Min barndomsvän har gått bort.
Först nu, efter 1 år, har jag fattat att hon faktist är borta nu. och saknaden är fruktansvärd.
Hon hade hela livet framför sig. Hon var ständigt glad och positiv, även som sjuk, och hade en otrolig kämparglöd och var 100% bombsäker på att hon skulle klara av det.
Det började med cancer i lymfkörtlarna, sen försvann cancern och man blev otroligt glad och hoppfull. Sen kom det tillbaka igen och hade nu spridit sig mycket…
Livet är otroligt orättvist..
hon blev endast 21 år..
Åh, vad ledsamt att läsa
Ibland ter sig livet väldigt orättvist. Framförallt när så unga människor dör.
/Maria
Oj, det gör mej så ont när unga drabbas av denna elaka sjukdom
Du får ta vara på alla fina minnen ni har tillsammans. Och prata med henne. Tro nu inte att jag blivit snurrig, men det hjälper om man tar ett snack då och då.
Jag brukar prata med mina bortgångna anhöriga i bland om jag har några funderingar och tankar. Det lättar.
Jo jag brukar prata med henne. Hon var djupt troende så det blir mest i kyrkan jag gör det, där jag känner hennes närvaro som starkast..
Elina, jag beklagar verkligen. Hon var alldeles för ung, din vän. Och du också, man borde inte förlora vänner när man är så ung. 
Mvh Lena
Sajtvärd på Cancer iFokus