Jag undrar också, och tänker mycket på dig Kerstin.

Jag funderar också på hur du har det.

Vi ska ju ha vår 3:e behandling den här veckan och jag hoppas det går bra för dig.

I morgon är det dags, men jag hade tänkt ringa återbud till allt. Jag orkar inte mer!

Snart vet jag inte vad som är upp eller ner. Mina högdosbehandlingar av cancern har slagit ut mig totalt. Att torka av golvet på toaletten slår ut mig totalt, att gå runt huset är inte att tänka på, för jag orkar inte så långt.

Ändå har jag "bara" fått två behandlingar och fyra återstår. Hela jag är i kaos eftersom det även påverkar psyket. Jag glömmer, glömmer och glömmer.

Så händer detta min make, en akut, aggressiv blodförgiftning som kommer "innifrån", troligtvis via mag- och tarmkanaler. Det slog ut alla organ på rekordtid. Sista desperata försöket, från läkarna på IVA, var att byta hans förgiftade blod mot nytt och proteinrikt.

Men de gav mig inget hopp, de trodde inte själva att det skulle fungera och de hann inte ens påbörja behandlingen innan han dog.

 Det är inte sant, det har inte hänt, men ändå har det hänt!

Tack snälla för att ni bryr er, det betyder mycket.

Åh, vad det gör mig ont att höra

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att peppa….Du har det ju dubbelt svårt nu och jag bara hoppas att du orkar.

Åh, Kerstin! Du har det så tungt i dubbel bemärkelse nu och jag förstår att det känns ogenomförbart. När jag har haft de biverkningarna som du beskriver, så har jag bara försökt att flyta med. Dammsuga kom inte på fråga, för jag orkade inte böja mig ner och inte orkade jag med att bara stå specielt länge heller. Tillåt dig att inte göra allt och känn ingen stress över att allt inte blir gjort. Jag delade upp allt jag behövde göra i moment och vilade mellan varje. Man blir utpumpad och allt tar längre tid, så är det, och frustrationen kommer när kroppen inte kan göra sådant som var en självklarhet förut. Gå så långt du orkar. Ut på förstukvisten, till brevlådan eller något annat. Eller bara res dig från fotöljen och gå till soffan istället.

Tappa inte suget, för det kommer ge med sig.

Kram på dig

#3 Vännen, jag hinner inte skriva mer just nu än: håll ut! jag tänker på dig.

Känner så med dig, men önskar som alla andra att du ska orka och ta dig igenom

Jag åkte faktiskt iväg på behandlingen idag, trots alla mina tankar på att ringa mig "sjuk".

Första resan utan att min make och Amos (labben) lämnar mig och hämtar mig. Det kändes så tungt.

Min yngsta dotter trodde inte att jag skulle komma iväg. Men tack o lov att jag fixade både provtagningarna igår och behandlingen idag, annars hade jag nog mått ännu sämre.

Ett litet plus i kanten i alla fall.

#8 Det var strongt gjort kerstin.

Förstår att det måste ha varit en fruktansvärd resa idag.

Kerstinjo, det smärtar mig att läsa om dina tunga dagar men att du ändå åkte iväg till behandling visar på otrolig andlig styrka.

Beklagar din Sorg över din man men du har en inre styrka som jag önskade ibland att jag hade, du är så stark, eloge ska du ha för att du orkade bege dig till provtagningarna och behandlingen, önskade jag kunde krama om dig och vi är många som tänker på dig

Åh nej men herregud 

jag beklagar verkligen!

Nu är du i alla fall halvvägs igenom kemon, Kerstin. Det är en etapp! Jag är glad att du gjorde det.

Skickar tusen styrkekramar.

Skickar många styrkekramar till dej kerstin……
Du kämpar tappert och jag sänder dej all min styrka.

Kramar!

Skönt att ni finns. Det går en dag i taget, vissa jobbiga och vissa är helt OK.

Jag hade ändå fått en viss ro i mitt psyke, när det gällde min cancer. Fick någon slags sinnesro och fick lära mig att släppa taget om vardagliga ting. Världen går inte under för att jag inte orkade/orkar det jag brukar.

Jag har en slags inbyggd styrka, eller rättare sagt; jag har lärt mig att ta till vara det viktiga här i livet.

Men att min livskamrat skulle försvinna genom ett "knäpp med fingrarna" fanns inte i mina tankebanor.

Men på något underligt sätt så tror jag att det finns en mening med allt som sker. Han hann inte fira sin 58-årsdag. Men vem vet? Han kanske hade kunnat fira sin 60-årsdag som sjukling?

Vi kom varandra otroligt nära efter min diagnos och den tiden ska jag ta till vara på.

 Döden är en del av våra liv och hur smärtsamt det än är, så ska jag vårda våra minnen, skratta åt idiotisaker, le med ett vemod och ändå kunna känna att vi hade ett fint liv.

Skratta åt en hamsterman, som samlade på alla "bra-o-ha-grejjer". Undrar hur många ficklampor som finns här? Hammare? Osv.

Mini elvisp på batteri!! Vem köper något sådant? Fråga mig jag vet.

Allt som är trasigt går att laga med silvertejp och skulle det inte fungera, tja, då är det verkligen sönder.

#15 Han finns med alla största säkerhet med dig i allt vad du går igenom nu.

Jag tror också att din livskamrat finns hos dej

Tidigt i morse kände jag doften av myskolja. Så stark att jag vaknade av den. Min mamma använde alltid just den parfymen. Så jag är övertygad om att hon var och hälsade på mej.

Bevravningen är nu på måndag och jag har bävat inför den.

Men jag fick ett argsint idiotanfall i torsdags.

När prästen var här i onsdags så ringer Staffans halvsyster upp och frågar efter begravningsbyråns namn. Jag frågar vad hon ska ha namnet till och hon svarar att det gäller blommor som ska skickas.

Den vanliga vägen är att man skickar blommor via t.ex. Interflora, bara man vet när begravningen gäller, vem det gäller och tidpunkten.

Jag fick en väldig olustig känsla och dagen därpå ringer begravningsbyrån upp mig och talar om att Staffans mamma och två halvsyskon har begärt kistuppning kl. 13.30!!!!!!!

Inte frågat mig eller barnen utan bara gått bakom ryggen på oss. Vad säger man? Respektlöst, noll förståelse av vad Staffan ville, noll förståelse av vad vi ville. Jag saknar ord!

Jag var arg så jag skakade och ringde upp Staffans mamma och frågade vad de höll på med. Accepterar de inte Staffans vilja? Accepterar de inte att jag och barnen visste att det här var något som Staffan aldrig hade velat?

Staffans halvsyster hade även ringt upp IVA för att få reda på vad Staffan dog av. Herregud, vi har redan talat om det för dem.

Tror de att vi ljuger? Jag är ledsen för att det finns sådana trögsinta människor i hans släkt. Men Bo på begravningsbyrån förklarade för min "lilla" Elin, att det inte alls är ovanligt att någon förutom vi närmaste, kommer in och vill styra upp.

Jag har vägrat träffa Staffans mor på 11-13 år, även hans yngsta halvsyster. De har burit sig så illa åt mot Staffan och även mig. Framförallt mig.

Vi har varit väldigt tydliga med vilka som ska få komma på begravningen. Det blir jag mina barn, med respektive, samt alla barnbarn.

Men det rings och rings. Kan inte kusin "den o den" få komma. Kan inte syskonbarn få komma? Vem tror ni att de ringer till? Inte mig utan till mina tjejer!!!

Nu kommer det ändå ett syskonbarn med, något vi inte ska veta. Men Elin snokade upp det på FB.

Men min underbare storebror stöttar mig i allt.

De stora barnbarnen, 9 o 10 år får välja sin klädsel själva.

Lillkillen, Tim, kanske inte får välja sin klädsel själv. Fast morfar hade gillat det!

Kerstin, jag har inte skrivit i den här tråden men jag har läst och tänkt oerhört mycket på dig. Förstår att begravningen måste vara oerhört jobbig och jag tycker att du är väldigt stark i allt.

Angående det här med kistöppning och att andra vill in och styra och ställa känner jag igen från min mormors begravning. Hon dog bara 62 år gammal till följd av långvarigt missbruk. Hennes barn var oerhört måna och enades i sorgen om begravningen men givetvis skulle diverse mer eller mindre avlägsna släktingar in och styra och ställa. Likaså när gården skulle göras iordning och säljas. Få som faktiskt gjorde något men många åsikter om precis allt.

Det kanske är deras sätt att hantera det hela, vad vet jag?

Men oerhört jobbigt när det blir så, man tycker att respekten för de närmsta anhöriga borde vara större.

Kram, du fixar det här! Hoppas att du och dina barn får ett fint avsked utan alltför mycket tjafs.

Jag hoppas att begravningen gick bra trots struliga anhöriga.

Nu kommer en annan svår tid när det praktiska är gjort och man liksom "landar i sorgen"

Det gäller att tillåta sig att sörja och gråta.

Tänker på dig ofta och hoppas du har styrka att ta dig igenom allt.

Kramar.

När min pappa dog hade vi samma problem med hans syskon vid begravningen. Tom när det börjat så skulle de tjafsa med prästen (!) om huruvida blommorna låg rätt osv. Min mamma höll på att bli vansinnig.

Så det där verkar inte vara helt ovanligt.

#18 Var det lillpojkens val av begravningskläder på bilden? Morfar hade säkert uppskattat det!

Gick begravningen bra trots klantiga släktingar? Jag hoppas att du och familjen fick ett fint avsked av er Staffan.

Kramar!

#22 Lillkillen mutades med klubbor och satt stilla hela tiden. Märkligt

Men begravningen var kort och oerhört fin, en stor eloge till prästen som lyckades väva in Staffans personlighet i begravningen.

Även våra gungstolar kom med och min cancer. Men framför allt att Staffan var nöjd med det lilla.

Där gullvivan blommar sa allt om Staffan; Det lilla och enkla, som jag vårdar så väl, har en plats i min själ.

http://www.youtube.com/watch?v=LQ5hYLHBndY

Begravningen avslutades med Rod Stewarts I am sailing.

http://www.youtube.com/watch?v=zW2-_01i48w

Nu har han seglat vidare!

För min del är jag helt slut, orkar absolut inget. Den minsta grej tar slut på mig. Minnet tryter och jag är allmänt disträ.

Ska till läkaren i morgon och på onsdag börjar en annan sorts cellgiftsbehandling. Fan (sorry) kan det inte vara slut på eländet snart?

Puttar denna tråden och undrar hur det går för dig Kerstin?

Kerstin har inte varit inloggad sedan den 18/8…

Hoppas hon orkar ta sig igenom det svåra. Kerstin, Vi hejar på dig!

Oj, så jobbigt och jag hoppas hon fixat detta skriver som Hanna….Kerstin vi hejar på dig!

Kerstin, jag hoppas allt är väl med dig och att du efter omständigheterna mår väl trots allt du tvingats gå igenom. Det var längesedan jag läste tråden men blev ledsen av att läsa om dumma människors tjafs. Jag sänder en stor höstkram till dig, en sådan där klar solig vacker med sprakande färger och massor med lyckönskningar. Må du ha det fint och kan njuta av charmtrollet på bilden med flera. Kram

Jo, jag finns kvar. Men högdosen av cytostatikan plus Staffans hastiga död, fick mig att gå ner på nolläge.

Samtidigt, i all min röra, bytte jag lägenhet och det får jag tacka mina goa döttrar för att det ordnade sig, eftersom jag har fastnat i fotöljen.

Fick även inse att min goe Amos var värd ett bättre liv, ett liv med stimulans och aktiviteter, Sorgligt, men nu är han omplacerad till ett aktivt hem hos en kille, vars mamma äger Amos syster.

Livet fungerar trots allt, men jag har en otrolig värk i den armen där alla lymfkörtlar är borta.

Charmtrollet ja. Mina goa barnbarn, men mina krafter och ork är nere på noll så jag orkar inte träffa dem så mycket.

Låter väldigt deprimerande, men jag tar mig igenom det här. Jag är stark innerst inne, men det är orken som är totalt slut på mig.

Jag kan fortfarande skratta och le, jag kan bete mig tokigt och vara som vanligt. Jag "glömmer" verkligheten och kan ändå vara tacksam över att Staffans död gick så otroligt snabbt, han slapp lida och såg så rofylld ut när han var död.

Min cancer är borta, även om det tar fem år innan man blir friskförklarad.

Amos har fått ett toppenhem.

Så på något underligt sätt är jag tacksam, även om livet inte är det samma längre.

Tack för att ni bryr er!

Åh, vad underbart att höra av dig igen.

Förstår att du har haft och har det tufft. Att du orkar skriva här är beundransvärt.

Önskar dig allt gott…

Kerstin!

Jag blir tårögd när jag läser det du skriver. Du har en sån styrka i dig. Jag beundrar dig verkligen.

Jag måste fråga om din arm, har du fått remiss till lymfterapeut? Om du har värk i armen kanske lymfmassage hjälper. Det kan de lära dig att göra på din egen arm.

Tusen kramar!!

Åh Kerstin, nu sitter jag här med tårar i ögonen av lättnad!

Var rädd om dig!

Vi ses igen här när du orkar.

Massor med styrkekramar!

Kerstinjo, hör du sucken? Jag suckar av lättnad och det är underbart att läsa dina rader även om du är trött.Du låter redo och oerhört stark och jag är så glad och lättad. Tack för att du  hörde av dig till oss. Vi har varit så oroliga härinne!!!!

Tack själva, vad gulliga ni är som bryr er! Jag blev lite tårögd när jag läste att ni har tänkt på mig. Det betyder mycket för mig. Så tack än en gång!

Jo visst, jag fixar det här. Jag har ju inget val. Livet måste gå vidare och för mig går det vidare, men i ultrarapid.

Men numera handlar mitt liv om hur jag hanterar Plan B.

Jag har en tuff sak att ta itu med till. Vår älskade Snickarstuga. Jag var där några dagar efter Staffans död, jag o Amos. Men huset är genomsyrat av Staffan och Amos och hans kossor. Efter två dygn fick jag panik och ringde Hanna; Kör hem mig!!

Jag har m.a.o. inte varit där sedan slutet av maj, men jag tänker behålla huset till september nästa år. Sedan får vi se. Som det känns nu så kommer jag inte att behålla det.

Det var vårt paradis, där Staffan plockade vinbär, gjorde gele o saft. Planterade Amerikanska blåbär (som säkert har ruttnat nu). Där han körde ner bilen till körsbärsträdet för att kunna stå på biltaket  och plocka körsbär.

Där vi kunde sitta ute varma kvällar och höra fladdermössen svischa förbi.

Men jag har stängt av så mycket psykiskt o det är OK enligt Onkologins kurator. Det är mycket jag har drabbats av detta år.

Men igår var jag o min äldsta dotter o handlade. Mitt på E20 kom samtalet in på pappa/Staffan. Då kom tårarna. Jag tittade på Hanna och såg att hennes tårar också rann.

Snabbt stanna bilen och ut med varningstriangel, hon såg ju inte att köra genom alla tårar.

Varningstriangeln fick stå länge och jag fick veta vad min tjejer hade pratat om. "Tänk om mamma träffar en ny man?"

Den tanken finns inte ens hos mig och jag skulle inte ens vilja. 39 års samvaro där man känner varandra utan och innan och sedan börja om på nytt? Nej, aldrig!!!

Jag trivs bra i mitt eget sällskap och känner mig trygg i det.

Oj, nu blir det långt! 

Men tänk ändå vad vuxna barn tänker.

Återigen nu ska mitt liv handla om hur jag hanterar Plan B.

Tack, åter igen för att ni har tänkt på mig.

Det är klart vi tänker på dig! Fina människor får man vara rädd om.

Läser stumt om allt Du varit med om.

Skickar varma kramar till Dig och önskar Dig allt gott.

Tack för att du hörde av dig och berättade om hur du har det Kerstin! Som någon annan skrev, det är nog inte ens första prioritet i din situation. Det kändes bra att läsa att du inte gett upp, utan fortsätter framåt. Jag är glad över att du har dina döttrar med dig, att ni är tillsammans.

Jag känner igen paniken över Amos, jag gråter fortfarande ibland över Lily även fast jag vet att hon har det bra. Jag försöker vara tacksam över att hon har fått en ny familj inom familjen, så att vi faktiskt kan få se henne ibland i alla fall.

Vi ses igen när du orkar, ta hand om dig!

Kram