Ja, när man är riktigt sjuk så har vi det bra i Sverige.

Hoppas din mamma får slippa sin smärta nu.

Hon får morfin och har nu hallicinationer. Det kommer nog både från medicinen och den stora hjärn tumör hon har. Men hon har i alla fall inte ont. Hon ser gubbar upp och ner. Kryp på armarna. Fåglar i rummet och en stooor spindel som kröp på väggen. Jag har kollat upp om man kan få nattvak och det är inga problem. Hemtjänsten skulle försöka ordna det så snabbt som möjligt. Man vill ju inte att mamma ska vakna och vara ensam och se en massa otäcka saker. Dagtid finns vi ju hos henne hela tiden.

Vill bara säga att du tar så fint hand om din mamma. Det är glädjande att läsa

Tack Jima, det värmer. Men jag är inte ensam. Vi är 4 systrar som går omlott men 2 har hela tiden själva varit sjuka. Jag tror vi blir mer mottagliga för andra sjukdomar själva då man går igenom något sånt här.

#4 Det tror jag verkligen är sant, att man blir mottaglig för sjukdomar. Stress tar på immunförsvaret, och kriser utlöser stress.

Jag håller med Jima, jag blir glad av att läsa hur fint du tar hand om din mamma. Inte alla har ett så naturligt förhållande till slutet på livet. Det skulle alla lära sig!

Vet ni, i går satt jag och min ena syrra och flammsade hos mamma lite när hon var vaken en liten stund. Hon såg ju allt möjlig och omöjligt och vi försökte skoja bort det. Den sista tiden tillsammans ska vi inte sitta och vara ledsna (fast vi är det). Då sa mamma " att så här trevligt skulle vi haft det tidigare" Bättre sent än aldrig svarade jag då.

Ja, ta till vara på all tid som finns o försök se det positiva i allt elände!

Det kan hjälpa att få skratta, även för den som är sjuk.

Kram på dej!

Tack Miia. Mamma har nu så ont att det är sprutor som gäller hela tiden. Det går fort. Dom tror att det spridit sej till skelettet. Hon är en tuffing och försöker härda ut, så jag pratade med sköterskan och dom kan ju inte läsa av mamma som vi gör. Så vi försöker se hur ont hon har.

Hon hade pratat med sköterska och ville att hon skulle framföra att mamma har dåligt samvete för att vi måste sitta hos henne när vi har så mycket att göra hemma. Stackars mamma. Hoppas det går fort. Jag vill behålla mamma, men inte så här

Ja, det är lätt att skämmas när man tänker att det ska gå fort….

Men så gjorde jag också när pappa inte var samma lilla pappa som förr. När man förstod att det bara fanns en sak kvar så var det mest för hans skull, o mammas, att han skulle få somna in.

Som tur var hade han inte så ont som många med pancreas har o den vetskapen o att han själv visste o kände att slutet var nära gjorde faktiskt slutet lite lättare på nåt sett.

Sen kommer ju sorgen o saknaden hur man än gör. Men tror att positivt tänkande o att man kan prata-skriva med andra människor om det på ett rakt o ärligt sätt underlättar.

Många kramar till dej!!

Tack mila.

 Mamma gick bort i dag på förmiddagen vid 10 tiden. Tror det var 10,05. Tittade inte så mycket på klockan utan höll om henne så gott man kunde. Vi hann hem till henne allihop och det kändes skönt. Och allt var sagt och klart mellan oss allihop barn. Vi hade varit hos henne dygnet runt och igår sa jag åt alla att vi åker hem och låter mamma vara ifred. Fick en känsla av att hon inte riktigt ville släppa taget så länge vi var hos henne. Hon ville ju inte dela med sej av sjukdomen till oss. Hon gick alltid själv till sjukhuset för hon ville väl inte att vi skulle må dåligt utan tog alla smällar själv. Vi har haft dygnet runt vak så man kände sej trygg ändå. Och vid 06,30 ringde dom och sa att vi nog skulle skynda oss. Och jag tror min känsla var rätt då jag ville att hon skulle få vara ifred en stund. Lilla mamma. Det var inte hon som låg i sängen och kämpade. Det var någon helt annan person. Hon ändrade utseende väldigt sista dagarna.

 Och nu är man bara i ett vacum. Hjärnan fungerar inte och jag är helt slut. Men reaktionen kommer nog.

Och all den varma underbara pesonal som kommit och pysslat om mamma. Jag vet inte hur man ska tacka dom. Vi har i alla fall varit noga med att tala om för dom att vi har tyckt hemskt mycket om dom och jag ser på dom att dom blir väldigt glada och inte är så vana vid att man visar sin uppskattning som vi gjort. Dom har tagit hand om både mamma och oss faktiskt.

I eftermiddags kom Fonus och hämtade mamma och dom var väldigt taktfulla. Mamma älskade fjärilar och hon fick med sej sin kudde och täcke med fjärilar och det var personalen från Fonus som sa till oss det. Och när dom lagt in mamma i bilen som stog dom taktfullt och bockade.  Vi har med andra ord insett hur många underbara och vänliga människor det finns här ändå mitt ibland allt elände.

  Jag har även känt ett stort stöd från er alla som även ni har det tufft. Att så många orkar dela med sej av sej själva även under sådana situationer.

  Stor kram till er alla

Beklagar sorgen!

Men skönt för er mamma att få ro.

O även för er fast det kommer gå upp o ner med sorgen.

Många stora kramar till dej!

#10 Så fint du har beskrivit din mammas sista dag.

När döden blir på det sättet så blir den med all säkerhet lättare att hantera nu kommande tid även om man känner sig helt tom.

Har liknande erfarenhet när min mamma dog på Hospice efter att ha legat där 14 dagar. Vi hann också alla fram och det blev så fint.

Sorgen blir ju inte mindre men som sagt döden är inget fult utan något naturligt egentligen.

Kramar till dig…

Så ledsen för er skull men som ngn annan skrev när döden kommer på det viset o man har sina nära runt sig så är det lättare att släppa taget och lättare att gå vidare sen..

Vi hade det med väldigt fint den sista stunden med pappa o vi alla 3 syskon var där samt mamma..

Många tröstekramar till dig!

Tack så jätte mycket allesammans

I dag kände jag mej friare än jag varit på länge. Tänkte ringa mamma några gånger och när jag var på väg hem efter jobbet var jag nära att svänga ner på motorvägen och hem till henne. Det tar nog ett tag att vänja sej av med det.

Det känns så befriande att tänka på mamma och att hon äntligen har fått frid och slipper smärtan. Det var svårt att se hennes händer som var så stilla när hon var som sämst. Hon har alltid haft något i händerna. Alltid. Handarbeten som stickning, brodyr, målning och mycket annat. Och nu har vi många vackra saker att ärva som hon gjort. Och jag känner att det betyder så mycket. Mycket mer än det gjorde när hon var frisk. Man tog allt för givet då, på något vis.

Skönta att höra att du mår bra!

Men ha i åtanke att sorgen går upp o ner. O att det inte finns några rätt o fel i sorgearbetet.

Efter 2 år kan jag fortfarande komma på att jag inte kan ringa pappa….

Kram

Det går verkligen upp och ner. Och jag ser mamma när hon dog, framför mej. Jag har några  fina bilder jag tog på henne när hon var frisk, så dom har jag tagit fram ur datorn och tittar på för att få en annan bild.

Men jag känner mer och mer att jag fattar vad som hänt. Och jag kan vakna på natten och är mamma när hon ligger där i sängen. Jag har liksom tagit över hennes identitet. Ruskigt.  Jag har hennes smärta och sjukdom tills jag vaknar till ordentligt. Men jag förtår att det är en reaktion av allt som varit. Inte så underligt igentligen. Man har ju levt med det här så länge. Men man får ta det för vad det är. Det kommer bli bättre med tiden. Allt har ju bara börjat.

#16 Sorgen är ju en slags process. Det finns mallar som stämmer delvis men vi är ju alla så olika och har haft så olika relationer med våra nära beroende på vem det är och hur man levt.

Oavsett så är det något man kommer att gå igenom och man klarar det. Man upplever kanske känslor som man inte hade en ening om och man kanske behöver prata. Vissa bär det inom sig och det viktiga är väl att ingenting är fel när det gäller att sörja.

Ett tag efter min mamma hade dött så fick jag höra (från en nära) "Jag trodde fakriskt du skulle sörja mamma mer…"

Dessa ord gjorde riktigt ont. Alla människors Sorg ser olika ut.

#17 Jaa, det här med sorgen ser enormt olika ut.

Jag är uppåt utåt och ibland kommer jag på mej själv att kanske vara lite för glad och att folk tar illa upp. Jag sörger, men är för tillfället så otroligt lättad över att mamma slipper allt elände och smärta nu att glädjen tar överhand. Och jag är också lättad över att jag nu hinner ta hand om alla våra hundar igen. Det har hängt över mej under hela mammas sjukdomstid att jag inte hunnit med dom så mycket som dom behövt och även min familj och hem.

Jag känner mej fri på något sätt. Men när jag sätter mej ner kommer allt över mej och det är ju helt normalt. Och det får ta den tid det tar.

Man hör ibland om barn att de sörjer av och till. De kan leka och skratta mellan varven, och verka helt oberörda av sin förlust, och sen helt plötsligt gråter dem.

Men sörjer inte vi vuxna likadant? Är det inte så, att man ibland är glad och skrattar och njuter av livet som vanligt, och sen ibland kommer sorgen över en?

Tack för att du delar med dig av minnena kring din mammas bortgång, Doglovers. Hur sorgligt det än är, så är din beskrivning så full av ljus.

Kram till alla!

Kan bara hålla med Lena1971,

Sorgen går i vågor…. Dock blir det längre tid mellan vågorna. Iaf för mej.

Men visst går man ner i en rejäl svacka emellanåt.

Pappa somnade 20 minuter innan jag hann fram.

Mamma var med i avskeds sekunden, pappa titta upp o sa med ögonen , jag orkar inte mer, brorsan var övertygad att det bara var ett andningsuppehåll…

Jag kände mej lurad av pappa när jag kom fram, trodde han skulle vänta in mej liksom. Var arg över det en tid men nu har det gått över, ser det som att han hade inte tid o vänta, viktigare saker väntade på honom.

Pappa somnade hemma 2 månader efter beskedet cancer i pancreas. Han vägrade vara på sjukhus mer än nödvändigt.

Jag är stolt över mamma som orkade även om vi barn försökte avlasta så gott vi kunde.

Kram på er alla där ute som kämpar på med anhöriga o sorgen!

Det stämmer bra det här om att sorgen går i vågor. Ena stunden kan man skratta och andra stunden sitter man alldeles tyst.

 Det känns väldigt bra att kunna prata med några som sitter i "samma båt" och vet man man pratar om. Det hjälper mer än ni kan föreställa erTack för att ni finns.

  Kram på er allihop

#21

Jag snubblade in här av en slump (eller undermedvetet sökande)

Min mamma gick nämligen bort i cancer i december. Och jag kände igen mycket av det du skrivit. Vi kunde däremot inte ha henne hemma då vi bor så pass att ständig tillgång till vårdpersonal var omöjligt, så det blev att spendera en hel del tid på sjukhuset.

Nu vet jag ju inte hur gammal du/ni andra här är, eller hur gamla era anhöriga varit som gått bort. Jag är 20 och mamma var 51. Och det känns förbannat orättvist. Det är klart att döden känns orättvis när helst den inträffar. Men mamma var för ung helt enkelt, och jag kan tycka att jag (och mina yngre syskon: 18 och 10) också är för unga för att behöva gå igenom något sånt nu.

Det är starkt av dig/er att skriva om detta, som är så förbannat svårt. Jag har själv skrivit en del på min blogg, men ja. Det är inte många som förstår eller ens kan tänka sig in i det.

Därför är jag väldigt glad att ha hittat denna sida, ska kolla lite mer här och se ifall jag hittar något som kanske hjälper.

Strykekramar till dig och din familj Doglovers

Och alla andra som går/gått igenom detta

Stor kram på dej själv Tusss!

Att skriva av sej kan verkligen vara en hjälp!

Då pappa fick beskedet hittade jag en kvinna här på ifocus som hade samma cancer som pappa. Hon o jag mailade flitigt o fick en underbar kontakt. Vi skrev om allt möjligt, om liv o död, anöriga, behandlingar, ja om allt som tänkas kan.

Var så skönt att vi hade varann o ingen fråga var för dum.

Hon hade dålig kontakt med sina barn o hade inte berättat hur allvarligt sjuk hon var.

Då hon skrev ett sista mail, "nu är jag dålig o åker in på sjukhuset" fick jag söka upp hennes dotter på Facebook o fråga hur det var med henne. Fick dottern o åka dit o inse att hennes mamma var döende……

Kändes så tragiskt men kanske jag gjorde en liten insats…?

Pappa somnade in 21 dagar innan sin 60-årsdag 2009.  Jag är 40år nu.

Kram på er där ute!

 #22 Livet är orättvist ibland. Min pappa gick bort när han var 52 år.

 Jag är också väldigt tacksam över att jag hittat hit. Det har gett mej mycket stöd och tröst.

Känslan att få prata med alla som går igenom samma elände med sjuka anhöriga och faktiskt själva är väldigt sjuka känns stort. Man behöver inte gå på tå för alla vet vad som gäller på något vis.

Det känns väldigt tryggt att ha den här sidan med alla fina medmänniskor att vända sej till.

#23 Där gjorde du verkligen en fin insats En tjej från hemtjänsten berättade om en gammal kvinna som var döende och dom ringde kvinnans dotter. Men hon hade inte tid att komma Tjejen från hemtjänsten grät när hon berättade det. Jag med.

 Kram på er allihop !

#23 Jag tycker också du gjorde en bra insats. Ibland förtränger vissa hur illa det faktiskt är.

#24 Jag har arbetat inom geriatrik i många år och ibland så kan det faktiskt finnas stora anledningar till att många gamla är ensamma och har dålig kontakt med sina barn.

Som personal kan man tycka att det är fruktansvärt men man vet inte historiken bakom. Det kan hadla om stora svek och svåra familjeförhållanden så jag har alltid försökt att ha även en viss förståelse för dessa som inte kommer när döden närmar sig.

Det kan finnas så många anledningar. Sedan kan man väl önska att ingen ska behöva dö ensam.

325 Du har så rätt. Den funderingen hade jag också.

Saknar min mailis mkt! Hon gick bort i juni-10, 56 år gammal. Barnen var mellan 22-25.

Då jag mailade dottern första gången fick jag som svar att " mamma vill bara ha lite uppassning o uppmärksamhet" det gjorde så ont i hjärtat att läsa dessa rader när man visste precis hur illa det var. Sen när hon insåg att mamman faktiskt var sjuk skrev hon ibland iaf o det är jag tacksam för.

Vet orsaken till relationsproblemen o att hon inte ville belasta barnen trots all vetskap om cancern.

Tack för att jag fått skriva av mej lite!

Jag beklagar sorgen Miia, för din pappa först och främst, men också din brevkamrat.

Va fint att du fick tag i dottern innan det var för sent! Det kan du skriva upp på plussidan av karmakontot.

Tack Lena!

Sorgen efter pappa kan numera liknas mest med saknad.

Saknaden att bara kunna prata o fråga om nåt, få en kopp kaffe, prata släktforskning mm. Men visst , sorgen är kvar men vågorna blir glesare. Vet att han har det bra o har en uppgift där han nu är.

Vad hans uppgift är vet jag inte , men han fick så bråttom dit så nåt spännande måste det vara. O jag får veta vad när jag själv kommer dit o det känns bara bra.

Hur gammel blev din mamma?

Kram till er alla!

Hon blev 78 år. Och levt ett väldigt rikt liv bortsätt från alla sjukdomar.

I morgon är det begravning och jag har haft ont i magen i flera dagar.

#31 Det ska nog gå bra! Ska du själv hålla tal eller något?

#31 Min mamma blev också 78 och jag minns hur nervös jag var innan. Fick en fruktansvärd tandvärk dagen innan och hos tandläkaren blev det strul. Jag ville dra tanden för att vara på den säkra sidan att inte få värk efter en lagning men de ville inte dra en såpass frisk tand. Jag vann till slut

Det kommer säkert att gå bra.

Orkar du så får du gärna berätta ombegravningen.

Vilken fin ålder :)

Gläds åt det ni har haft och att hon fick uppleva er så länge :)

Veckan innan mamma gick bort, såg hon en man stå ute på balkongen och rökte. Och han rökte pipa sa mamma till en av hemtjänst tjejerna. Mammas man gick bort 1996 och han stog alltid på balkongen och rökte pipa. Så jag vet att mamma har det bra nu och har hittat tillbaka till sin man.

 Begravningen blev så ljus och fin som mamma hade viljat ha den. Hon älskade fjärilar och vi hade satt en liten fjäril på varje handbukett och det blev jätte fint. Hon ville inte ha några blommor förutom handbuketterna och det hade alla respekterat. Så istället för blommor hade det kommit in 54 bidrag till cancerfonden och det gjorde oss väldigt glada. Och det skulle sättas in fler. Vi blev 60 personer.

Mamma hade valt  2 psalmer och vi valde 2. Och det blev med trumpetsolo. Bland annat Amazing grace (eller hur det stavas) Den spelades på hennes systers begravning och vi vet att mamma tyckte det var otroligt fint. Ena syrran ville vi skulle ha "Öppna landskap" med Ulf Lundell som sista musik på orgel, och det blev mycket finare än jag kunde föreställa mej. Den kvinnliga prästen höll ett väldigt fint tal över mamma som verkligen var "Mamma".  Mamma hade valt att ha ett bårtäcke och det blir på något vis mer av dramatiserat. Och det som gjorde mej väldigt glad var att det var både barn, barnbarn och barnbarns barn med. Jag tror att mamma log från sin himmel, för jag tror helt fast att hon var med och såg allt.

 Vi var alla lika lättade när allt var över och nu tar vi nya tag. Nu är det lägenheten som gäller och det kommer bli hemskt tungt ett tag igen. Men det är ju en del i allting och för varje del vi gör får vi ju bearbetning. Och mamma hade gett oss order om att inte vara ledsna, utan skratta och vara glada när vi tömmer hennes lägenhet. Bara att göra som mamma säger

På exakt 1 år har vi begravt 2 av mammas syskon så med henne blev det 3, så nu får det vara nog ett tag framöver. Nu finns det endast ett syskon kvar på mammas sida och jag tycker så synd om henne. Men hon har en underbar familj och barnbarn. Särskilt ett barnbarn har hon en otroligt fin kontakt med. så hon har en fin framtid ändå. Prästen hade ett långt fint samtal med henne efter begravningen och det kändes fint.

Och dagsmeja var det när vi åkte hem från kyrkan

 Nu längtar jag till våren, för det sista samtalet jag hade med mamma så ville hon att jag skulle plantera blommfrön som lockar till sej fjärilar. Jag tror hon kommer att hälsa på då. Som en fjäril. En Makaon fjäril som hon tyckte bäst om.

 Jag tog hand om ett par pelagonier från henne som jag tagit skott av och som alla mina syskon ska få som minne från mamma. Hon hade gröna fingrar och hennes balkong var vida känd för alla vackra blommor.

Oj, det här blev långt. Hoppas ni orkar läsa allt.

 Kram på er alla

Jag blir alldeles tårögd när jag läser, det var så fint berättat. Stort tack för att du delar med dig. Du får berätta om du får besök av någon Makaonfjäril i vår!

#36 Tack Lena Jag ska hålla koll efter den Min ena syrra funderar på att tatuera en liten makaon fjäril på ena armen.

Kan den som snart ska gå vidare se framåt?

Pappa prata mkt hur vi som blev kvar skulle få det.

Vad tror ni?

#29 o 38 Så pratade pappa mkt med mamma också..att hur ska det gå för dig nu, hur ska du klara dig och vi har så mkt vi måste prata om men jag orkar inte nu osv trots att vi vid det tillfället inte riktigt visste hur fort det skulle gå… så man undrar ju om de ser eller känner på sig saker innan vi faktiskt får svar…

en vecka innan pappa dog så var han väldigt okontaktbar och han bara sov och man trodde redan då att han skulle gå bort..

men helt plötsligt vaknar han upp o är helt vaken! Tittar storögt på mig(bara jag där..) o säger inget så jag säger: Godmorgon pappa, hur är det? Han svarar svävande…ja jo det är bra..inte mer..Jag:sov du gott? Han..jaaa jag var långt borta, nu har jag träffat alla säger han..Jag:vilka? sen svarar han inte mer utan vilar sig lite.. dagen efter tar vi upp det igen o då säger han att han var långt borta men vill ej berätta om det säger han..

Jag undrar så var han var..var han o vände vid porten t himlen eller var han runt o hälsade på alla oss levande släktingar?

Vill tänka att han var vid porten o såg alla döda släktingar men vände tillbaka för att säga hejdå till alla oss i familjen. En vecka senare var han borta 

#39 Vilken fin berättelse.

 Min mamma sa till en sköterska att hon egentligen skulle gått bort i helgen (dåvarande helg) men ändrade sej då hon tyckte det skulle bli så jobbigt för oss. Hon såg en man stå på balkongen  och röka pipa. Det var nog hennes bortgångna man som väntade på henne. Det stog även en liten flicka på samma ställe hela tiden. I flera dagar.  men mamma fick så mycket morfin, så man vet ju inte riktigt vad som var verklighet och hallucinationer.

#40 tack ja det var underbart när han vaknade upp igen när man trott det ej blev fler ggr..sov över på sjukhuset hos honom den natten med för att avlasta mamma lite…hon sov hos honom på sjukhuset i 2 veckor och sen 1 vecka på hospice. Det var tufft för henne men starkare människa finns inte..så stolt över henne…

nej man undrar verkligen vad som rör sig i huvudet på dem o vad som är sant o vad som är som de hallucinerar av morfinen

Doglovers, fjärilar är en mycket speciell symbol och det finns en orsak till varför din mamma älskade fjärilar. Och det är något hon vill förmedla till dig. Om du känner för att läsa om det så kan jag rekommendera läkaren Elisabeth Kübler Ross bok Döden är livsviktig. Den var mitt stöd när min käre morbror var döende i cancer för ett år sen.

Jag läste tråden först nu och jag slås av tanken vilket fint slut din mamma fick! Ett värdigt slut.

Ett värdigt slut på ett långt liv och att ni kunde skratta mitt i allt elände är enbart positivt.

Jag ler igenkännande när jag läser om Fonus behandling av din mamma, för det är så det går till. Värdighet är ett ledord och betyder så mycket för den anhörige.

Vill bara berätta en sak, denna värdighet följer den döde/döda hela vägen till graven.

När jag gick min utbildning inom sjukvården fick vi besöka ett krematorium och se när en död människa brändes i sin kista.

Det var en märklig händelse, något de flesta aldrig får uppleva. Men jag minns än i dag vilken värdighet den döde fick sitt avslut. En värdighet som går ända in i krematoriet.

Vi fick Efteråt följa urnans gång med stoftet upp till kapellet. Hela tiden med samma värdighet och omtanke. Det var en otroligt fin upplevelse att höra att värdighet är en stor del av deras arbete.

Blev kanske lite OT.

#42 Tack för tipset om boken. Den ska jag absolut försöka läsa.

#43 Tack för dina tröstande ord. Min mamma ska kremeras och man funderar ju på hur det går till. Tack för dom lugnande orden.