Baby steps baby steps för varje gång så är man närmare målet så är det =) Inte alltid lätt, ju värre det är desto bättre blir dina cancerkrigsberättelser Efteråt. Ungefär som lumpen för oss som gjorde det, fan inte roligt att vara blöt lerig kall och hungrig med tjuriga befäl som skriker på en att flytta tältet som man just fått upp eller att omlokalisera just som man är klar. Men Efteråt så känns det faktiskt bra när man fått perspektiv och lite distans till det hela. Ju värre det är desto mer växer man om man nu ska se det positivt.
Fast visst det är värsta skiten när man är mitt uppe i stormen, men det blir mycket bättre när du är klar, våga släppa taget och ta en dag i taget =)

------------------------

En annan tanke jag hade var att nu är det nedförsbacke härifrån vilket är skönt =) Det talesättet påminnde mig om en rlig film jag såg nyligen, den heter "Due date". Jag länkar en trailer av filmen och i de första 15 sekundrarna eller så så diskuterar de just nedförsbacke eller uppförsbacke när det blir bättre, resten av trailern är lite rolig också.

Filmen rekomenderas:

Jag kan förstå att det känns avslaget så där när man är mitt i alltihopa.

Men som #1 skriver så är du på sluttampen nu.

Jag vet också vilken märklig känsla det är att vara kortisonspeedad men ändå inte har ork och lust med någonting. Inte konstigt att kropp och psyke reagerar.

Om ett tag så har du detta bakom dig…även om det känns trögt och jobbigt nu.

Håll ut