Jag är en av dem som tar åt mig så jag säger TACK

Tack, jo vi kämpar på och får någon konstig inre styrka  och lite sjuk humor har jag alltid.

Men ibland så sker det mest oväntade, min livskamrat dog mycket hastigt, 57 år gammal.

Men, sånt kan inte hända, det är ju jag som är sjuk! Men efter min cancerdiagnos så kom vi varandra otroligt nära och den tiden är jag tacksam över. Vår sista tid ihop blev mycket fin, vilket även våra tjejer märkte.

Men mellanbarnbarnet, Adam 10, som alltid snickrade och grejade med morfar och servade honom, har tagit det här mycket hårt. Det är inte bara hans morfar som är borta utan hans bästa vuxenkompis.

Ja, livet känns orättvist ibland, men jag kämpar på och kan skratta mellan varven och ha skoj.

Igår fick jag min näst sista behandling, på Staffans födelsedag. Då grät jag en hel del med min underbara sköterska.

Mina värden är fortfarande inte ok, men samtidigt har väl cellgiftet slått ut en massa hjärnceller. Försök själva att ringa med fjärrkontrollen eller tända en cigarett med en annan cigaret. Fasen vad svårt.

Jag slarvar bort grejer på nolltid, vänder på ord. Men mina goa tjejer skrattar och säger; Mamma du är inte dement, du har kroppen full av cellgift.

Hänger inte med i filmer, men min äldsta dotter tyckte jag skulle se på Bollibompa i stället.

Har du lämnat pengarna i bankomaten än, Kerstin? (Det gör nästan alla…) Eller fösökt betala med visitkortet? Eller gått hemifrån i tofflor? Om inte är du inte med i elitligan för kemodemens än.   Ringa med fjärrkontrollen gör man väl till vardags?

styrke kramar till er alla! och virrig det kan jag med bli! Teflon minne kallar jag det för :)

Kramar till er alla som kämpar.
Vet att det är otroligt tufft att vara sjuk. Man tappar modet ibland. Men det måste man får göra.
Tillåt dej att gråta och vara arg!

Jag skickar styrkekramar till er alla…sjuka eller inte sjuka.

Kramar!!!