Jag måste börja med att fråga hur det är med din mamma nu. Ska hon få några behandlingar? Vad säger hon till dig om allt?

Jag frågar för att det gör stor skillnad om hon känner sig sjuk eller frisk, och hur hon förhåller sig. För visst är det en ofattbar situation.

Hur hanterar man allt…

Tyvärr så fungerar vår psyken så att vi måste ta oss igenom kriser och sorger för att kunna gå vidare. Det finns inga genvägar. I bästa fall (oftast?) leder kriser till att man går vidare som en lite bättre människa.

Jag hinner inte skriva mer nu, men David, sajtvärden på Psykologi i Fokus, har skrivit en artikel som heter Olika faser i sorg- och krisbearbetning. Jag länkar till den ifall du vill läsa. Man har nytta av den, det lovar jag!

Kram!

Tack för ditt svar. Hon säger att förutom smärtorna i magen o svårigheterna med att äta så känner hon sig pigg. Hon ska till läkaren nästa vecka för att diskutera behandling. Jag tror hon är iställd på att kämpa så långt det går och det känns bra. Just nu håller hon på o ordnar allt som måste vara klart (allt från ekonomi till begravningen) o berätta för alla, jag vet dock inte vad som händer när hon har fixat klart, om det är just för att hon håller på o ordnar som gör att hon orkar just nu.

Vi är ett tidigt skede o ovissheten är hemsk. Jag tänker mycket på framtiden, jag har också ett yngre syskon med handikapp som i och försig har flyttat hemifrån men som jag kommer att behöva ansvara för. Jag är ok med det men ibland känns det tungt o övermäktigt.

Tack för länken! Jag har tittat runt på nätet efter skrivelser om Sorg men det jag mest hittade var kurser o sånt om sorgbearbetning. Jag kan inte låta bli att tycka att det är sjukt att tjäna på detta.

Förstår dig precis, jag kommer såväl ihåg den dagen min mamma fick diagnosen lungcancer som redan då spridit sig till skelett, bukspottkörtel & lever..

Hela min värld rasade samman och mina första tankar var ju såklart hon kommer att dö och det snart (eftersom hennes sambo gått bort i cancer nästan exakt 1år innan hennes diagnos). Min mamma var väldigt dålig när hon fick sin diagnos flåsade som om hon hade sprungit ett maraton när hon bara hade gått 2 steg.

Hon fick cellgiftsbehandling och blev snabbt bättre och fick tillbaka lite kondition. Då glömde jag nästan bort att hon faktiskt var sjuk. Hon blev sakta men säkert sämre men var ändå pigg och klar in i det sista, endast de 3 sista dagarna var hon riktigt dålig. Vilket jag tycker är skönt såhär i efterhand, jobbigt för en själv att det gick så fort som det gjorde på slutet. Men för henne var det nog det bästa, hon slapp ligga och lida i veckor vilket hennes sambo fick göra.

Vi fick 9 månader från det att hon fick sin diagnos och hittade på mycket saker tillsammans under sjukdomstiden för att göra vardagen lite lättare.

så försök hitta på roliga saker tillsammans, prata och bara umgås.

Jag önskar så att man hade fått iaf bara några dagar till, det finns ju så mycket man skulle velat säga.. Eftersom jag fortfarande bodde hemma hos min mamma så pratade vi väldigt mycket vilket jag är glad över.. Att jag ändå fick tillbringa all den tiden med henne som jag faktiskt fick. Så ta till vara på all tid ni kan, den är värdefull.  

Måste faktiskt säga att när mamma väl gick bort så tog jag det bättre än jag någonsin kunnat tänka mig. Visst är jag ledsen såklart men jag vet att mamma ville att jag skulle tänka på mig själv. Ibland kan jag prata om hennes bortgång utan några som helst problem men vissa gånger går det inte alls.. Börjar gråta på en gång, bara jag tänker på det.. Men jag vet att hon har det bättre nu och det är jag glad över, hon behöver inte lida längre.

#2 De flesta kyrkor har både präster och diakoner som är utbildade samtalsterapeuter/psykologer och är duktiga på sorgebearbetning.

Deras tjänster står till förfogande för alla och är dessutom gratis. Många är rädda för att det just är kyrkan men det behöver inte handla om religion alls utan bara samtal.

Jag tror att man behöver någon utomstående att prata med. Att få lätta sina känslor med någon man inte känner kan vara befriande.

Tack för allt ni skrivit och alla tips! Jag har köpt en bok om Sorg som har varit väldigt bra samt skaffat mig en samtalskontakt. Jag har kommit ur chock fasen och är numera bedövad och bedrövad samt med en del depressions-symptom. De har hittat en tumör på njuren också och det finns vissa frågetecken kring ena lungan.

Hej Chris. Förstår precis hur du har det. Och känner med dig.

Den 24 maj 2010 fick min man diagnosen cancer i bukspottkörteln som också hade spridit sig till levern. Beskedet var att det går inte att bota. Hela golvet försvann för min del. Min man däremot tog det lite lugnare för han lyssnade på resten och det var att man skulle sätta in behandlingar för att om möjligt kunna stoppa spridningen.

Under sommaren började första behandlingen och efter röntgen visade det sig att den inte hade tagit alls. Tvärtom tumörerna hade ökat i storlek. Det hör till saken att han också har lungproppar (det vår så det hela uppdagades från början).
Ny behandling utan något som helst uppehåll. Så hela hösten genomgick han en jättetuff behandling. Efter åtta behandlingar gjordes en test och det visade sig att tumörerna hade stannat upp och t o m gått tillbaka. Egentligen hade läkaren önskat få fortsätta med behandlingen eftersom det visade sig ha verkan. Men min man var i sån dålig kondition då att han inte hade klarat sig över huvudtaget. Så det blev två månaders uppehåll.
Vi blev ju rätt glada, tänkte att julen skulle bli så bra och att han skulle kunna börja äta igen.
Men så blev det inte, december var väl ok men efter nyår började han bli sämre och sämre.

Och vid ny röntgen nu i januari visade det sig mycket riktigt att tumörerna återigen har växt.

Ny behandling ska börja nästa vecka, den tuffa. Så där står vi nu.

Han har inte direkt ont (han är fullproppad med mediciner). Men är jättetrött, matt, sorgsen och har tappat tron på en förbättring. Han har inte ätit någonting knappt sen han började bli sjuk i somras. Det har gradvis blivit sämre och sämre med det. Men vi kämpar med det båda två vilket faktiskt har resulterat i att han inte har gått ner i vikt. Och det är ju en bra sak i alla fall.

Du kan väl höra av dig och berätta mer om din mammas sjukdom, hur den utvecklas m m.

Vet precis vad du går igenom.

Kram Margaretha

# 6

Tack för det du skrev Margaretha, det är nog just det man vill få veta på forum som dessa; att man inte är ensam (även om man inte vill önska detta på någon!). Min mamma har nu börjat med cytostatika så vi vet ännu inte vilket resultat det kommer att ge. Jag hoppas få behålla henne så länge som möjligt men jag vet att hon är trött och har ont (jag tror inte medicinen är helt inställd ännu). Man har verkligen fått lära sig att ta en dag i taget och från allt jag läser och hör Om Cancer som denna så är jag tacksam för all tid vi får.

Jag hoppas på det bästa för dig och din man!

Hälsningar

Chris

Hej Chris33

Jag är hemskt ledsen för din och din mammas skull.

Jag håller just nu på att missta min mamma. Hon blir bara sämre för var dag som går. Nu sover hon för det mesta och får mycket smärtstillande. Det finns mycket elände med cancern, men den gör åtminstone att man får tid på sej att prata och reda ut saker som kanke man funderat på. Att passa på att göra saker man skjutit upp. Jag pratar väldigt mycket med mamma och har kommit mycket närmre än innan hon blev sjuk. Jag frågar också mycket om olika saker hon har hemma och som betytt något speciellt för henne. Sen skriver jag ner det, för det kommer alltid att följa med den saken.

Vet du om att "närståendepenning" finns att utnyttja? Passa på att använda dom. Så du får tillbringa så mycket tid du kan med din mamma.

 Många kramar.

Hej Chris!

Hur går det för din mamma med cellgifterna? Och hur är det med dig?

Kram!

Hej Chris, jag undra med hur det har gått, med dig och din mamma. Hoppas det går bra och att ni båda mår bättre…

Jag heter Jonathan, snart 18 år, sitter här och kan inte sova, tänker bara på min pappa…
Han gick bort ett halvår efter att han fått diagnosen cancer i levern, som sedan spred sig…

Läser kommentarer om folks egna berättelser och tårarna kan inte sluta välla fram…

Jag skriver Om Cancer i mitt projektarbete, där jag även skriver mycket om pappa. Det är så himla jobbigt då man gråter nästan oavbrutet när det kommer till att skriva om min pappa. Det var den 22/9-09 som han gick bort men det känns ändå så himla nyligen.

Jag tycker att det är ett väldigt jobbigt ämne, men jag vet att det inte är något man ska tränga undan. Har en bild på honom som bakrundsbild i mobil, dator osv för att se honom varje dag.

För snart två månader sen hade vi en konsert där vi samlade in pengar i förmån för cancerfonden. Jag höll tal om min pappa, vilket jag fortfarande inte förstår att jag klarade av att göra utan att typ bryta ihop, och sedan spelade jag och sjöng en låt tillägnad min pappa.
Det var så himla svårt då jag kunde se min mamma i publiken som satt och grät… Det är nog jobbigt för alla att se…
Efter uppträdandet, när folk applåderade såg jag hur mamma verkligen grät och skakade, då brast det för mig, och jag var tvungen att springa in för att låsa in mig i en toalett… :/

Jag hoppas att min pappa hade uppskattat det… <3

**Här har ni en video:
**
http://www.youtube.com/watch?v=L2M-TX8DgXc

#10 Hej Jonathan, varmt välkommen hit trots den sorgliga anledningen. Jag förstår att du saknar din pappa enormt, särskilt med tanke på hur ung du är. Tonåringar, och unga vuxna för den delen, behöver fortfarande sina föräldrar så mycket. Jag beklagar innerligen sorgen.

Jag tittade på klippet från konserten, och hittade ett till därifrån tror jag. Stor applåd för det fina initiativet, och förstås för musiken. Det var riktigt bra! Funderar du på att bli musiker? Jag försökte lägga in videon i ditt inlägg, men det buggar visst för mig.

Tack för att du delar med dig av den vackra sången. Det var ett slående exempel på vad Sorg kan ge.

Kram!

Tack…

Det går inte så bra med projektarbetet, jag hittar inte rätt ord att beskriva hur det var. Jag är jättedålig på att formulera mig… Vet inte riktigt hur jag ska göra för att skriva minst 5 sidor om det tills imorgon.

Det var bara det uppträdandet jag gjorde på den konserten, så de andra videona är från andra tillfällen. Men tack, det betyder jättemycket. Vet faktiskt inte vad jag ska bli och jag måste söka till högskola om en månad, det är verkligen jättejobbigt att bestämma nu vad jag senare vill bli. Tänk om jag väljer fel? Många säger att jag ska satsa på musiken men jag känner att även om det är det jag vill så borde jag söka till en utbildning som mer är något där man kan lita på att kunna försörja sig på yrket… Civilingenjör? Vet inte…
Ja, det funkade inte att infoga videon, jag tror det är det där bindestrecket i webbadressen som ställer till det.

Men jag känner att jag måste skriva ett bra arbete, men samtidigt vill jag inte att folk enbart ska tycka synd om mig eller så, förstår ni?
Jag måste verkligen komma igång med skrivandet…

#13 Du gjorde det inte lätt för dig, när du valde att skriva om din pappa. Du hittar säkert ett sätt att berätta på ett bra sätt. Sånt brukar ge sig om man är lite envis.

Om att välja… Man väljer fel ibland. Då väljer man om, svårare än så är det inte. Civilingenjör ger en bred utbildning, med flera områden att arbeta vidare inom sen. Så det är säkert ett bra första val. Och som sagt, det går alltid att välja om.

Lycka till med skrivandet!