtanke!

 Min bror som också är läkare berättade att man i genomsnitt behöver ca 2500kallorier/dag om man är frisk, men när man är svårt cancersjuk så äter cancern upp så fruktansvärt mkt av kroppen/maten. Visst kan man  gå upp av kortison och andra mediciner men inte av cancern. För det är det den gör bäst. Äter upp alla friska cellar/kolhydrater m.m

Så för att hålla vikten måsea man äta 3ggr så mkt och det är omöjligt då man mår pyton under behandlingen.

Den vill ta dö på allt.

Vidigt när man tänker efter!

såg att några rader tagits bort, varför??

Jag skrev bara till Strawberi att det såg dystert ut för hennes bror. sorgligt nog!

Om cancern spridit sig så snabbt så är den grymt aggresiv.

Jag hade önskat att jag var mer förberedd och att läkarna hade varit mer uppriktiga.

Vi fick 5 dagar med pappa från det att vi fick reda på att han inte kunde gå igenom fler behandlingar för att han var för svag.

Som han själv sa " Nu har jag fått min dödsdom och jag känner mig inte alls sjuk"

Ser jag så sjuk ut?

Va rädda om er!

#129 Jag har pm:at dig, om du klickar uppe till höger där meddelandeboxen blinkar så kan du läsa vad jag skrev till dig.

#129 Det är så förrädiskt med cancer, att det kan vara allvarligt utan att man känner det själv. Många håller nog med mig om att behandlingarna är värre än själva sjukdomen.

Sen önskar jag också att läkare alltid var helt uppriktiga. Jag tycker inte det är upp till dem att ta beslut om att undanhålla information. Att ta farväl av någon är jätteviktigt, det finns inget värre än att missa en dödsbädd. Det är sådant man inte förlåter sig själv. Nu gick det inte så illa för dig i alla fall, Izabella! Även om det aldrig är roligt att känna att man inte kan ha förtroende för läkare.

Här är en ganska bra sammanfattning om Kost o cancer.

Artikel i Science Daily. Där står att lågkalorikost är bra mot cancern. Cancercellerna kräver socker för sin energi, medan friska celler kan förbränna ketoner för sin energi. Det räcker alltså med lågkolhydratkost. Man behöver inte svälta hela patienten för att svälta tumören.

De energirika ketonerna bildas vid glukoneogenesen, kroppens egen blodsockertillverkning. Sedan kan kroppen använda både det tillverkade blodsockret och ketonerna för sitt energibehov, utan tillförsel av kolhydrater via födan.

När man äter kolhydrater blir blodsockret förhöjt, och insulin frigörs för att ta ner blodsockret. Det förhöjda blodsockret göder tumören, och det förhöjda insulinet stimulerar också tumörtillväxten.

Det är inte det att jag tappat tilliten till läkare. 90% av släkten är läkare och de har gett hela deras liv för männskligheten. Mina föräldrar har jobbar som läkare utan gränser så länge jag minns.

Problemet är sjukvården idag. Det är så hemskt att se hur gamla/sjuka blir behandlade.

Min pappa har drivit privatkliniker i över 20 år. Inga köer och viken sammahållning/service sjukhuset levererar och det kostar inte mer att söka sig privat mer än 300kr.

Men när pappa låg inne i Lund så hade de inte mkt koll.. Ingen tog ansvar utan man kände verkligen hur rörigt allt var.

3ggr skickades han hem utan sin livsviktiga medicin. Vi var helt i upplösningstillstånd. 

Därför vet jag hur Ausa Bausa känner sig.

Jag ringde sjukhuset 3ggr/dag för att höra vad pappsi hade fått i sig.Oftast visste inte någon något och jag blev runtkopplad till allt och alla. När han var som sjukast så kom de in med grillad kyckling och ris.

Han tittade på tallriken  och skakade på huvudet.Sjukhuspersonalen vände i dörren.

Han kunde för tusan inte tugga pga all strålning i halsen.

Om jag skulle haft deras yrke så skulle jag banne mig sett till så att patienten fick lite "jävla annama i sig"

Klart att  man istället erbjuder milkshake, eller andra energi drycker.Som cancerpatient är det lätt att tappa hoppet och då måste man som anhörig kunna lita/känna sig trygg att personalen pushar på våra älskade till att både äta och ta dagliga promenader för att inte förlora all muskelmassa.

Men inte brydde de sig speciellet mkt.

Visst var dietisten där.

Hon sa hela tiden. Häll grädde in allt som du äter.

Detta sa de till alla patienter hela tiden i matsalen.

Halvdansker, jag är heldansk  (fniss)

Om sjukdommen i sig tar nästan all ditt matintag så klart att man inte kan gå på en lightvariant, det säger ju sig själv att man måste äta som en tok för att behålla vikten. Detta sa ju dietisten/läkarna hela tiden….

Gonatt på er och var rädda  om er!

#133. Det min text går ut på är att du inte ska äta kolhydrater (tex pasta, bröd, potatis o ris) eftersom det göder cancern.

# 133 Avgiften beror på om den privata läkaren är ansluten till Försäkringskassan eller inte.

Är den privata läkaren inte ansluten så kostar det mer än 300 kr per besök. Då får det inte räknas in i högkostnadsskyddet heller.

Papp aopererade in en port a ngt för att få cellgifter o som dem sa, ta blodåprover i men tror ni ngn kan detta i vår kommun dä rsjukhuset ligger eller i den kommun min pappa bor i!?! näpp int een jäkel bara hemtjänstvård el vad det hette..detta måste man ansöka om o mitt i semestertider vet vi ju hur lång tid det tar..så nu fick han stickas vanligt iallafall, rätt onödigt då att operera in port a ngt så tidigt..kunde dem ju väntat t han skulle få sin cellgiftsbehandling kan man ju tycka..

hemtjänstvården hade erbjudit vårdcentralen att lära dem hur dem tar blodprover i den men vet ni vad deras chef där svarat? -nej sånt ska inte vi syssla med så det vill vi inte!!!! Kan ni fatta att man säger nej t otroligt bra utbildning om detta..sanslösare vårdcentral finns ej, vidakänt här hur kasst där är tyvärr! Tyvärr så ska min pappa behöva tillhöra just detta ställe..vet man kan byta men då får han ju ta sig långt dit också…

# 136 Det är ju så att vårdcentralen utför en viss form av vård. Det bestäms högre upp vad det är för vård som ska höra till primärvård och vad som ska höra till sjukhusvården/specialistvården och vad som ska vara kommunens ansvar.

Att då inte detta hör till vårdcentralens uppgift så får dom heller inte varken betalt eller har tid att göra det. Allt är så slimmat inom vården, tyvärr.

Tråkigt att din pappa fick stickas på vanligt sätt. Mer tråkigt är att det blir diskussion om vem som ska utföra sticket.

Jag försvarar inte på nåt sätt att det är så här utan bara konstaterar faktum.

#136 Så var det för mig också. Det var bara kemon som sattes i port-a-cathen. Alla blodprover jag tog, vare sig jag gick till vårdcentralen eller sjukhuset, togs som vanligt i armen.

Jag var väldigt sur över det faktiskt, för jag tyckte att när jag nu hade den där porten kunde de väl använda den. Men det är kemon som förstör ådrorna. Så det är för kemons skull porten verkligen behövs.

På min vårdcentral sa de att de inte hade utrustning för att använda porten. Det behövs andra nålar och så. Det är trist att er vårdcentral inte ens kan ta emot hemtjänstvårdens erbjudande om utbildning, men det är väl som Mongu säger, de har inte den budgeten.

Det är bra iaf att din pappa har en port, för kemons skull!

Kram

# 138 Tyvärr så är det ju idag så att även de offentliga vårdcentralen ska drivas som om de vore privata. De får bara en budget som ska hållas.

Det går ut över patienter men också personal.

det  går uppåt..med vikten alltså;-) från 49 upp till 53 nu på bara ngr dagar o han äter som bara den…hoppas nu det håller i sig. Om 2 v har han fått ny tid för cellgiftsbehandling o då måste han gått upp i vikt för att få den..skönt det går på rätt håll nu..

Mormor som op för bröstcancer hade ju tyvärr fått åka in till sjukhuset pga att det vätskade sig..inte den bästa månaden att opereras i men bättre nu inte alls..hon fick penicillin o det verkade ge med sig..

#140 Det är inte ofta det är goda nyheter att man går upp i vikt! Vad skönt att det har vänt. Och vad skönt att den värsta hettan är över, jag tror det blir lättare med kemo nu.

#141 nej det är inte ofta man tycker det är ok att gå upp i vikt men nu är det nästan firande för varje kilo;-) jippi! Var hemma här o fikade igår o nu kan man krama honom utan att vara rädd att han nästan ska gå sönder.. :-S

Ausa Bausa Har din pappa rönkat huvudet ännu?

Hoppas på det bästa för er .)

Hej

nej han har varit inne på röntgen men vet ej om dem tog huvudet då också..glömt fråga mamma…:-S

MEN dem har varit på återbesök(efter stomi-operationen) o hans prover var bra allihop så det känns så skönt o han är nu uppe i 56 kilo!!! det går uppåt..den 16 är det dags fö rcellgifter igen..men i mindre dos än förra gången..så han ska orka med dem..

#144 

#145 tack!

tack alla för era tankar på oss..:-)))

Tänker mkt på alla drabbade…

Mormor har varit på återbesök o dem har fått bort allt det sjuka o nu ska hon bara ta östrogentabletter o slipper strålning o cellgifter..såååå skönt för henne!!!! Äntligen lite glada nyheter..känns som det går på rätt håll nu..   =0)

Pappa äter som en häst o är mkt piggare o planerar sitt liv igen o börjar umgås med fler o fler människor..är så glad så det går ej att beskrivas i ord hur jag känner!!!!!

Åååååh så skönt för din mormor! Det var verkligen goda nyheter. Och så härligt att din pappa blir starkare också. Det måste kännas bra!

Grattis! 

#146 Vad roligt att höra, jag gläds med er verkligen.

kram Jile

Jag också! Härligt att höra att det går åt rätt håll.

Hur är det med er andra???

så var det neg igen..:(

nu när pappa fick ett papper från en underläkare på sjukhuset han behandlas stod det att han hade skelettcancer OCH att det spridit sig t levern!!!!! INGEN har sagt något t dem att det skulle spridit sig dit!!! HELT sjukt att det ska stå fel så dem blir oroliga ELLER att det spridit sig men ingen sagt ngt..fick detta besked i dag försökt nå läkaren men ej nått dem..fasen vad arg man blir OCH Såklart superorolig…benen hade svullnat upp igår på honom så dem var som 2 stockar från benfästena ner t fötterna..bättre i dag igen..

Ahhhhh så arg man blir på denna j####la sjukdom….

Fy vad hemskt att få det innan en helg så man inte kunde få tag på dom och att de inte talat om det tidigare.

Tänker på er och hoppas det går vägen.

kram Jile

#151 ja är det inte hemskt!!!??? tack för du tänker på oss..

sitter som på nålar o väntar på att mamma ska ringa efter att hon pratat m läkarna där nere men ej säkert ngn är där nu heller, att dem inte äns kan ringa upp igen o iallafall råda dem hur dme ska göra ang svullnaden som kommit tillbaka idag igen..

:-(((

Onkologen har väl 24-timmarsservice? Det kanske beror på var man bor, jag vet inte om ni bor på en större ort eller mindre. Jag ringde en gång mitt i natten och fick tröst och råd när jag gick igenom kemon, det var inga problem. Men nu har ni väl hört av läkare?

Dåligt att läkaren ger ett besked muntligt och skickar papper med ett annat besked. Sånt är inte roligt att råka ut för.

Det blir nog en del upp och ner i fortsättningen också. Man får komma ihåg det man ska vara glad över. Din pappa har gått upp i vikt iaf, och är stark nog för att få kemon?

Styrkekram, och all lycka till din pappa!

Ausa Bausa!

Jäkla sjukvård! Vilken chock för er :(

Så tråkigt att höra! Cancern hade också spridit sig till levern hos min pappa.  Det är samma behandling var cancern än sätter sig, men levern är ju ett av våra viktigaste organ. Så jag hoppas iunnerligt att de kan stoppa upp förloppet så att din pappa kan leva ett bra tag till med sjukdommen.

Håll oss uppdaterade, tänker på dig och vet vad ni går igenom.

jo det var sant..de hade redan i maj kunnat se skuggningar i levern men ej säkra dock inte sagt ett enda ljud!!!! Självklart var inte läkaren som dem träffat innan där i dag..MEN han fick sin behandling o ska ha den 2 i veckor till 1g /vecka..paus 2 v sen 3 v behandling igen..

När dem kom t Lund ville dem först inte ge behandling då där ej fanns ngn läkare o det var det aldrig om måndagar..nähä varför ge honom denna tid då? Mamma stod på sig o till slut ordnade dem fram en onkolog(?)läkare så han fick sin behandling..systrarna hade ej sett detta misstag förräns försent o då var dem ju redan på väg(har 1.5 timme dit)..jäkla läkarvård..

Ja nu ä r det bara o hoppas på att han orkar m behandlingen o att den tar så bra det bara går:-(

Läkaren de träffat hade dock varit impad över att pappa var så mkt uppe o ej sov en massa så det var ju positivt iallafall..

kram alla…

#155 Ja jag tänker på er, fy de har ingen koll alls. Nä det är dags att sätta in personal och satsa på vården. Man ska inte behöva behandlas såhär när man är sjuk och har långt att åka också.

Kram från mig

AusaBausa och er andra. Hur har det gått?

#157 inne på sin 3:e vecka med cellgifter..mår piss efter men släpper efter 4-5 dagen. ska ha på onsdag sen paus i 2 veckor o sen på det 3 veckor till..Hoppas det hjälper!

Mormor blir bättre o bättre..Skönt!

#158 Tänker på er…skönt att mormor blir bättre och bättre.

Kramiz

#158 Tänker på er jag också.

Kram!

Tack #159 o 160

Vad har de sagt om att det spridit sig till levern också?

de hade int efått ngt svar på det riktigt som jag fattade de, ibland blir man lite smått frustrerad över att de ej frågar om allt men sen får man väl förstå deras situaiton när de är där nere på behandling också..löpande bandet behandlingen verkar det vara o hade som jag fattade de inte träffat ngn läkare ännu..sen var det som pappa själv sa, spelar det ngn roll? behandlingen är den samma..:/ MEN hade det varit jag hade jag blivit vansinnig över att de ej sagt ngt o velat veta minsta lilla förändring..MEN jag ä rju inte sjuk heller o orkar tjabba..det orkar inte pappa o mamma ha rfullt upp ändå med allt som ska göras..int elätt att hjälpa de heller m avlastning av körning o så nä rman själv arbetar o har 3 barn..men idag kunde jag hjälpa de iallafall m o köra honom t provtagning..

Många avdelningar kommunicerar för dåligt. Det den ena avdelningen vet, vet inte den andra! Frustrerande!

Mia, hur har det gått för din pappa?

så ligger han inne igen:( fick så fruktansvärt ont igen o fick åka ambulans in..

sjukhuset vet ej om det beror på att han hoppat över tabletter eller om det är cancern som spridit sig..de TROR det beror på tabletterna..den ena läkaren säger att han kan ta de trots att det står att han ska göra uppehåll o även fler om det behövs, nästa läkare säger att han bara får ta de vid behov o han måste göra uppehåll..ja säger mamma men han har ju behov av de hela tiden!!!

J-la människor..är så lessen att  man ej kan få svar..är det RIKTIGt illa så inget finns o göra eller han blir bättre efter att fått ordning på smärtlindringen?? vågar inte heller köra in där då jag börjar känna mig halvkass o mga barn på jobbet är sjuka..

Sablars sjukvård vi har!!!!

izabella3…

Tack för att du frågar.

Pappas läge är inte så lysande just nu. De har tömt vätska (blod) ur ena lungsäcken…De trodde han blev andfådd av det. Men det hjälpte tydligen inte att tömma…för han blir andfådd än och grymt trött.
Han orkar ingenting längre stackarn.
Orkar bara vara uppe korta stunder sen måste han lägga sej.
Så vi befarar att han inte har långt kvar.

Vi hoppas för honom att han somnar in i sömnen så han slipper lidandet snart.

Mia. Hur gammal man än är så blir man aldrig för gammal för sina älskade föräldrar. Har ju sjäv barn! Det är de som man får styrka ifrån och orkar gå vidare! Det är så grymt orättvist. Tänker ofta på pappa och hans sista tid i livet. Fast att vi var på sjukhuset jätte mkt, dag som natt så låg han ju ändå där sjäv och grubblade över döden.

Allt gick så snabbt mot slutet! Visst led han, men det handlade om 3 v Vissa lider i flera år! Kan fortfarande inte föstå att vi inte ses igen!

Inte i detta liv iallafall.

Tänker på er och vet vad ni går igenom!

Ausa Bausa. Min pappa fick sjukhus sjukan. När de satta in en portacat, tror jag det heter så var den infekterad så han fick blodförgiftning!

För att någon j-v läkare inte hade rengjort händerna/kanylen tillräckligt.

Pappa fick också erorma smärtor och fick åka in med ambulans flera ggr.

Men för hans bästa så får ni inte besöka honom om ni börjar känna er krassliga, för de är ju så hilma känsliga för bakterier/virus.

Håll oss uppdaterade!

Skickar lite styrkekramar till Er ALLA :)

fortfarande inlagd o har fortfarande grymt ont..

kan inte säga hur mkt jag hatar vår sjukvård just nu..det är sååå dåligt så det finns ej…de glömmer ge honom smärtlindring..säger han ska ha var 4:e timme o då säger vi ja men nu har det gått5-6 timmar o nu börjar han få ont!!!! blr så förbannad..de måste ju ge honom det INNAN det börjar gå ur kroppen för sen tar det ju ett tag innan det nya börjar verka..igår hade de skullat ge honom smärtlindring idropp men då fick mamma rätta de o säga att han måste ha det i spruta för att det gick snabbast..

Läkarna har kollat hans röntgen o den fårn maj till nu har det ej skett ngn större förändring o det ä rju skönt men vågar ej hoppas ändå..skelettcancer ä rju sån att det gör oftast ont långt innan det syns på röntgen upp t 3 månader..

MEN helt sjukt att de ej kan hitta ngt som hjälper honom mot smärtan..han har så ont så han svär o skriker så fort de ska vända honom där inne klara det ej själv.

Sååå lessen för att han utöver sin sjukdom som ej går att bota ska behöva ha ont på ett svenskt sjukhus….

Hoppas ni andra har positivare bild av sveriges sjukvård än vi för här kan de dra ngt gammalt över sig..:(

Tänker på er alla där ute som drabbats av denna hemska sjukdom..

Kram

#168 min svåger hade ju också sådana smärtor, jag undrade ofta varför han ej fick smärtlindring..trodde det var självklart att man fick det. Att ha smärta är ju hemskt och tar ju ner människan helt.

Kram till dig och din pappa

Ja det känns så hemskt att utöver att han har en sjukdom han ej kommer botas från så ska han behöva ha ont med!!!!

Tack:-)

#170 ja det är förjäkligt..man lider med dom drabbade. Samma för min svåger, han grät för han hade så ont. Han sa att ni kan inte föreställa er vilken smärta. 

Ja det måste vara hemskt att först vara så sjuk och ha en sådan hemskr smärta….

Någon som borde komma upp idebatt på tv eller så. Kanske man skulle maila till Fråga doktorn som är på måndagar på tv.

Ja han har gråtit massor där inne av smärta o skrikit och svurit o haft sig så han skäms i efterhand men vem fan bryr sig hur han beter sig nu? Det har han all rätt att få göra i detta skede..

Han har så ont också så han ej kan flytta/vända sig själv(förutom en stund i fm men sen värre igen). Systrarna ska då hjälpa honom vända sig o  vissa kärringar borde fasen inte släppas in där äns så som de hanterar de sjuka..drar o sliter utan att se hur han kämpar för att inte svimma av smärta o skriker gör han men ändå lyssnar de ej…

#172 Ja fy vad hemskt, måste vara svårt att se sin kära pappa lida så.

Där finns jätte bra smärtlindring!  Pappa medicinerade sig själv, hjälpte inte! När han kontaktade sin doktor så fick han utskrivet jätte bra smärtstilllande! Fram tills dess hade han jätte ont, men det släppte helt så fort han fått rätt medicinering! Det är absolut inte mening att era älskade ha ont :(

Jävla sjukhus, man blir hellt gråtfärdig!!

Nu har jag kollat upp det!

Ausa Bausa. Begär att han ska bli kontaktad av smärtmottagningen för en bedömning. Remiss kan man få direkt ifrån personalen.

De är specillt utbildade på att göra bedömningar ifrån varje patient önskemål/smärta.

De skiljer sig från den vanliga personalen som bara sätter in vad de "tror" är bäst

Hoppas han snart blir smärtfri.

Han har tyvärr kontakt med smärtlindrings kliniken o de försöker så gott de kan hitta ngt som ska hjälap honom, har fått en morfinpump insatt nu o hjälper bättre men kan fortfarande knappt röra honom utan att han har ont..de kan knappt lyfta ett ben ännu mindre vända honom utan att han skriker så nu får han liggsår..tom systrarna på avd hade nu sagt att det var ju fasen att de ej kunde hitta ngt som hjälpte så han slapp ha så ont o så att han kan röras..svårt att sköta honom också ju:(

Hade sagt att det ä rju bättre han får mer lindring o sover o slipper o ha ont än att vara vaken o lida..fy fan vad hemskt detta är..kunde inte i min vildaste fantasi ana att det skulle vara så här överjävligt!!!!

Han operationsdoktor hade svarat på mammas fråga om detta var slutet eller ej, att det kunde de ej svara på då det var så individuellt..vissa reste sig efter detta igen o kom tillbaka o andra inte..

..jag är livrädd att den smärta han har är cancern som spritt sig o som förra gången syns det ännu ej på röntgen..för det kunde ju ta upp t 3 månader innan man ser det där..skelettcancer artar sig väl rätt ofta så..först ont sen syns det på röntgen…

åh fy vad hemskt, man kan inte lita på röntgen heller då …hoppas hans smärta minskar snart annars är det ju olidligt för honom stackaren.

kramar till er ,

jile

Japp i dag är det mkt bättre!!!  Hade mkt mindre ont nu i dag, fortfarande trött men int esåå som igår o förrgår..hoppas hoppas det vänder nu..

kram alla

#166 Mia, så tungt att se.  Ger läkarna något hopp?

Stor kram till dig!

#178 AusaBausa, jag har varit borta ett tag, så jag har inte läst o m din pappas kamp förrän nu. Jag hoppas att det har vänt nu, att de har hittat rätt smärtlindring. Fy för att ha så ont!

Kram till dig med!

#179 Vi får ju inte prata med läkarna. Så syster och jag vet ingenting.
Och mamma och pappa berättar inte hela sanningen känner vi. Så i dagsläget är pappa illa däran..men vi vet inte hur pass mycket…hur pass illa däran det egentligen är. Men det syns ju på honom. Och nu när han får svårt att andas ibland med.

Det är det som är så läskigt!  Läkarna vet ju aldrig hur behandligarna tar.

Därför kämpar de på. Fast att patienterna ibland dör av just behandligarna, som min pappsi gjorde. Många får ju inget värdigt liv mot slutet, erorma plågor.

För ett par månader till , knappt vid liv, det är det inte värt.
Men man vet ju aldrig vem det hjälper.

Lömsk sjukdom.

Till min väns mamma sa läkarna att hoppet var ute.. De hade provat allt. De gav henne veckor.

Men efter att en healer besökt henne (fast att de inte tror på sådant) så levde hon 3år till.  3 bra år fick hon :)

Min bästa väns far hade fått skelettcancer och som sedan hade satt sig i levern.

Läkarna sa att det då var så illa så att ingen behandling slkulle sättas in.

Han levde i 2 år.

Mia. Vi krävde att få tala med doktorn, satt i 3 timmar med oss och talade om hela förloppet/varför och hur lång tid han hade kvar m.m

Klart de vill tala med er om ni frågar!

Det vill ju alla läkare, svara på anhörigas frågor

Kram på ER!

Läkarna kanske vill tala med oss ja. Men våra föräldrar vill inte att vi ska tala med läkaren. Och vill de inte det så kan vi tyvärr inte göra något åt det.

och så var det mindre bra igen..urinvägsinfektion, hade jätte ont i magen o de bara gav morfin..mamma bad flera ggr om att läkare skulle komma o kolla och tillslut gav de med sig..o då uppdagades det urinvägsinfektion…j-la sablars sjukvård..

#181 Fantstiskt att healingen hjälpte dom till hela 3 år till…vad härligt att höra. Kram

#182 Förstår dig Mia, man vill ju inte gå emot deras önskan. Kram från mig.

#183 Ja det är sånt man är rädd för att det kan ju komma andra krämpor under behandlingarna också. Stackars din pappa, tur att din mamma stod på sig. Kram till er.

#181 Det är det som är så läskigt!  Läkarna vet ju aldrig hur behandligarna tar.

Du menar att de inte kan förutse hur behandlingarna tar för en given patient? Det är tyvärr sant. Men när behandllingarna väl är igång så håller de ju koll, så då vet de rätt bra.

Största haken är att det kan gå plågsam väntetid mellan tester och provresultat.

#182 Mia, jag tror inte era föräldrar förstår vad de gör mot er. Kanske ska ni försöka förklara hur svårt det är att hänga i luften och inget veta?

#183 Åh så frustrerande! Vad händer med den patient som inte har en anhörig med sig? Håller personalen bättre koll på en människa som ligger där ensam, eller behöver man ha en 'extraläkare' med sig på svenska sjukhus?

Kramar till alla!

#185 ja det kan man ju undra över..ngn dag nu så träffade mamma en fd arbetskamrats fru på sjukhuset, en sjuksyster pratade senare m frun o fick veta att mannen o mamma arb ihop.. Hon säger senare t mamma:  Åh jag visste inte att du jobbat ihop m hennes man!!! saken är den att denne man var rätt högt uppsatt i kommunen förr..Mamma höll på o svimma..som om det skulle spela ngn roll vem hon arbetat ihop med??? vilken jäkla kommentar!!!! Vad hade människan m det o göra? Skulle mor o far få bättre behandling eller sämre!?! sanslöst!!!

Du menar att de inte kan förutse hur behandlingarna tar för en given patient? Det är tyvärr sant. Men när behandllingarna väl är igång så håller de ju koll, så då vet de rätt bra.

Precis Lena :) lite klumpigt skrivet av mig kanske.

Ausa Bausa. Efter 2-3 behandlingar så kan man se hur den går vägen.

Genom proverna. Om blodproverna går upp av sig själv m.m

Har de sagt något annat till er? Hoppas på det bästa.

Mia, Jag hade inte velat sväva i ovishet, det är så skönt att prata med läkarna som "oftast" förstår/vet hela förloppet… men man förstår ju dina föräldrar också. De vill skydda er :)

KramiZ

#187 proverna har varit fram t nu då odlingen på urinen visade på urinvägsinfektion. De har också jämfört röntgenplåtar från maj t nu o de ska inte skett ngn större förändring där…MEN oavsett har han omänskligt ont o de får ingen riktig ordning på det..nu får han så mkt morfon så han är helt borta o fått ont i magen också..säkert cellgifterna som tagit på magne också :( i em skulle de få besked om han sk afå mer behandling..

Så jobbigt för er alla! Helt omänskligt!

ingen cellgiftsbehandling för honom..igår sa läkarna att vi kan nopg räkna mindre än veckor att få ha honom kvar..det var verkligen uruselt igår..helt borta vara han o det var överjobbigt att se honom..allla syskon o mor var inne o sen sov jag över så mor kunde få vila hamma i sin säng..nu är jag o syrran o mor härihop. Men idag är han mkt piggare o mer vaken..pendlar som fasen men det sa m läkaren att det kunde vara en falsk pigghet..

smärtan har de iallafall fått bort o det ä rså skönt!!!

#190 Ja vad skönt att han vart piggare så ni kunnat prata med honom lite igen….tänker på er i denna jobbiga stund.

Kram

AusaBausa.

Gick igenom en liknande händelse med min pappa. Det är för jäkligt. Men ni kommer igenom det, och du kommer att bli glad igen en dag. Men som det är nu är det bara svart.

Skönt att han är smärtfri.

#190 Åh. Så sorgligt. Hoppas din pappa får må bra den sista tiden. Vilken lättnad att de iaf fick bukt med smärtorna!

Tänker på dig och din familj!

Kram
Lena

Jag också, Vet precis vad ni går igenom.

Har han kanske fått kortison?

Pappa blev jätte pigg och vi trodde att det var ett "mirakel"

Men då det är i levern som med min pappa så är det inte mkt man kan göra, tyvärr!

6 månader senare så förstår man fortfarande inte . Känns så overkligt. Kan inte ens se en bild på pappa /läsa ett sms ja vad som utan att bryta ihop. Saknaden blir bara värre :(

Alla vänner går och klagar över små saker. De ska bara veta vad livet handlar om , och hur många det är som lider!

Innan pappa dog så hade jag inte någon tro.

Men det ända som hjälpt mig är att där faktiskt finns något efter detta liv, och att vi möts igen . I en ny värld! " Andra sidan"

Jag har besökt 2st medium.

Utan att veta något om oss så berättade de helt fantastiska saker som bara min pappa eller andra anhöriga kan veta som gått över.

De gav så många bevis så vi var het förstummade Efteråt.

Och vi som är sådana skeptiker i vår familj!

Vad har hjälpr er andra?

Kram

Tack allihop!

Hemma o pausar ett tag, ska in i morogn igen. Mamma där nu..

#194 En av mina vänner tog kontakt med ett medium efter att hennes man dött. Hon var lika skeptisk som du, men mediet berättade saker som bara hon och hennes man kände till, ingen annan. Mediet gav henne en hälsning som hjälpte henne komma ur den värsta sorgen.

Jag tröstar mig på ett mer banalt sätt. Jag tänker att eftersom mina nära och kära har gått före mig, så kan det inte vara så farligt. Den tanken hjälper mig. Jag följer de som gått där förut.

nu har pappa flyttats till Hospice, fint o mkt lugnare o mer plats för oss alla att vara tillsammans på..:(( fy fasen för detta..

kan tänka så elaka tankar att var för han? varför inte de äldre först? en generation i taget.. :((

#197 Jag har samma "elaka" tankar. De är nog väldigt mänskliga.

#197, ja jisses vad jag tänker så. Min man fyller 50 år idag. Han sitter med stygnen efter en ny lymfoperation. Vi hoppas att vi sitter (utan stygn) och dricker champagne nästa år också.

#199 Önskar din man en riktigt trevlig födelsedag!