Ja, du vad säger man….

Det är skönt att du kan skriva ner dina tankar. Det kan hjälpa ibland.

Fördelen när någon blir sjuk på det sättet som din pappa (min mamma också för 6 år sedan) är att man har tid med att säga allt. Man får vara med på resan även om det är en oerhört tung resa. Man hinner att saga allt som man vill ha sagt.

För många så kommer ju döden så plötsligt och man har en massa osagt.

Jag försöker att inte tänka så mycket på min mammas sista dagar utan tänker på henne när hon var frisk och vanliga mamma.

Du kommer säkert att klara begravningen bra. Man klarar mer än man tror.

Kramar till dig.

Det gör inget att det blev långt. Vi läser gärna och det är bra att skriva av sig sina tankar och känslor. Det är en del av sorgearbetet.

Som Maria säger, man klarar mycket mer än vad man tror. Fram tills begravningen är över så har man fullt upp på något sätt, men när allt är avklarat så kan den jobbigste tiden komma. Men vi finns här!

Jag förlorade min pappa när jag var 24 år, en mycket älskad pappa. "Min" pappa. Men jag stängde av totalt och har aldrig bearbetat den sorgen. Det var då mitt missbruk tog fart.

Det är väldigt vanligt att man tar bort alla mediciner och även näringsdropp och i stället inriktar sig på smärtan och ångesten. Man inriktar sig på att lena istället, god omvårdnad.

Rosslandet beror på att man inte orkar hosta till ordentligt och därför är munvård a och o. Pinnen med den vita sudden på hjälper till att hålla mun och hals fuktig.

Maria, ni har gjort ett enormt fint jobb. Även om sorgen är fruktansvärd nu, så glöm aldrig det fina du/ni gjorde för er pappa.

Ni fanns där!

*kramar om dig*

Kom att tänka på den här psalmen.

Var inte rädd, i sanden finns det spår.

Han älskar dig, han väntar dig i kväll,

en kväll när du förstår hans hemlöshet

och hur han längtar efter dina steg.

Från evighet har han stämt möte här.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit

En dag skall du bekänna högt hans namn,

hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg. En dag blir natten vit.

En dag och stjärnor växer ur hans famn.

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit.

Text: Ylva Eggehorn 1972

Musik: Lars Moberg 1974

Jag är inte religiös, men psalmen är så fin.

Mia…

Två år, det är lång tid av ovisshet. Jag har ju följt ditt hopp och förtvivlan, så jag anar vilken svår tid du måste ha haft.

Det var inet det jag skulle säga. Jag läste det du skrev i en annan tråd om orättvisan. Att du får dåligt samvete för det roliga du gör med din mamma för att pappa inte är med och upplever det längre.

Tänk vad ledsen din pappa skulle vara om ni tappade förmågan att glädjas för att han inte var med! Jag tror han ler, var han än är nu, när ni är glada. Och skrattar när ni skrattar.

Ta hand om dig, Mia!
Kram

Min pappa dog i cancer (mage som spridit sig överallt), två månader efter diagnosen. Min mamma var där, jag hade precis åkt hem, och fick vända tillbaka, så jag såg honom när de bäddat ner honom fint och tänt ett ljus (och öppnat fönstret så att själen hittar ut). Jag är enda barnet. Han och mamma fick pratat igenom och de hade stor hjälp av en gemensam kompis som kunde se lite mer "okänslosamt" på de ekonomiska bitarna.

Nu har min man fått cancer och blivit opererad tre gånger och strålad två, så rädslan är enorm. Jag fattar inte hur min mamma överlevde själv. Den styrkan hon hade har jag inte fattat förren nu.

Det är det värsta som finns, att bara kunna stå brevid och se på när en person man älskar är sjuk. Förhoppningsvis har de fått ordning på min man, men vi är inne i 5-års kontrollen, och det finns en anledning till att den är på FEM år…

Hur är det, Mia?

Samma var det med min pappa. Han levde ca 2 år med diagonosen cancer. Till slut fanns det inget de kunde göra. Han åkte in och kom alldrig tillbaka hem igen. Feber m.m hade han med. Han kämpade precis som din pappa Mia och grätt framför mig och min bror vilket han alldrig annars gjorde.

Man saknar ord för man såg ju hur starka de var. De ville inte lämna oss men deras tid var inne just då.

Tycker att det var mycket starkt ut av dig att du fanns vid hans sida och hos din mamma som stöd och hjälp ända in till slutet. Jag själv fanns inte hos min pappa då han somnade in utan det var endast våran mamma som satt hos han då de ville ha det så.

Stor kram till dig Mia och styrka att orka sakta vidare!!