När icke anhöriga/okända får beskedet?
Hur reagerar ni som har fått cancer elller är anhöriga till cancersjuka (min situation) när ni hör om tex kollerger, lite perifera vänner, eller tom kändisar osv får beskedet?
Jag har en kollega som fått konstaterat nån form av skelettcancer (den heter nåt speciellt, sitter i nacken) och en vars fru har fått tagit bröstet och ska på kemo och strålning. Det kändes väldigt hårt, fast att jag inte står dem nära alls.
Jag har alltid varit en sån där "tuffing", men nu river det upp massor med känslor och jag blir jätte-super deltagande. Vilket är helt olikt mig. Givetvis kan jag begripa att det är lättare att sätta sig in i deras situation, men det kan faktiskt ta riktigt hårt. Så att man sitter o tänker på dem ibland och mår (extra) dåligt. Fast att jag kanske inte känner personen ifråga, ens har träffat dem.
Hur har ni det? Been there, done that. Eller mer känslosamma?
Den här jäkla sjukdomen förändrar en.
Hatar cancer och älskar vårlökar.
Jag kan förstå vad du menar. Det sista halvåret så har jag fått reda på flera, både kollegor och lite "längre bort" som fått cancer och det berör mig på ett helt annat sätt nu.
Jag tänker på deras familjer och jag tänker överhuvudtaget på dem mer vilket jag inte skulle gjort lika mycket om jag inte själv varit drabbad, tror jag…?
Jag blir berörd och blödig och det kan jag tänka mig att man blir som anhörig också.
/Maria
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag har alltid varit rätt blödig, för att inte säga överkänslig, så jag tar sånt väldigt dåligt. Om något så har jag blivit lite kyligare nu, så när jag hör om någon som fått cancerbesked frågar jag hur illa det är, och vad det är för sorts cancer, innan jag blir - arg eller gråtfärdig eller vad man nu blir.
Jag har ju sett att det kan gå väldigt bra, så jag är väl inte lika rädd längre?
Mvh Lena
Sajtvärd på Cancer iFokus
är rätt överkänslig och bölar för det mesta, lyckliga o olyckliga stunder spelar ingen roll..
men kan känna att just när det handlar Om Cancer o får höra andra ha det så tar jag det inte riktigt till mig på samma vis som innan pappa drabbades av urinblåsecance ro senare skelettcancer..Nu orkar jag bara itn einvolvera mig i andras sjukdom på det viset, visst jag lider med dem men vill ej höra mkt mer..det är för jobbigt för mig…
Starta ny diskussion