Själv tycker jag att det är ganska intressant att läsa andras historier,så här kommer min: 

Allt började redan minuten efter att jag hade fötts i stort sätt. Mamma hade problem med sina lungor och hade svårt att andas under förlossningen,så läkarna beslutade ett akut kejsarsnitt,men då var det redan försent. Hennes hjärta stannade för gott och hon fick aldrig se mig,och jag aldrig henne. Detta berör mig inte lika mycket (självklart att jag är ledsen över att jag aldrig fick chansen att träffa min mamma) men 14 år senare så råkade pappa ut för en bil olycka,han var inne på sjukhuset blera gånger för återbesök. När han en dag kom hem från jobbet så faller han bara ihop,han är vid medvetandet,men han säger att det inte är någon fara och att det blev lite mycket på jobbet efter att varit sjukskriven i ca 3 månader. Jag hjälper honom upp,in till soffan där han sedan fick ett glas vatten. Efter någon timme sa han att han mådde bra igen,så han gick upp till sin säng och fortsatte att kolla på fotbolls matchen. AIK mot Gais. Dagen där på mådde han nästan som vanligt,hade lite huvudvärk bara sa han men på natten så hörde jag honom liksom ligga och gnälla,tordde först att han drömde,men det höll på i flera timmar,så jag gick in till hans säng,där låg han ihop rullad som en köttbulle med armarna runt magen och svettades under täcket. Jag blev genast orolig och gick ända fram till sängen,försökte väcka honom och kände på hans panna,den var allderless varm. Till slut vaknade han och han sa att han frös och frågade mig om jag kunde hämta en till filt (han hade redan två + täcke) och en värktablett bot magen. Jag gjorde som han sa men det blev inte bättre. När min väckarklocka ringde på morgonen och det var dags att gå till skolan,var pappa inte nere i köket som han brukar vara. Jag går in till honom i hans sovrum och frågar hur det är med honom. Men han svarar inte utan bara skakar på huvudet. Jag ringer till min granne som bara bor över gatan och frågar om hon kan hjälpa pappa medans jag är i skolan. Hon kommer hem till oss och börjar prata emd pappa medans jag stressar i mig frukosten. Hon säger till mig att han måste in på sjukhuset för det kunde vara blindtermsinflamation eller någonting sådant. Hon kör mig till skolan först och sedan pappa till sjukhuset. På kvällen dagen efter kommer han hem med antibiotika (var ej blidtarmen) och har lika ont. 
Dom har tagit massor med prover och undersökt honom. och sa att de skulle höra av sig om ca 15 dagar. Det gjorde de. Pappa skulle kollas igen,igen och igen. 

ca 7 veckor efter de sista besöket så får jag ett samtal i skolan. De säger att pappa har fått cancer. Cancer i tjocktarmen. Jag tror aldrig jag blivit så chockad,ledsen och förvånad på samma gång. Vi var på väg mot matte provet då jag bara släppte allt och sprang ut ur skolan,ner till spårvagnen och åkte till sjukhuset med ögonen full av tårar. Många frågade mig både på tåget och spårvagnen hur det var emd mig,men jag minns inte om jag svarade de eller inte. Jag var så otroligt chockad! Inspringandes på sjukhuset ser jag hur pappa ligger och kollar på fotbollsmatchen i sjukhuskläder, dropp, och ett glas vatten bredvid sig. Jag springer fram och kramar honom så hår jag bara kan, tårarana rinner bara mer och mer. När jag släpper taget om min älskade pappa så ler han och jag ser hur hans ögon börjar glänsa utav salta tårar. Till slut faller en tår ner på kinden på honom och han tar min hand och säger "det kommer bli bra, allt kommer att ordna sig" jag börjar gråta ännu mer och jag försöker få fram ett leende på läpparna, även fast det är svårt. 

När jag försökt återhämta mig något så är klockan runt 23. Pappa säger att jag måste ringa seline (våran granne som vi känt väldigt länge) så att jag får komma hem, men jag säger att jag inte vill hellre annat en att stanna hos honom. Läkarna och pappa komemr överens om att jag får sova på sjukhuset en natt. Men jag sover kanske bara ett par minuter känns det som. jag gråter och gråter. På morgonen där på när pappa vaknar ser han att jag fortfarande gråter och säger "om du ska gråa så där mycket får du allt ta och dricka tre gånger så mycket vatten per dag hörrö du! Men jag förstår inte varflr du gråter?" Han sa att allt skulle ordna sig. 

Det gorde det för stunder några veckor senare. Men efter ett par månader igen så drar det igång igen. Nu hade cancern spritt sig till levern och tumören var stor, stor som en mango sa läkarna till mig. Operationerna funkade inte och nu visste jag itne hur mycket tid pappa hade kvar. Jg försökte kämpa på med skolan och det vardagliga, det var det pappa ville att jag skulle göra och jag ville itne göra honom besviken. Men eftermiddagen den 17 april så ringde läkarna och sa att pappa mådde mycket sämre. Jag hade varit där bara för någon timme sedan och det var även den gngen som var min sista gång att få se honom.
Kanske vissa ord är felstavade , kanske någon missad bokstav eller svå, men det är int eså lätt att skriva när man har ögonen fyllda med tårar och sitten hemma hos sin farfar vid hans data med tangentbordet där alla bokstäver är utslitna.

Detta var nog det värsta jag någonsin har varit emd om ! Att man kan känna sig så maktlös och bara vänta på att man ska bli helt själv är inte det roligaste. Pappa hade hopp om att det skulle bli bra, han var näsan helt säker, han sa till mig att det skulle bli som vanligt igen och allt skule bli bra, han sa att han älskade mig och jag sa det till honom och de var de sista orden. Det är jag glad över, även fast det inte blev så, så var det ändå något posetivt han sa till mig som sista ord.

Jag komemr ALLDRIG glömma honom! Han bettyde och var mitt allt, och nu har jag ingenting.
Vaken mamma eller pappa :/