När jag blev sjuk var det egentligen bara en människa som reagerade instinktivt med att fråga hur min sambo mådde. Det var en ytligt bekant till mig, och han har aldrig träffat min sambo. Han frågade, för han hade själv varit i samma sits, och reagerat som du. De anhöriga glöms bort, trots att de också i hög grad påverkas av dianosen.

Det är bra att det skrivs om, jag tror inte människor tänker på att det finns fler som mår dåligt och kan behöva stöd runt den sjuke.

En tanke jag fick är om inte din mamma kan fråga efter en kuratorkontakt? I Uppsala finns det också flera stödgrupper för anhöriga till cancersjuka. Sjukhuset borde absolut kunna hjälpa till med kontakter för din mamma.

Allt gott,

Ia

Jag har också varit med om att bli lite bortglömd som anhörig. Och det är väl ganska naturligt att fokus ligger på den som är sjuk.

Har man någon gång själv varit anhörig så glömmer man inte hur det är. Det märks skillnad på de människor som stått bredvid som anhöriga och de som inte gjort det.

På sjukhus tycker jag de är bra på att ta hand om anhöriga. Alltid när jag besökt familj på sjukhus så har de kollat hur jag mår, och ibland erbjudit mig kontakt med kurator. Det kanske beror på att jag är dålig på att hålla masken när jag mår dåligt, så det syns och då får jag hjälp?

Jag tycker också att det är bra att du lyfter frågan, Mia, för naturligtvis behöver anhöriga allt stöd de också.

hej jag är pappa till 42 årig pojk som har fått dödlig canser  i magen, har är förståndshandigkappad känner mig maktlös mot detta bor på gruppboende. hoppas någon kan ge ett bra svar.

Hälsningar Lennart

Jag har nyligen fått min cancerdiagnos och jag är väl väldigt sansad.

MEN, jag vill inte se min make sakna mig, jag vill inte se honom ledsen.

Jag vill följa min barns liv, två fina tjejer på 35 o 25 år, jag vill följa mina goa branbarn och se dem växa upp.

Jag vill inte se att mina barn och barnbarn gråter sig förtvivlade för att jag inte finns mer. Jag vill se dem växa upp!

Jag lägger ingen fokus på mig själv, men skulle det värsta hända, så är jag den första att beklaga händelseförloppet.

mkt fokus läggs ju på den sjuka och kan känna att när pappa låg på sjukhuset glömdes mamma bort många ggr..trots att hon i 3 veckors tid fanns bredvid honom dygnet runt nästan..men när vi kom till Hospice så var de HELT underbara mot pappa, mamma o även oss..de frågade hur det var även med oss och vi hade gruppsamtal m läkare och psykolog vilket vi itne ngn gång under det knappa år han var sjuk fått överhuvudtaget ngn av oss inte äns pappa.. eller jag tror han ej blev erbjuden men kan vara att han blev men tackade nej.. men inget sa till oss sen..

liiite av en ensamvarg var han allt ibland..bar det mesta inom sig enda till slutet 

#5 Jag blir lite ledsen när jag läser det du skriver. Det primära fokuset går alltid till den sjuke.

Men vi får aldrig glömma att runt den sjuke/döende finns mamma/pappa, son/dotter osv.

Är det en bra vård så glöms aldrig de anhöriga av. Men dör man hastigt på ett sjukhus, så kan tyvärr de anhöriga glömmas av.

Därför är det otroligt viktigt att man som anhörig ger ris eller ros till vården. Allt för att vi kan ge en bättre vård.

# 6 ja visst är det sorgligt…på sjukhuset kände mamma o vi oss väldigt mkt ivägen bara…dock låg han på en avdelning där patienter kom o gick de var sjuka o sen frisk ao åklte hem, väldig omsättning på patienter så de hade ju o göra där men samtidigt kändes det så trist att han skulle behöva ligga där som dödssjuk… :( de skötte inte honom heller särkslilt bra så ngn fokus på honom var det inte heller där..de glömde ge smärtlindrande hela tiden så mamma fick ha koll på de så hon blev väl lite "jobbig" för dem att hon påpekade allt de gjorde fel.. MEN det var hn som visste vad pappa ville ha o vad han mådde bäst av.. Mga ggr fick hon säga t de att han skulle ha smärtlindring, o fick då till svar att ja men det ska han ha var 3:e timme tex Ja o nu har det gått 5h fick hon då berätta nästan varje gång!! Att de var sena fick ju till följd att han hann börja få ont o så tog det ju ett tag innan det verkade igen..men på hospice fick han en morfin-knapp som vi kunde trycka på om han fick ont o den var spärrad så man kunde ej trycka för ofta..kanonbra men varför inte tidigare???

Usch blir bara arg varje gång jag tänker på hur de skötte honom under hela hans sjukdomstid…det var bara sista veckan i hans liv som man kände att vi kunde släppa allt o bara lite på personalen…

MEN vi är så tacksamma att han hann komma t Hospice o somna in där istället… 

#3 Hej Lennart!

Så förfärligt att se sin son bli sjuk. Hur är det med honom? Förstår han själv vad som händer? Bor du så nära honom så att du kan hälsa på när du vill?

Styrkekram!

#7 Det var ju för väl att det blev ett gott slut ändå! För det måste ha varit tungt för din mamma att vara extrapersonal. Jag skulle knappt ha vågat gå därifrån.

Hur är det med dig själv nu, AusaBausa? Jag vet att du hade det svårt ett tag. Känns det bättre nu?

Kram!

#9 ja tack o lov så blev iallafall slutet fint..men fasenså arg man var där o då över personalen på sjukhuset sdamtidigt förstår man ju att de har så mga patienter o så lite tid men ändå vill man int efå se hur dåligt det sköts på ett sjukhus..nej vi lämnade int epappa mga minuter..mamma var hemma ngn timme o då var vi där istället o sov över en dag också när hon var helt slut…

Med mig själv är det väl upp o ner..vissa dagar tänkter jag inte mkt alls på honom medan vissa dagar så kan jag komma på mig själv mga ggr att tänka på honom, komma ihåg ngt han sa/gjorde etc o då gör det extra ont…trodde det skulle lätta men känns inte som man fattar ännu att han faktiskt är borta för alltid att han absolut int ekommer hem igen..bodde ju borta i veckorna o var bara hemma om helgerna så ibland tror jag det är svårt att fatta just pga att han ej alltid var hemma…han hann ju bara vara frisk pensionär i 9 månader o då hade man ej vant sig med o ha honom hemma..

funderar ibland på o gå o prata med ngn kurator, känner att det är svårt att prata m de närstående ibland för de har ju sin Sorg så man vill ju inte tynga dem m sitt om de har bättre dagar…

samt att barnen inte pratat om morfar över huvudtaget sen han dog..mkt märkligt tycker jag men jag kan ju inte tvinga dem prata om honom..

det enda ngn av dem sagt var i helgen o det var yngstan, hon sa att om hon hade kunnat skulle hon gjort så att alla fick leva länge..kom bara helt utan ngt prat om morfar o vi var på kalas o jag bara kramade henne i  förbifarten o då sa hon det..svarade bara henne att det var verkligen gulligt sagt gumman sen gick hon vidare o sa inget mer..

får se om jag gör slag i sak o bokar tid till kurator men har aldrig pratat m ngn så får se om jag vågar ;-)

Vad är det man säger, delad Sorg är halv Sorg? Och ändå är det så svårt att tala om sorgen.

Jag känner väl igen det där med att man inte fattar att någon är borta. Jag tänker på många av mina bortgångna som om de lever och bara är bortresta ett tag. Jag har väldigt svårt att förstå att människor inte kommer tillbaka. Kanske är det så för alla?

Kanske är det så för dina barn? Att de inte kan ta in att de inte får se sin morfar igen? Det är en stor tanke för vem som helst.

Att gå till kurator tycker jag låter som en bra idé. Kuratorer är pålästa om sorgbearbetning, så de sitter säkert inne på många bra råd. Jag tycker du kan ta kontakt med någon kurator och se vad det ger.

Och i annat fall, jag tror inte man behöver vara så rädd för att belasta andra. Ibland kan man tycka att det är tungt att ta emot förtroenden från sina vänner, men visst tycker man oftast att det är ett tecken på stor vänskap? Att få vara behjälplig gör faktiskt gott.

Kram till dig, AusaBausa!

#11 Tack  ska fundera lite till o se om jag bokar tid för en stund med en kurator..