Det är alltid hemskt att mista någon nära, speciellt när det sker i så unga år. Hon kämpade i alla fall och verkar ha sparkat läkarna i rumpan genom att leva så länge efter en dålig prognos.

Ont kommer det nog alltid att göra, men man får ta till vara på alla fina minnen man har och försöka leva vidare.

Massa kramar till dig!

Camillhe, jag beklagar sorgen. Det är inte lätt att förlora en förälder.

Det är ganska nyligen din mamma gick bort?

Det kan göra ont länge Efteråt. Och komma tillbaka då och då sen man tror att det gått över. Men det som händer efter ett tag är att de ljusa glada minnena tar överhanden över sorgen.

Försök inte för den skull att skynda på sorgen bara. Det kan man inte, lika lite som man kan skynda på annan läkning. Det får ta den tid det tar.

Jag hoppas du har goda vänner och släktingar i närheten som stöttar dig just nu. Och du är förstås alltid välkommen att skriva av dig till oss här.

Stora varma kramar!

Tack, det gör bara så fruktansvärt ont. Jag har underbara vänner som verkligen finns där för mig och jag går till en psykolog.

Men det finns ju ingenting som dämpar smärtan och saknaden.

Speciellt på nätterna så är den överväldigande och då är det svårt att stå ut.

Hur gör ni som också förlorat en nära för att orka?

Hur gör man för att orka?

Jag vet faktiskt inte. En dag i taget, en timme i taget?

Det är viktigt att uppleva sorgen, precis som du gör. Men det är inte heller en dum idé att ibland skjuta upp smärtsamma tankar och minnen, och ge sig själv en tid när det är tillåtet att känna alla Sorg och smärta. Kanske en bestämd tid på dagen när man får ge sig hän. Och sen glömmer man det och fortsätter leva.

En annan god hjälp är att fråga sig själv vad han/hon skulle önska för en. Skulle de vilja att man sörjde så att man slutade leva? Jag skulle vilja bli ihågkommen för det jag gjorde rätt och bra. Jag vill inte lämna smärta efter mig när jag dör. Det vill nog ingen.

Sen är jag ingen motståndare till mediciner,  så jag tar till sömnmedel om jag inte kan sova ordentligt. Man blir helt slutkörd om man inte får sova! Då blir allt bara värre.

Jag önskar dig att du kommer över den värsta sorgen snart, och fortsätter ditt liv så stark och glad som din mamma skulle vilja se dig.

# 0 Camillhe, beklagar din Sorg. Livet är så orättvist många gånger.

En timme i taget som sedan blir en dag i taget osv. Det slutar aldrig göra ont men smärtan kan kännas mer okej med tiden. Man slutar aldrig sakna men saknaden kan också komma att kännas mer okej än vad den gör i början, göra mindre ont.

Massa kram/ Madde

Hej Camilhe. Beklgar. Vet vad du går igenom.

Min pappa gick bort för 10 månader sedan. Känns värre nu än direkt efter han lämnat oss. Mer verkligt nu. Saknaden blir bara större och större.

Min pappa var så levnadsglad, älskade livet och sin lilla familj och alla vänner.j

Han såg glädje i allt. Svårt att tänka sig att han inte finns mer.

Ingen kan säga eller göra något för att det ska kännas bättre.

Vännnerna ringer ner ens telefon i början, men sedan fortsätter deras vardag och vi får kämpa vidare med sorgen…

Kan inte ens tänka på goda minnen . Känns bara ännu mer sorgligt.

Få oftast höra? Känns det bättre nu? Det känns inte alls bättre med tiden…..

. Jag måste tänka på annat för att orka gå vidare….

Livet kommer emellan.. Livet ändras… Du träffat någon, utbildar dig, får barn.,…

Det är det som gör att det kommer att bli lättare! Nya saker kommer in i våra liv som tar plats och fyller våra tomrum.

Har aldrig haft en tro att där finns något efter döden.

Men efter att jag besökt 3 medium oberoende av varandra berättade de saker för oss om pappa som ingen annan kan veta.

Vi fick några hälsningar  "bevis" ifrån pappa som vi bär med oss.

Känns lite bättre nu när man vet att man kommer att ses igen i en annan värld…

Det är jättetufft. Vad ska man säga, vi reagerar alla olika.

Mitt sätt att tänka är av typen "om ett år mår jag bättre än vad jag gör idag". Alltså se framåt på nåt sätt. Det blir bättre. Som Lena säger - en dag i taget, och tänk på att om ett år (en vecka, en månad) så är de lite bättre än vad det är idag.

#6 håller fullständigt med dig i sorgearbetet..tycker det blev värre efter ett tag,, ej så jobbigt i början..då kändes det bara skönt för pappas skull..nu har det gått 2 månader o det känns överjävligt..tänker jag på det gör det ont så in i men försöker jag göra andra saker(kan förstå att jag fyller mina dagar bra;-) så blir det lite lättare men så fort jag är själv i bilen så kommer tårarna dirket o jag verkligen gråter på riktigt men det orkar man ju int egör ahela tiden så då får man pausa o nästan stänga bort för att orka gå vidare..MEN så som du säger..dagarna går o jag har fullt upp med 3 barn, hus hästar o 100% jobb så det rullar på ändå..

Skulle med vilja gå t ett medium sen men är förtidigt ännu o för jobbigt..hört mga som varit skeptiska men som övertygats när de väl kommit dit..så det kommer jag att gå t senare.. bara fö ro få en möjlighet att få höra att han har det bra…

Tänk att det är så tungt att förlora någon.

#6 Izabella, jag måste fråga dig, har du någon terapeut eller kurator eller liknande att tala med? Det låter inte alls bra att du sörjer så djupt fortfarande efter 10 månader. Jag tror faktiskt du har fått en depression.

Jag känner inte dig, så jag vet inte vad som är rätt för dig. Kanske behöver du så lång tid på dig för att läka. Jag skulle ändå önska att du tog dig till läkare och blev utredd för depression.

#8 Ausa  Jag har hört att det är rätt vanligt att den svåra tiden kommer först när begravningen är avklarad. Och sen kan det vara en lång process att ta sig igenom den värsta sorgen och saknaden och komma ut på andra sidan.

Det låter ändå skönt att du har huset fullt av barn och djur! Det måste finnas mycket glädje för dig också, mitt upp i allt mörker?

Tröstkramar till alla!

Hej Lena.

Har bara stor Sorg, ingen depression,men tack för omtanken!

Känner stor glädje för livet ,min lilla dotter. Min älskade familj.

Så jag har mkt att vara tacksam för och leva för!

Det är bara en stor saknad och tomhet jag känner!

Försöker att berika mitt liv så mkt det bara går!

Man har 2 val som jag ser det!

Antingen så väljer man att leva och då får man göra det bästa av den tid man har här på jorden! Eller så väljer man att sörja, älta och gräva ner sig! Jag har valt nr 1 :)

Men man blir ju en halv människa när  någon som man älskar så högt försvinner. Utan ens familj så är livet inte värt att leva. Men man faller inte för att en familjemedlem försvinner. Man får glädjas åt de som finns kvar och det gör jag verkligen.

Skrattar i massvis :)

Men tänk så underbart livet hade varit om vi inte hade förslorat våra nära så tidigt i livet…..

Som min pappa alltid sa. Det är priset vi får betala för att älska :)

#10 Okej. Bättre att oroa sig för mycket än för lite…? Man vet ju inte med nätvänner, när man bara har deras ord och inte ansiktsuttryck och kroppshållning och röstläge hur någon egentligen mår.

Eftersom du har glädje i ditt liv slutar jag oroa mig för tillfället.  

Som min pappa alltid sa. Det är priset vi får betala för att älska   Ja, det är ett pris man får betala. Nog är det värt det, trots allt?

#9 tack för din omtanke!!

Ja jag är verkligen glad över att ha min familj o mina vänner så nära mig o alla är så omtänksamma..vet ej hur det gått utan de..djuren gör sitt till också att underlätta o skönt o gå ut o gråta mot sin älskade hästs sida ibland också..inga ord behövs..

Känner dock mig lite konfunderad över mina barns sorgearbete..de säger ingenting om min pappa, gråter inte sörjer inte så man ser, pratar absolut ingenting om honom…Känns konstigt för mig som gärna vill prata om honom men alla sörjer vi ju olika..frågar de ibland om de saknar honom o jo det är klart de gör säger de mne känns som om de redan gått vidare o bara har ett fint minne av honom..det var ju dock ett helt år han var sjuk o då inte orkade vara gamla vanliga bus-morfar utan han fokuserade bara på sin sjukdom..så kasnke hade de sitt farväl tidigare än jag som var med till slutet!?!

Det är ju som så med barn! De hanterar sorgen annorlunda! när de är just barn.

Som en grannflicka sa till mig, 10 år gammal. Min mamma lever inte, hon har precis dött så nu måste jag hitta mig en ny mamma….

Ens mormor/morfar känns ju alltid mkt älder för barn än vad vi tycker att våra föräldrar är.

Dina barn såg säkert din pappa som mkt äldre. Jag känner inte många som är uppväxta med sina mor/farföräldrar.

Ingen i vår familj kan pratat om pappe heller. Inte min mamma heller. Alla sörjer vi olika…

Alla har saker de står i. Jobbar, umgås med vänner m.m

Man försöker att gå vidare och berika sitt liv!

De är inte med oss llängre, så man måste nog släppa taget om dem för att orka gå viadre…

Jag själv vill också prata mkt om pappa.

Jag vet att han inte lever längre, men jag kan komma på min själv att säga till kunder som frågar vad jag ska göra till helgen.

Ska besöka mina föräldrar säger jag!

Tycker om att prata om papps som han fortfarnde lever, känns lättare ibland för att slippa en massa frågor från människor man inte känner! och så försvinner man in i drömmarnas land pch minns hur bra man hade det när pappsi levde :)

Tack och självklart är det så att vi sörje ro ser på det på oliak sätt o inget sätt är fel.. o ja jag ska vara evigt tacksam att de funnits där som de gjort…men jag är uppväxt m mormor/farmor/farfar o som fortfarande lever så jag är så van vid att man ska få ha sina mor- o farföräldrar länge..hade tom långt upp i ålder även gamlamormor/morfar på min mors sida och gamlamorfar på pappas sida i livet tills jag var 10-15 år tror jag..

Nu har barnen kvar både mormor, farmor o farfar så de är lyckligt lottade som har de kvar o de är ej gamla heller 64 o neråt..

Camilla, hur har du det? Kram från mig :)

Tack för ert stöd, det värmer, fast jag undviker tråden lite för det gör så ont att tänka på mamma.

Jag mår fortfarande väldigt dåligt och sorgen kommer som en blixt ibland och bara slår ner trots att jag är mitt uppe i ngt annat.

Jag har fått en diagnos och det är ganska skönt, jag har posttraumatiskt stress syndrom, troligtvis utlöst när mamma blev sjuk och flera andra nära dog under en period av 2 år. Och det känns lite bättre för då beror min djupa depression och ångest PÅ någonting och kan jobbas med. Först när jag fick diagnosen reagerade jag med; men jag har inte varit med om krig eller blivit våldtagen etc. Men sen när jag läste om det så stämmer det verkligen in och förklarar så mkt för mig så det är en lättnad.

Önskar bara de kommit på de tidigare så jag kunde berättat för mamma, hon hade blivit så glad över att veta att detta faktiskt går att behandla. 10 år tog det för dom att komma på vad jag hade, de hade uteslutit alla psykiska diagnoser som borderline, personlighetsstörning, etc och jag fick ingen hjälp.

Jag har fortfarande inte orkat välja ut mammas grav. Jag vill att det ska vara en solig plats och jag vet vilken kyrkogård men jag vill vänta tills våren. Hon är kremerad. Vad tycker ni om det, är det fel att vänta? Man har ett år på sig.

Hej Camilla.

Min pappa ville ligga i minneslunden. Det är jag glad för. Har inte ens varit där. Kommer nog ta ett bra tag innan jag går dit.

En gravplats behövs fixas till och pappa ville inte att vi ska ta det "problemet"

Kan inte tänka mig att gå dit.

Som mediumet sa till min kusin.

Båda dina föräldrar har gått över till andra sidan. Din mamma har ingen gravsten men din pappa har.

Du behöver inte ha dåligt samvete för att du inte går till minneslunden lika ofta som till din pappas gravsten då din mamma hör och ser dig hela tiden endå :)

Så tänker jag .Pappa vet att jag tänker på honom hela tiden, beöver inet ha någon gravsten att gå till för att tänka på honom.

Så ta den tid du behöver!

Skönt att du fått en diagnos.)

Nu runt Jul är det extra jobbigt för alla oss som förlorat någon som vi älskar!

Alla är så glada och hela familjer samlas för att firas!

Förknippar julmusik/ljus/gran med hemska sjukhusvistelser :(

Hur mår resten av er runt Juletdi?

Kram till er alla.

Nej, julen är inte lika rolig när man förlorat familjemedlemmar. Det kanske finns lika mycket glädje, men sorgen finns där också.

Camillhe, klart du ska ta tid på dig att välja gravplats. Du ska ju vara nöjd med ditt val!

Vad bra att du fått en diagnos, och därmed kan få den hjälp du behöver också. Jag önskar dig verkligen att det blir lättare nu!

Stor kram!

Hur har du det?

Kram