Jag har svårt för att tro att det skulle vara sant att reaktionen skulle vara ett tecken på hur bra behandlingen är.

Alla är ju olika och olika kroppsligt rustade. En "klenare" kropp kanske reagerar mer Jag tror det beror på en massa olika faktorer.

Kan det inte vara ett försvar från dem som drabbas hårt? Ett sätt att orka ta sig igenom?

Biverkningsteorin stämmer INTE. Hur vet jag? tja jag har tagit cellgifter konstant var 3e eller 4e vecka nu i 8-9 år (har inte riktigt koll längre). Hur man mår beror på sorten cellgift mängden och hur lång tid det är mellan behandlingarna. Sen är psyket en väldigt viktig hörnsten, det är av yttersta vikt att man är man känner sig själv och hur/vad man behöver göra för att må bäst! För vissa är det att bryta ihop andra och motpolen är vara stark, vissa sätter sig in i allt och vissa andra bryr sig inte. Vad som är rätt är upp till var och en.

Efter sisådär 100+ behandlingar så kan jag säga att jag är nöjd med min approach: Bry mig inte, och på så vis behöver man inte vara tokstark för att klara det mentala biten.

I början mådde jag ingetvidare men efter att ha missat en nyårsfest pga biverkningar och att jag mådde piss, vara hemma ensam på nyåret var dötrist. Då bestämde jag mig för att inte må så dåligt. Detta funkade faktiskt överraskande bra, visst mår jag kasst och man blir däckad av cellgifter man spyr och kan inte äta osv osv men det är fortfarande bättre än det var första halvåret.

Jag tar numera ingen kortison eller illamåendepiller som de ordinerar ut har inte gjort det på flera år.Däremot poppar jag citodon rätt mycket istället….rätt eller fel det funkar för mig =)

En annan viktig aspekt är att kroppen måste få i sig energi och mat, och det är nog bland det svåraste tycker jag när man är mitt uppe i illamåendet.

Dagens tips!:

Droppmaskinen som piper är inget skoj! Fråga innan behandlingen om det är ok att ni trycker på stopp/stäng-av knappen tills de kommer. Det har varit ok för min behandling och alla medpatienter som jag delat rum med också (iom jag skvallrat om tekniken).

Miljön för medpatienter och en själv blir mycket bättre, man hör vad som är på tvn eller man kan vila vidare.

Som jag ser det så när det piper så är maskinen redan avstängd.ljudet bara varnar att den är avstängd.

OBS glöm inte att ringa på sköterskan innan ni stänger av maskinen för det har hänt att jag stängt av droppmaskinen i sömnen och somnat om vilket leder till att man blir kvar väldigt länge = inte poppis lol.

Jag tror inte heller på den teorin. Fridaybrew har en bra inställning tycker jag, och som h*n säger, det beror på typ av behandling/drog/frekvens. Jag har inte heller lidit så mycket av biverkningar (fast jag vet att man glömmer väldigt fort också). Någon gång har jag fått enorma magsmärtor, andra gånger har munnen och svalget krånglat. Någon gång har jag legat i morfindropp för smärtor, medan jag sluppit det de flesta gångerna. Jag har bytt droger ganska ofta eftersom jag fått återfall hela tiden.

Det som varit värst för mig är infektionskänsligheten om nu den räknas som biverkning för mig, jag är ju sjuk i mina vita blodkroppar. Jag får alltid en olika allvarlig infektion Efteråt och är tvungen att läggas in för det.

Hej, och tack för era svar och tankar kring detta.

På något sätt måste man ju ta sig igenom och det är nog väldigt individuellt hur man hanterar det.

Just nu så mår jag bra i mig själv och har en massa framtidstro och jag tror det bidrar till att det mesta känns hanterbart även om det är klart att man har deppsläpp och många jobbiga dagar.

Ha en härligt solig dag.

Jag har inte erfarenhet av cellgifter och jag har just klarat min första strålningsvecka. Min mor hade en lång strålningsbehandling på 70-talet och hon hade knappt några biverkningar och klarade strålkuren med glans. Hon lever än idag trots att hon hade en T4. Jag har hört att både cytostatika och strålbehandlingar får oss att reagera högst individuellt.

#5 Jag tror också det är väldigt individuellt.

Det finns olika sorters cytostatika precis som det är olika var man strålas på kroppen också.

Jag har också hört om cytostatika att ju fler biverkningar man får, desto bättre tar behandlingen. Logiken ska i så fall vara att cancerceller är kroppens egna celler, så ju sämre man mår, desto sämre "mår" cancern.

Om det är sant vet jag inte, det är hörsägen från flera år sen. Men det är en liten tröst när man står ut, att behandlingen bevisligen tar.

Om jag minns rätt så kollar de på onkologen hur behandlingen tar genom att titta på biverkningarna. T.ex om någon inte tappar håret fast de borde.

Det finns säkert flera faktorer som väger in. Attityd inte minst!