Livet är orättvist.

Bara för att man har föräldrar i livet och får allt man pekar på så behöver det inte innebära att man är lyckligare.

Jag förstår att du har det tufft som mist så många. Det ska ingen behöva gå igenom men du har förhoppningsvis många fina minnen.

Kramar till dig.

Hej Emma Mali

Ja man kan tycka att det räcker nu.

För Du fick väl flytta till Din farfar. Om Din farfar inte heller finns längre

Så jag kan förstå att det otroligt jobbigt för Dig nu.

Inte bara med känslor o saknad utan allt det praktiska. Hoppas Du känner att Du får stöttning och hjälp från människor DU känner o kan lita på.

Det är ju mycket praktiskt som livet består av.

Sakna dem kommer du alltid att göra , och sorgen får ha sin tid. Men så småningom så kommer du att minnas det mysiga, roliga.

Själv kan jag sitta o fnissa åt nått morfar  eller min vänninna sa eller nått vi hittade på.

En stor varm kram från mig.

Nej livet är inte alltid rättvist…

MEN man får tänka mitt i all Sorg att någon gång är det MIN tur att få ha det bra att få leva och vara lycklig och jag tror och hoppas att du snart får det!

Många tröstekramar till dig!

Hoppas du får all den hjälp och stöttning du nu behöver av medmänniskor runt omkring dig OCH din häst säkert kan hjälpa dig mkt i din sorg…det har mina hästar gjort…. det är där jag gråter ut när jag inte orkar att visa de där hemma hur ledsen jag är..

kram kram

Ja det kanske inte är så att folk med föräldrar får allt de pekar på , men de kan ända få en speciell trygghet. De flesta i alla fall. 
Ja min häst är det bästa jag har just nu! Även fast hon inte förstår så är det där jag känner mig trygg och det är med henne jag är som lyckligast! Och man ska ju inte sörja åt det man sakanr utan glädjas åt det man har ! :)

Kram!

men nu blir det förmodligen fosterfamilj och jag hoppas verkligen på en snäll och hjälpsam familj med roliga människor som får mig att tänka på annat !

Hej igen. Hur har Du det nu då. Har Du några att bo hos eller någon som bor hos Dig.  Du är en sån mogen tjej, så att du kommer att klara Dig bra med ditt liv , ja , det känner jag bara..

TAck för att du har förtroense och delar med DIg  av hur du känner.

Vi är ju en hög mammor o pappor skulle jag tro också här. Så du kan säkert  pm:a oss om det är nått Du funderar på. Nått gott råd skall vi väl klara av och ge.

Sköt om Dig.

Kram

PS. Får väl visa vad jag åkte med i går, hästar är underbara.

Livet är verkligen orättvist och jag förstår att du känner som du känner. Du är alltför hårt prövad och nu får det räcka. Har du någon människa i din närhet som kan stötta dig i allt detta hemska som hänt?

Ja jag har min förra granne patricia som är 33 år och fick precis en liten son. Hon stöttar och betyder något sjukt för mig. Jag bor hos henne just nu, men det blir antagligen fosterfamilj sen. 

Cool bild ! ser super ut :D

Oh, vad skönt att läsa att Du har henne. Hur det än blir så kan Du ju ha kontakt med henne.

Ja visst är bilden härlig. Och det är inget emot hur det var att åka i den. Skulle jag kunna göra en hel dag.

Har haft en islandshäst när jag växte upp. Och red faktiskt några terminer  som vuxen , samtigt som min dotter  gjorde det.

Kanonkul.  I början skulle vi testa och göra en Kaptensvändning. Det tyckte jag inte var så svårt. Men en pappa till ett annat barn sa. Hur sjutton gjorde du.. Då var jag nöjd med mig själv.

Ha en fin söndag . Kram

Åh vad skönt att du har ngn som du kan få stöttning av..

Kram

Åh, EmmaMali… Livet är verkligen inte rättvist.  Jag är så ledsen att höra att du förlorat din farfar också! 

Det är sant som andra redan sagt, att en människa inte blir lycklig för att hon tycks få allt man kan önska sig av livet. Det låter som en kliché, men svårigheter härdar människan. Om man lär sig hantera motgångar har man mycket lättare sen att hitta och behålla - och uppskatta! - lycka.

Kommer du att bo kvar på samma ort när du får fosterfamilj? Så du kan hålla kontakten med Patricia, om du vill det?

Jag hoppas du kommer till en precis så snäll och rolig familj som du önskar dig, en som tar hand om dig ordentligt.

Stor varm kram till dig!

När jag bodde hos min farfar bodde jag ju i småland, men kommer inte vilja bo kvar här, för känner ingen, så vill hem till Patricia !

Lilla Gumman

Jag blir så ledsen när jag läser i din tråd. Hur mycket ska du få gå igenom?

Men du låter så enormt stark och mogen. Du fixar det här. Det vet jag. Och jag håller tummarna att du får en härlig fosterfamilj. Och du har ju din häst. Finns ingen bättre kompis. Och den läser av dej och ger av sej själv när du är ledsen. Den förstår mer än du tror.

Tänk om du kunde få bo hos Patricia? När dom letar fosterhem vill dom ju helst att någon närstående eller liknande kan ställa upp.

Håller tummarna att allt ska ordna sej för dej

Kramar från mej

Vet inte , hoppas det är slut på allt nu… Vill bo hos Patricia och det vill nog hon också, men hon ahr en nyfödd son och vet inte om hon orkar med mig.. hoppas också på något bra! :)

Jo, en liten baby tar mycket tid och ork. Du kanske kan bo i närheten så ni har chans att träffas ofta ändå. Det brukar alltid lösa sej på ett eller annat sätt. Jag håller både tummar och tår att allt går bra.

Jag hjälper till med alla tummar, tår och tassar som står till buds.

Om jag var du skulle jag prata med den du vill bo med, fråga helt enkelt om du får bo med henne, för du behöver henne. Du är verkligen inte ett oansvarig skitunge (ursäkta språket =)) utan du är bara en ung männisa som haft oflyt i livet.

Vet inte hur regelverk och liknande är kring sånt här är. Din vän kanske tycker det blir för mycket, men försök isf att få till en "prövotid" där du får bo hos henne under en period. Sen är det upp till dig att håla dig ur trubbel då =) Så hon ser att ja det blir inte mycket merarbete för hennes del. Jag kan inte se att du skulle vara en börda om du sköter dig.

Om jag kännde en person som du skule jag inte tveka på att ställa upp på en prövotid iaf, och jag tror det skulle gå bra så blir det permanent. För egendel är det hypotetiskt.

Håller tummarna att du får så som du önskar och att de vuxna som du kommer i kontakt med lyssnar på DIG och DINA behov.

Ja det tror jag att jag ska göra,prata med henne och se vad hon säger. Men om jag själv märker att det blir för jobbigt i hennes ögon efter denna provtiden så kommer jag itne bo kvar där, för deras skull. :)

Ta inte på dig för stor del av vuxenrollen, låt beslutet om det blir för jobbigt för dom vara upp till dom. Tolka inte in för mycket, acceptera all eventuell hjälp. Förkorta den inte på eget bevåg genom att tacka nej eler tolka in saker som förstör för dig själv.

Din vän är 34 år hon är fullt tillräcklig kapabel och vuxen att säga nej oh dra i bromsen om det är det som är bäst. Så lägg inte den uppgiften på dig. För allt kommer inte vara perfekt och guld och röda rosor, man kommer säkert bli oense och tjaffsa lite. Precis som vilken normal ungdom som helst. Du kanske då tolkar in för mycket i tjaffset och väljer att dra, medans din vän ser det mer som en liten incident och låter det rinna av som vatten på en gås.

Det bäst är att lugnt och sansat prata, och prata och prata mer. För på så vis lär man sig mer om varandra och ökar på varandras förståelse för varandra.

Jag hoppas du får möjlighet att bo hos din vän och få det stöd du måste få. Du har råkat ut för mer än de flesta och det på några få år. Det har tvingat dig att tänka som en vuxen och en erfaren sådan. Jag håller med alla kloka synpunkter här och att du nu måste få möjlighet att vara den unga människa du faktiskt är.